Summan pengar som den svenska vården får har, inom vida gränser, liten betydelse för patienterna eller för det allmänna hälsoläget. För att förstå varför är det nödvändigt att diskutera köer och varför vi köar. Två kategorier ska behandlas här: köer på grund av prisrestriktioner och köer inom offentlig verksamhet. Det är viktigt att inte blanda ihop de två.

Läs även: DEBATT: Inhumant bemötande i vården i Sverige 2022

I en av staten icke organiserad del av samhället gäller lagen om tillgång och efterfrågan. När Thailand 2011 drabbades av stora översvämningar som skadade fabriker fördubblades plötsligt priset på hårddiskar i världen.

Det ökade priset gjorde att många som önskade köpa hårddiskar avstod eller sköt upp sina inköp. De högre priserna gick samtidigt till investeringar för att återuppbygga fabrikerna.

Snart sjönk priserna igen allteftersom tillgången på hårddiskar ökade. Inte vid något tillfälle, förutom kanske momentant, var man tvungen att köa för hårddiskar. Alla anpassade sig frivilligt och ömsesidigt till alla andra och problemet löstes utan att någon myndighet ingrep.

Om istället staten hade trätt in, som den under årens lopp gjort för bostäder, bensin, socker, mjöl, med mera, och satt ett maxpris för hårddiskar, så skulle vi istället ha fått köa för dem. På grund av artificiellt lägre priser skulle mindre resurser ha gått till investeringar i hårddisktillverkning. En del tillverkare skulle sälja till ett mycket högt pris på en svart marknad. Kriminella ligor skulle uppstå. För lägenheter ser vi till exempel svarta kontrakt.

Om vården vore fri, som i frihet, och patienterna betalade utan offentlig insyn, översyn eller finansiering, så skulle inga köer existera där heller. Om nu staten gick in och sade att ett läkarbesök ska kosta max X kronor, en blindtarmsoperation max Y kronor, och så vidare, och X och Y skulle vara lägre än marknadspriserna, så skulle något liknande ske som kring dagens bostadsköer.

Det skulle bli långa köer, och, på grund av den lägre ersättningen, därefter gradvis färre läkare, något som skulle orsaka än längre köer.

Självklart påverkar de idag mycket låga egenavgifterna hur många som söker sig till vården, något som diskuteras i en Timbro-rapport, men detta är inte den huvudsakliga orsaken till köerna. Vårdgarantier och kömiljarder, hur komplexa, smarta och drakoniskt genomförda de än är, hur förment intelligenta och intrikata incitamenten för olika aktörer än görs, kan inte heller råda bot på köandet (se till exempel det indiska kobraproblemet).

Alla sådana diskussioner missar elefanten i rummet: patienten är endast en klient när vården är offentlig, inte alls kund. Kunden är politikerna och tjänstemännen.

De köer vi ser inom dagens svenska sjukvård tillhör en annan kategori än sådana som orsakas av artificiellt låga priser. Lagen om tillgång och efterfrågan gäller i mycket liten grad eftersom den fria marknaden nästan helt avskaffats, förbjudits, på vårdområdet.

Köer i den offentliga svenska vården kan ge intrycket av att tillgången inte är tillräckligt hög, eller att priserna, patienternas egenavgifter, inte är tillräckligt höga. Det är dock i mycket liten grad varför det där finns köer.

Läs även: Lidström: Statlig vård är en fantastiskt dålig idé

Köer inom offentlig vård är istället främst överlevnads- och expansionsstrategier, propagandanummer inför nästkommande budgetdiskussioner där verksamheter krigar mot varandra om begränsade resurser inom regionen.

Skulle vården i Sverige, Gud förbjude, förstatligas, så skulle exakt samma kamp istället ske på nationell nivå.

På grund av självbevarelsedrift måste varje utåt synlig del av den offentliga vården ha en kö. Akuten, vårdcentraler, onkologi, röntgen, höftledsoperationer, och så vidare, har därför alla köer. Om kön betas av ger det en signal om att pengarna behövs bättre någon annanstans.

Om en läkare exempelvis misstänker att en patient lider av cancer i matstrupen bör man göra en gastroskopi. Kön till gastroskopi är idag tio månader i vissa regioner, en tid under vilken rätt diagnos kanske inte ställs, en verklig cancertumör hinner växa till sig och patienten svävar mellan hopp och förtvivlan.

Skulle dock offentlig vård bete sig som privat vård, och genomföra gastroskopin nästföljande dag, så skulle budgeten hotas. Gastroskopi utan kö innebär att läkare och sjuksköterskor strax flyttas till det eller de områden som har en kombination av 1) lång kö, och 2) låter (men kanske inte är) mest hjärtskärande i politikernas och allmänhetens ögon.

Den begränsande faktorn för offentlig vård, utförd av regionerna eller av staten, är alltså att ha en så pass lång kö att budgeten inte hotas utan helst utökas, samtidigt som sakernas tillstånd ändå går att motivera inför politiker som inte besitter mycket till vårdkompetens.

Troligen är de flesta läkare omedvetna om dessa, den offentliga vårdens ekonomiska fundamenta, stöpta som de är i det svenska skolsystemet och medieklimatet. Men sjukhusens och regionernas chefer lider inte av några sådana illusioner.

Om du inte tror mig, varför har regionerna alltid, i åratal, 5, 6 eller 10 månaders kö för gastroskopi? Eller för höftledsoperationer? Om kön berodde på bristande resurser skulle den hela tiden växa från 5 till 10 till 15 till 20 till 25 månader för en viss typ av ingrepp. Istället ligger den kvar på ungefär samma nivå, år från år.

Om kön berodde på bristande resurser skulle de ha kunnat betas av ner till noll, genom en särskild satsning, och sedan, via ett litet resurstillskott, ligga på noll, år efter år, decennium efter decennium.

Vad skulle nu hända om den svenska vårdbudgeten utökades med 120 miljarder kronor per år, från nästan 12 till nästan 14 procent av BNP?

Eftersom köer är den offentliga vårdens viktigaste förhandlingsargument så kommer de att bestå så länge vården är offentlig. Eftersom köernas längd idag går att motivera inför regionernas politiker så kommer dessa med stor sannolikhet att fortsätta acceptera ungefär samma väntetider, oavsett budgettillskott eller omvänt budgetminskning.

Våra regionpolitiker förstår av naturliga skäl – de är sällan läkare – mycket lite om sjukvård. Än värre är att de – och också en överväldigande majoritet av vårdpersonalen – oavsett partitillhörighet, har en socialistisk/socialdemokratisk syn på vård.

Att ”vi”, ”tillsammans” ska se till att ”alla” får ”jämlik” vård är det credo de följer. Vad Sverige istället behöver är förstås olika vård till alla, något jag tidigare diskuterat (här och här).

En ytterligare illustration av hur obefintlig relationen är mellan köer och tillgängliga resurser ges av den oerhört låga produktiviteten inom den svenska vården.

År 2015 (tabell 9.2) behandlade svenska läkare i genomsnitt 692 patienter per år, vilket var lägst av alla inom OECD. Snittet var 2 295 patienter, över tre gånger så många. Frankrike låg på 2 020, Tyskland på 2 416, Tjeckien på 3 010, Japan på 5 385 och Sydkorea på över 10 gånger Sveriges antal, 7 140.

År 2019 låg dock Grekland sämst på 519 patienter per år. Sverige var näst sämst på en än lägre siffra än 2015, endast 625 patienter per år (tabell 5.12). Medel var 2 122. Frankrike låg på 1 880, Tyskland på 2 230, Tjeckien på 2 016, Japan på 5 011, Sydkorea på 6 989, fortfarande mer än tio gånger så många som Sverige.

Vi kan läsa i Svenska Dagbladet att:

Minst 3 400 allmänspecialister saknas i primärvården. Utan dem är det omöjligt att kapa väntetiderna och avlasta sjukhusvården. ”Staten behöver skjuta till en miljard extra i fem år”, säger Ann-Marie Wennberg Larkö, ordförande i Nationella vårdkompetensrådet.

Detta är som jag visat absurt. Det finns idag omkring 4 000 allmänspecialister varav en del arbetar deltid. Med en högre arbetsintensitet skulle det lika gärna kunna vara så att Sverige har 1 500 läkare för många på vårdcentralerna. Omvänt, om vårdcentralerna fick hela 50 miljarder kronor extra per år så skulle ändå inte köerna försvinna, annat än möjligen tillfälligt.

Varför ska svenska läkare vara sämre än de japanska som behandlade åtta gånger så många patienter per år per läkare 2019?

Läs även: Lidström: Så kunde sant privat sjukvård se ut i Sverige