I Regeringsformen, första kapitlet, första paragrafen står det:

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt.

Vore det inte hög tid att detta ärades, att Sverige införde fri åsiktsbildning? För mycket till sådan har vi inte som denna krönika kommer att hävda.

Läs även: DEBATT: Nytt parti för levande folkrörelsetanke och partidemokrati

Om åsiktsbildningen ska vara fri så måste det gälla att alla människor har rätt att yttra sina åsikter, utan direkta eller indirekta repressalier från den politiska makten. På så sätt kan vi försöka övertyga andra. Lyckas vi med det kan vi till exempel gå samman och driva en fråga i den allmänna debatten.

Fri åsiktsbildning kan dock aldrig innebära att alla människor ska ha samma resurser för att bilda opinion. Något sådant skulle inte bara kräva något i stil med att vi alla får en viss åsiktsbudget att driva opinion för, det skulle också innebära att alla skulle ha samma kognitiva förmågor. Istället innebär fri åsiktsbildning endast att vi alla har möjligheten att försökadriva åsikter. Sedan kanske ingen annan vill lyssna på vad vi har att säga, eller så tar vårt budskap skruv.

Att fri åsiktsbildning står inskrivet i början av Regeringsformen beror på att det är en grundläggande förutsättning för en fungerande demokrati. Gentemot vem ska då åsiktsbildningen vara fri? I politiska sammanhang är svaret självklart: Gentemot makten, i första hand gentemot staten och kommunerna.

Den fria åsiktsbildningen är tyvärr alltid hotad och ett av de största hoten är den allmänna tron på den objektive experten. Vi människor verkar så gärna vilja tro att sådana existerar. Vi känner oss trygga när någon, en fadersfigur, som en präst i predikstolen, eller en journalist på Aktuellt, med lugn, tydlig och myndig stämma lägger ut texten. När någon som ”vet” förklarar hur det ligger till.

Tyvärr är vi dock endast människor av kött och blod, vi är alla mer eller mindre partiska, och världen omkring oss synnerligen komplicerad, ofantligt mycket mer komplicerad än vi normalt inbillar oss.

Vi borde verkligen veta bättre än att tro på existensen av objektiva experter. Vi debatterar med vår äkta hälft, med våra vänner, med våra grannar. På jobbet sitter vi i möten, och är ofta mycket oense om vad som har hänt, om vad det betyder, om hur vi ska handla, om vad som är viktigt.

Så nej, det finns ingen objektivitet här i världen bland oss människor. Allt vi kan hoppas på är en mängd konkurrerande idéer, baserade på fri åsiktsbildning. I denna konkurrens stöts och blöts åsikter mot varandra. Förhoppningsvis närmar vi oss i olika frågor vissa sanningar, men säkra kan vi aldrig vara.

Det existerar inga andra sätt att närma sig sanningar vilket är anledningen till att hård konkurrens mellan olika idéer också är vad som kallas för den vetenskapliga metoden. Fri åsiktsbildning är också en nödvändig del av den demokratiska metoden.

Att lita på konsensus eller på experter är själva motsatsen till både ett vetenskapligt och ett demokratiskt synsätt. Fysikern och nobelpristagaren Richard Feynman formulerade det som att ”science is the belief in the ignorance of experts”.

På grund av vår tendens att tro på existensen av objektiva experter, på grund av att det är staten som sitter på våldsmakten i ett samhälle, och på grund av att makt korrumperar, så är det alltid främst gentemot staten som den fria åsiktsbildningen måste skyddas.

I Sverige finns det därför mycket att åtgärda. Att staten driver egna TV- och radiokanaler är en. Inte bara ger detta de åsikter som godtas av vissa av våra politiska partier ett stöd om cirka 9 miljarder kronor per år. Det konkurrerar också ut andra, alternativa källor. När public service producerar lokala nyheter ”gratis” så dödar det möjligheten för lokalpress, för andra företag och för privatpersoner att göra det.

Presstödet är givetvis också på samma sätt ett brott mot den fria åsiktsbildningen; det utgör både en muta av, och ett förtäckt hot gentemot, media. Nästan alla tidningar måste nämligen ta emot det om de ska ha en chans att överleva, men tar de emot det kan de inte vara fria.

Partistödet är, om regeringsformens tal om åsiktsfrihet ska tas på allvar, grundlagsstridigt. Partistödet ger existerande partier, dessutom utifrån hur många mandat de har, medel att basunera ut varför de ska få väljarnas stöd, istället för partier som ofta inte ens bildats därför att de har utkonkurrerats på förhand av de skattefinansierade partierna.

Universitet som mottar offentliga medel bör i åsiktsfrihetens namn inte heller få hålla på med forskning och undervisning i ämnen som berör samhällsfrågor som sociologi, historia, statskunskap och ekonomi, och än mindre i frågor som per definition är ren ideologiproduktion som ”genus”.

Läs även: Skogkär: Hetsen mot yttrandefriheten ger resultat

Här kommer ett par i sig intressant invändningar, som man också hör från public service. För det första att forskningen ska vara fri och det enligt många forskare garanteras av just statliga pengar. Att detta är en självmotsägelse förefaller inte gå upp för dem som driver denna tes. För att vara fri måste forskning först och främst stå fri gentemot staten. Att då behöva ta emot pengar från staten för att stå fri mot staten är absurt som idé.

För det andra har forskarna på universiteten, liksom reportrar på public service, ofta intrycket att staten aldrig påverkar dem i deras forskning eller journalistik. Detta är dock ett exempel på en urvalstankegroda. Det är nämligen i stort sett endast de som frivilligt gör vad deras arbetsgivare önskar att de gör som har anställning. Statligt anställda reportrar och statligt anställda forskare gör frivilligt vad reportrar och forskare som förvägrats statlig anställning, eller som inte ens försökt erhålla sådan på grund av sina åsikter, skulle ha behövt tvingas till att göra.

Skolan är givetvis ett annat forum där staten torgför sina åsikter om ”värdegrund”, ”genus” och om vad som påstås vara ”miljön”. Att behandla skolan får dock inte plats här annat än för att notera att detta inte bara gäller barn utan också anställda som riskerar avsked om det kommer arbetsgivaren till känna att de till exempel stöder SD.

Något som karakteriserar staten i alla länder, och i alla tider, är att den försöker neutralisera alla konkurrerande maktcentra. I Regeringsformen omnämns högtidligt det kommunala självstyret. Samma regeringsform ger sedan staten rätt att tvinga kommunerna att göra vad staten vill. EU talar högtidligt om ”subsidiaritet”, att beslut ska tas på lägsta möjliga nivå. Samma EU reglerar arbetstider, lägsta momssats och hur sandlådor ska byggas.

Ett sätt för staten att ta kontrollen över andra organisationer (och för EU att ta kontrollen över medlemsstaterna) är att kooptera dem. Politikerna känner helt ärligt att de bör göra detta. Inte bara på grund av någon makthunger, utan ofta av ren välvilja. Kommunerna behöver ju ”hjälp” tycker de sig se, och så verkar de inte ha resurser att ta precis rätt beslut, de beslut som riksdagsledamöterna tycker att de ska ta. Samma med fotbollsklubbar. Ungdomarna behöver ju hjälp, både med planer och med den ”värdegrund” som bör genomsyra hela samhället.

I Sverige tar staten därför gradvis kontroll över andra organisationer via diverse former av statliga bidrag. Bidrag från staten är alltid villkorade, för staten kan ju inte dela ut bidrag till vem som helst. Alltså, endast ifall organisationerna uppfyller krav som staten ställer delas de ut.

Läs även: Gustavsson: Rasmus Paludan som yttrandefrihetsslampa

Ofta verkar statens ingrepp i den fria åsiktsbildningen vara tämligen oskyldiga, men ibland blir de direkt vidriga. En vän, ordförande i en idrottsförening, fick nyligen följande från Riksidrottsförbundet:

Utmana vithetsnormer och förebygg rasism

I idrottens gemensamma värdegrund slår vi fast att idrotten ska vara till för alla. Vi behöver jobba aktivt för att se till att det är så. Idag är idrotten på flera sätt homogen och vithetsnormer finns i idrotten, precis som i övriga samhället.

Vithetsnorm innebär en oskriven regel att den mest självklara personen i ett sammanhang såsom en idrottsförening, eller i en roll som tex tränare/ledare, styrelseledamot är någon som har ljus hudfärg och ett traditionellt svenskt namn. Att tillhöra vithetsnormen kan ge olika fördelar (privilegier) som andra inte har - som att bli sedd och bekräftad för den man är. …

Någon vidrigare form av rasism än att tala om ”vithetsnormer” är det svårt att föreställa sig. Det är samma sorts ideologi som användes mot judar och romer i Hitlertyskland, som kommunister använde sig av mot ”kulaker”, ”rika” bönder som ägde ett par kor, och som Klu Klux Klan använde mot svarta. De flesta som arbetar på Riksidrottsförbundet är förhoppningsvis trevliga människor som antingen är okunniga eller saknar ryggrad och låter sig hunsas av extremister. Men det ursäktar inte sådana här missiver.

Tanken på ”vithetsnormer” är identisk med den ideologi som Martin Luther King sökte bekämpa:

I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin, but by the content of their character.

Att Riksidrottsförbundet på detta vis kan utöva rasistiska påtryckningar gentemot ideella föreningar beror av att det sitter på en stor penningpåse av skattemedel som de sedan delar ut, eller avstår från att dela ut.

Läs även: Makram: Wokevänstern och yttrandefriheten

Ska Regeringsformens bud om fri åsiktsbildning åtlydas måste alla former av offentliga bidrag till, och offentliga regleringar av vilka organisationer det vara månde upphöra. Och återigen ska staten inte äga och driva medieföretag.

Till sist, den som i det lilla vill verka för fri åsiktsbildning bör verka för att ingen organisation han eller hon är medlem av tar emot offentliga medel eller hörsammar offentliga direktiv.