Sverige borde återinföra riksdag. Men har vi inte en sådan? Ja och nej. Ja, till namnet. Nej, vad beträffar de viktigaste funktionerna en riksdag brukade utföra. Enklaste sättet att förklara vad jag menar är kanske att börja från början.

För den som kommer att rygga tillbaka vill jag påpeka att inget av vad jag skriver skulle ha varit extremt under omkring 2 500 år av europeisk historia; fram till omkring år 1900 var det jag lägger fram tvärtom västerländskt politiskt allmängods. Självklarheter som dock nu omsorgsfullt glömts bort.

Läs även: Dahlin: Socialdemokratins destruktiva individualism

Från åtminstone 1300-talet hade Sverige vad som skulle bli riksdagar. Från omkring år 1600 fick dessa fasta former och bestod av adel, präster, borgare och bönder. Högadeln utgjorde ofta en särskild gruppering.

Inom parentes hade varken hos borgarna eller bönderna alla rösträtt. Rösträtt hade på landsbygden endast de fullsuttna manliga bönderna. Hos sig hade de sina hustrur, barn i olika åldrar, gamla föräldrar, drängar och pigor. Drängarna och pigorna blev ofta senare själva bönder. Det fanns också torpare och andra rikets inbyggare som var utan rösträtt.

Riksdagen samlades ungefär vart tredje år, under första halvan av 1800-talet vart femte år. Ibland kallades det också till urtima riksdag för att behandla särskilda frågor. Riksdagen samlades, hörde kungens propositioner, kom med egna förslag, röstade igenom rikets budget, tog ställning till lagförslag och granskade vad kungamakten hade haft för sig sedan föregående riksdag. Efter att ha suttit samlad i 3–6 månader, ibland betydligt längre, upplöstes riksdagen.

Just budgeten var av särskild betydelse. Det var via budgeten, Svenska Folkets urgamla rätt, at sig beskatta, utöfvas af Riksens Ständer allena vid Allmän Riksdag, som det står i 1809 års grundlag, som riksdagen hade en effektiv hållhake på kungamakten. I alla tider har riksdagar, ständer och parlament hållit hårt i börsen. De har gjort i princip allt i sin makt för att se till att den styrande makten inte kan klara sig på egna medel.

Idag måste i denna anda ett budgetförslag i USA ha sitt ursprung i Representanthuset, kongressens lägsta och mest demokratiska kammare. De engelska, mycket långa och blodiga inbördeskrigen mellan parlamentet och kungamakten under 1600-talet gällde främst hur och av vem riket skulle beskattas. De franska kungarna lyckades göra sig enväldiga just därför att de lyckades tillskansa sig beskattningsmakten.

Vårt eget, mycket mindre grundliga envälde under Karl XI och Karl XII var här farligt på grund av införandet under Reduktionen av Indelningsverket. Detta gjorde att i princip hela statsapparaten (inte bara krigsmakten) permanent kunde finansieras utan bevillning från ständerna.

Riksdagsledamöternas uppehälle finansierade de själva (de rikare, som adeln) eller så var det väljarna som stod för kostnaderna. Många inflytelserika bondepolitiker representerade flera valkretsar, något som till stor del kom sig ur böndernas kostnadsmedvetande.

Att riksdagsledamöter, och också andra politiker, bör vara oavlönade är en åsikt som har gamla anor. I det gamla Grekland och Rom betraktades det som en sådan ära att representera staden eller fosterlandet att det gjordes utan ekonomisk ersättning.

Representanterna skulle inte ekonomiskt bero av staten; ett sådant beroende var inte bara ovärdigt, det kunde också ge intrycket av att politikerna utövade sitt yrke på grund av snöd vinning.

Ledamöterna i den svenska första kammaren var oavlönade fram till 1907 medan ledamöterna i den andra kammaren uppbar arvode redan från 1866. Brittiska parlamentsledamöter blev inte avlönade förrän 1911. De amerikanska var det dock redan från början med en lön om 6 dollar per dag.

1866 inträffade två, för framtiden monumentala förändringar. Dels blev ledamöterna i den andra kammaren som sagt avlönade. Dels blev riksdagen en permanent företeelse, som sammanträffade varje år; även om den fram till och med 1949 endast hade en vårsession om 10–15 veckor.

Att andra kammarens ledamöter blev avlönade var förstås inte alls illa menat. Precis som när man kommit hem från jobbet det lätt blir att man äter en pizza och dricker ett glas vin istället för att sticka ut och springa eller masa sig iväg till gymmet så är det så lätt, så praktiskt, för ett parlament, som vår riksdag att rösta till sig löner och andra förmåner istället för att behöva äska dem från sina väljare.

Resultatet är dock klart. Istället för att vara ett organ som granskade makten så blev riksdagen, från och med 1866, gradvis en del av makten.

Under 50 år balanserades dock dess makt av kungamakten som den granskade, kritiserade och sökte påverka. Tyvärr segrade i Sverige mellan 1905 och 1917 parlamentarismen. Riksdagen tog över all makt som kungen tidigare hade, förutom en liten symbolisk skärva.

Parlamentarismen innebär att regeringen är ansvarig inför riksdagen, parlamentet. Regeringen röstas fram eller tolereras av riksdagen. Det existerar förvisso mängder av ceremonier och krumbukter, som Konstitutionsutskottet, men hur man än vrider och vänder på det är riksdag och regering i Sverige samma makt.

Rättsväsendet är också en och samma makt som riksdag och regering. Via bländverk, lurendrejeri på mindre sofistikerat språk, som Domarnämnden och Lagrådet, söker politikerna bedra både väljarna och sig själva så att vi alla ska tro att det existerar ett oberoende rättsväsende i Sverige.

Läs även: Törnvall: Det var inte jag, det var Mållgan!

Ännu ett fenomen gjorde att det blev hart när omöjligt att tänka klart i dessa frågor. Parallellt med parlamentarismen infördes nämligen demokratin, det vill säga rätten för alla vuxna att lägga en valsedel i ett kuvert och valsedeln i en valurna.

För mer är det inte som jag strax ska diskutera. Den allmänna och lika rösträtten fick, som Gordon Graham skriver, effekten att ”välsigna” allt staten gör, bättre kanske helgonförklara vad staten gör, i tron att ”vi”, i och med demokratins införande, bestämmer ”tillsammans”.

Som Richard Katz och David Mair skriver i boken Democracy and the Cartelization of Political Parties så finns det ytterligare, synnerligen antidemokratiska aspekter på detta, i synnerhet i europeiska demokratier med parlamentarism.

Partierna, normalt valda via proportionella val, som i Sverige sedan 1911, har, oavsett partifärg, ett egenintresse av att få fortsätta sitta med händerna i kakburken. Alla partier, därav namnet kartell, oavsett om de sitter i regeringsställning eller i opposition, kommer därför att tillse att de tar hand om varandras ledamöter och andra framträdande medlemmar.

Partierna kommer att göra det så svårt som möjligt för nya partier att ta sig in i parlamenten. I denna anda ger de sig själva partistöd och tillgång till radio- och Tv-kanaler, som i Sverige public service.

De ser till att det är hart när omöjligt för andra än vänner och bekanta att bli politiker. Både de politiska moderpartierna och ungdomsförbunden har ett egenintresse av att ha så få medlemmar som möjligt. Partierna har också ett intresse av att inga utomstående individer ska kunna väljas. Partistödet gör att nästan enbart de som gjort lång karriär i ett politiskt ungdomsförbund kan bli inflytelserika politiker. I vuxen ålder utesluter systemet därmed alla från politikerbanan förutom någon tiondels procent av medborgarna.

Partierna ser också till att ge sig själva, och de ledande i andra partier, goda löner, goda traktamenten, goda bostäder, goda pensionsvillkor. Blir någon avpolletterad, återigen även meningsmotståndare, så ser de till att ordna tjänster som landshövding, generaldirektör, utredare, ambassadör eller innehavare av ett helst obeskattat internationellt toppjobb.

Makten i Sverige, riksdag, regering, domstolar, statliga media, av politiken tillsatta ämbetsmän, är därför minst lika svår att påverka via demokratiska medel som Ludvig XIV:s absoluta kungamakt.

Efter ett uppehåll, helt sedan 1917, delvis sedan 1865, borde Sverige återinföra riksdag. Den bör vara personvald i enmansvalkretsar, samlas endast några månader vart tredje år och ha oavlönade ledamöter.

En återinförd riksdag skulle höra makthavarnas propositioner, komma med egna förslag, rösta igenom rikets budget, ta ställning till lagförslag, granska vad makthavarna har haft för sig sedan föregående riksdag. Och sedan upplösas.

Vi har förstås redan ett organ som kallas för riksdag, men av de skäl som diskuterats i denna krönika är den oförmögen att utföra sådana sysslor. Riksdagen kan inte granska makten när den själv är makten.

Läs även: Lidström: Recept på ett demokratiskt och fungerande rättssystem