Nyligen berättade den salafistiska predikanten Anas Khalifa för nättidskriften Doku att han har lämnat salafismen, efter att under många år ha predikat hat och extremism i islams namn, och på så sätt hindrat många muslimer från att integrera sig i det svenska samhället. Han uppmuntrade till och med till jihad. Nu kallar han salafism för cancer och kritiserar den öppet på sina sociala medieplattformar.

Men frågan inställer sig: Vad gör vi med islamiska extremister som hoppar av? I podden ”Sista måltiden” diskuterade vi detta med journalisten och skribenten Jiyan Behrozy som var helt emot att förlåta Khalifa och menade att han borde sitta i fängelse. Mustafa Panshiri däremot, och till viss del jag själv, argumenterade för det som kan beskrivas som ett pragmatiskt förhållningssätt, och att Khalifa nu, tack vare sin öppna kritik, kan bidra till att fler salafister lämnar extremismen bakom sig.

Dessutom är jag personligen som yttrandefrihetsfundamentalist väldigt försiktig med tankar på att att staten ska straffa någon form av yttranden alls. Och eftersom Khalifa, enligt vad han själv säger, aldrig planerat eller aktivt bidragit till att folk reste ner för att ägna sig åt jihad utomlands eller begå terrorhandlingar, utan endast bidrog med uppmuntrande ord när hans åsikt efterlystes, så förhåller jag mig skeptisk till att han borde fängslas för det. Nu är det hur som helst inte juridiskt möjligt i vilket fall som helst, så det finns kanske ingen poäng med att fokusera på den punkten.

Läs även: Brinkemo: Islamisten som hoppade av – en sensation som möttes av tystnad

Men som Per Brinkemo skrev om i sin krönika nyligen, möttes Khalifas avhopp mestadels av tystnad från både media och politiker. Enligt Brinkemo visar detta på att extremismen fortfarande inte tas på allvar. Kanske är det så, men kanske är tystnaden ett tecken på något annat. Det är möjligt att tystnaden beror på att folk är osäkra eller nervösa inför att närma sig eller acceptera Anas Khalifa – helt enkelt eftersom de inte vet var de har honom, eller vilka åsikter och värderingar som han står för nu.

Ett exempel som påminner om Khalifa är Maajid Nawaz, en före detta islamist med pakistanskt ursprung i Storbritannien. Nawaz var medlem i, och rekryterare för, Hizb ut-Tahrir, en islamistisk organisation som stödjer jihad och inrättandet av ett kalifat. Sedan Nawaz tillbringat flera år i fängelse i Egypten lämnade han islamismen och började arbeta mot extremism och grundade en organisation för detta ändamål.

Nawaz blev människorättsaktivist och förespråkade sekularism och liberala värderingar. Han stred för kvinnors rättigheter, kritiserade homofobi bland muslimer och motsatte sig sharia. Han har också varit öppet kritisk till hijab och niqab som han anser vara medeltida patriarkala instrument.

Nawaz välkomnades snabbt av media och politiker, liksom andra liberala röster och människorättsaktivister. Han samarbetade till och med med den brittiska regeringen om hur landet skulle hantera extremism och hjälpte premiärminister David Cameron med att skriva sitt kända talet i ämnet. Även premiärminister Gordon Brown värderade Nawazs åsikter om extremism högt.

Läs även: Skattemedel ska inte gå till islamism!

Jämfört med Nawaz har Khalifas budskap varit mer tvetydigt. Han har inte tagit avstånd från sharia eller kritiserat niqab när han haft tillfälle att göra det. Han har inte sagt något om sin syn på jämställdhet eller homosexualitet, frågor som är minst sagt kontroversiella inom islam. Han har inte heller visat stöd för sekularism, även om han uttalalat motstånd mot religiösa skolor i Sverige, vilket är ett mycket positivt tecken.

Jag hävdar inte att jag vet vad Khalifa tänker om alla dessa frågor, utan påpekar snarare att det inte har funnits något tydligt budskap från hans sida om dem. Många undrar förmodligen var han står och kommer att förbli ambivalenta eller mindre villiga att interagera med honom så länge de inte har en klar bild. Detta är inte fördomsfullhet eller diskriminering mot Khalifa eller andra före detta islamiska extremister – behovet av sådana försäkringar och tydlighet är ganska förståeligt med tanke på deras förflutna.

Läs även: Åberg: Nej, islamismen är inte någon befrielserörelse

Sverige är en liberal demokrati där sekularism, jämställdhet och hbtq-rättigheter är en oskiljaktig del av dess grundvärderingar och där många kommer att ha svårt att acceptera människor som har värderingar som strider mot dem. Så kanske handlar det mindre om att politiker och media inte tar extremismen på allvar, och mer om att de vill att före detta extremister ska visa klart och tydligt att de nu stödjer sekularism och den liberala demokratins värderingar.

Och att det är upp till före detta islamiska extremister att göra det om de vill ha en chans att komma in i värmen och accepteras av samhället.