Det är något som är extremt fel med rättssystemet i Sverige. Det är gjort för ett annat samhälle med en annan kultur, med en annan demografi i en annan tid.

Problemet handlar inte bara om att uppklarningsgraden är otroligt låg: endast fem procent av anmälda våldtäkter leder till en fällande dom. Bara ett av 17 gängrelaterade mord i Järvafältet har klarats upp sedan konflikten där startade och endast 14 procent av de skjutningar som polisanmäldes under 2020 har klarats upp.

Dessutom är det så att när väl polisanmälningar och utredningar leder till fällande dom, så handlar det ofta om oproportionerligt låga straff i mångas ögon, kanske även i samhällets.

Läs även: Dahlman: Vi ska inte behöva beväpna oss

Nyligen fick en man bara tre månaders fängelse för att ha våldtagit en tjej i Järfälla. I domen från tingsrätten framgår att han har slagit tjejen och tagit stryptag i samband med våldtäkten. Tre månader för en våldtäkt... Vem tycker att detta är rättvisa? Förmodligen inte offret eller hennes föräldrar i alla fall.

En gängkriminell dyker upp i en av landets största tidningar för att öppet berätta om sitt kriminella liv. I artikeln framgick inte att han var en av förövarna i en fruktansvärd gruppvåldtäkt, där offret fick så kraftiga skador i underlivet att hon trodde att hon skulle förblöda. För det brottet dömdes mannen till blott 2,5 års fängelse.

En syrisk medborgare som kidnappade, torterade och våldtog en kvinna i en källare dömdes till 4,5 år fängelse. Efter uppgifter om att han varit omyndig vid brottstillfället fick han resning i hovrätten som sänkte straffet till endast två år. Och i ett nästan surrealistiskt slut på det hela får han 840 000 kronor i skadestånd för att han har suttit i häkte och fängelse längre än dessa två år.

Som om det inte räckte med det, hade han tidigare brutit sig in i en lägenhet och våldtagit en annan kvinna. Och i en granskning i Aftonbladet framkommer det att han efter frisläppandet fortsatt att begå brott.

Den 17-årige kille som mördade en polisman i Göteborg dömdes till åtta års fängelse och han kommer bara att behöva avtjäna fem år. Vissa menar att detta är ett ovanligt hårt straff. Men anses det verkligen som proportionerligt att bara sitta i fängelse i fem år för att ha dödat en polis som förmodligen hade mer än hälften av sitt liv framför sig?

Läs även: ÅSIKT: Polisen måste få vara våra farliga män

Jag skulle tro att det är en liten minoritet som tycker att allt detta är rimligt och bra.

Vad händer när brottsoffren känner att de inte får upprättelse? Hur känner föräldrar när deras tonårsdöttrar blir våldtagna och ingenting händer, eller så får våldtäktsmannen bara ett par månader i fängelse? Hur känner sig våldtäktsoffer när de ser att våldtäktsmännen är de som får skadestånd, i fallet ovan ett skadestånd som närmar sig en miljon?

Vissa menar att sannolikheten att åka fast och straffas för ett brott har större betydelse än strafflängden, och kanske har de rätt. Men det betyder inte att strafflängden är irrelevant, den är fortfarande viktig både ur ett avskräckningsperspektiv och ur ett inkapaciteringsperspektiv – det leder till färre brott och skyddar samhället.

Om strafflängden verkligen var irrelevant kunde vi lika gärna standardisera alla straff för samtliga brott till en dags fängelse, men alla förstår att det skulle leda till mer brottslighet i samhället. Men det som gör situationen lätt katastrofal är att det svenska systemet brister på båda fronterna, med extremt låg uppklarningsgrad och oproportionerligt låga straff.

Läs även: Omar Makram: En polismakt som signalerar hjälplöshet är dåliga nyheter för samhället

Det svenska rättssystemet tycks mig synnerligen partiskt till förmån för individens intressen, på bekostnad av samhällets, och det kan kanske vara motiverat. Men problemet är att systemet är partiskt till fördel för fel individer. Rättssystemet är partiskt till förövarnas fördel, snarare än till offrens och potentiella framtida offers.

Exempelvis säger polisen att i Biskopsgården är det 170 kriminella som förstör för de 30 000 invånarna där, och att polisen vet vilka dessa 170 kriminella är – trots detta får de gå lösa och begå fler brott. Det betyder att systemet vi har prioriterar 170 kriminellas frihet framför 30 000 hederliga människors säkerhet. Detta är inte rimligt.

Det nuvarande rättssystemet är så bristfälligt att det nästan är farligt. Kombinationen av extremt låg uppklarningsgrad och låga straff leder till att systemet inte verkar avskräckande på kriminella, och till att de är ute i samhället och begår brott istället för att sitta inkapaciterade i fängelse. Samt att offren och deras familjer inte känner att de har fått upprättelse och att samhället känns allt otryggare.

Denna kombination kan potentiellt leda till att rättsstaten undergrävs. Det finns en risk att människor som tappar tron på systemet, inte minst bland brottsoffer och deras anhöriga, börjar ta saken i egna händer.

Vi måste snarast reformera rättssystemet och se till att sätta in de resurser som krävs för att göra det effektivt. Dessutom måste rättssystemet ha offerperspektiv, samhällsperspektiv och samhällsskydd som fokus.

Ett samhälle som tappar förtroendet för rättssystemet signalerar rättsstatens fall.