I mina senaste två krönikor har jag skrivit om brottsoffrens syn på polisens arbete. I denna text kommer jag att analysera hur olika grupper av brottsoffer upplever polisens arbete. Det framträdande mönstret är att de brottsoffer som är barn till migranter har den minst positiva erfarenheten av polisen. Det är inte bland de utrikes födda som den minst positiva bilden finns, utan bland brottsoffer som är födda i Sverige av utrikes födda föräldrar.

I en ny granskning har Riksrevisionen lyft problemen med Polismyndighetens arbete med brottsoffer. Myndigheten slår fast att det finns en miljon brottsoffer som anmäler brott till polisen varje år. Men bemötandet av dem är inte alltid det bästa, framför allt inte sett till informationen som polisen delar med sig.

Riksrevisionen pekar på betydande problem som behöver åtgärdas. Riksrevisor Helena Lindberg förklarar: ”Granskningen visar att Polisens arbete med att informera brottsutsatta har flera effektivitetsproblem. Men eftersom myndigheten inte har följt upp hur detta fungerar har den heller inte de underlag som behövs för att utveckla verksamheten”.

I min förra krönika undersökte jag hur andelen brottsoffer som har en positiv bild av polisens arbete har utvecklats. Det är en svagt nedgående trend, från 50 procent av kvinnorna och 45 procent av männen som år 2007 hade en mycket eller ganska positiv erfarenhet av polisen. År 2020 hade andelarna sjunkit med 3 procentenheter bland kvinnor och med 4 procentenheter bland män, till 47 respektive 41 procent.

Läs även: Förtroendet för polisen bland brottsoffer sjunker allt mer

Kanske den främsta insikten är att en minoritet av kvinnor och män som är brottsoffer har en positiv erfarenhet av polisen. Nedgången är problematisk, men mest problematiskt är kanske att det inte är en majoritet som har positiv erfarenhet.

De äldre är den enda gruppen där en majoritet av brottsoffren fortfarande har en mycket eller ganska positiv syn på polisens arbete, men även här har andelen minskat påtagligt över tid. Som vi ser nedan har andelen brottsoffer med en positiv syn minskat i samtliga åldersgrupper.

Nästa naturliga fråga är: hur ser det ut om vi djupgräver i statistiken?

Bland de brottsoffer som är inrikes födda, och som har minst en förälder som är inrikes född, har andelen med en positiv erfarenhet minskat något över tid. År 2007 hade 48 procent en positiv bild. Toppnoteringen var 2015 då hälften hade en positiv bild. Det senaste året har den andelen minskat till 44 procent. Det är alltså idag en minoritet av gruppen inrikesfödda svenskar som har en positiv bild av polisens arbete.

Bland de utrikes födda var det år 2007 också 48 procent av brottsoffren som hade en positiv bild av polisen. År 2013 och 2014 hade en knapp majoritet på 51 procent av gruppen en positiv bild. Andelen som har en sammantagen positiv bild har sedan dess sjunkit till 44 procent.

De utrikesfödda och de inrikesfödda svenskarna skiljer sig inte åt när det kommer till hur många som har en positiv erfarenhet av polisen. Det rör sig i båda fallen om en knapp minoritet. Inte det bästa utfallet, för målet bör vara att en klar majoritet har en positiv upplevelse. Men ändå ett ok utfall.

Där det inte ens är ok, det är med gruppen inrikes födda med utrikes bakgrund. Det är här vi ser siffror som pekar klart åt fel håll.

Läs även: Peter Springare: Om Löfven talar sanning är polisen kriminell

Bland gruppen som är födda i Sverige, och vars båda föräldrar är födda i andra länder, var det 2020 enbart 37 procent av brottsoffren som hade en sammantaget positiv bild av polisen. Detta är problematiska siffror. Dels är nivån 7 procentenheter lägre än andelen brottsoffer med positiv erfarenhet bland inrikesfödda svenskar och bland utrikes födda. Dels har nivån minskat kraftigt över tid.

I början av perioden, år 2007, var det 42 procent av de inrikes födda med utrikes ursprung som hade en positiv bild. Gapet var också då stort, 6 procent, till förtroendet som de inrikesfödda svenskarna och som de utrikesfödda kände.

Men år 2011 hade de inrikesfödda med utrikes ursprung ökat sitt förtroende för polisen. Nu var det en majoritet på 56 procent som hade en positiv bild. Ingen annan grupp har under perioden haft en så god upplevelse. Efter det har det dock svängt.

År 2011 var det så många som 56 procent. Men idag är det alltså bara en dryg tredjedel av brottsoffren, födda i Sverige med utrikes födda föräldrar, som upplever interaktionen med polisen som positiv. Siffran för 2019 är 39 procent, och för 2020 så få som 37 procent av de inrikesfödda med utrikes bakgrund som har positiv sammantagen bild av polisen.

Många föds och växer upp i Sverige med en utrikes bakgrund. Områdena som de växer upp i präglas av otrygghet och arbetslöshet. Rättsstaten erbjuder inte samma positiva upplevelse för den som är utsatt för kriminalitet.

Det offentliga rättssystemet vill att allmänheten i större utsträckning ska engagera sig mot kriminalitet. Men i utanförskapsområdena, där många barn till migranter växer upp, finns en bristande vilja till samverkan. Det är inget som förvånar, om man tittar på statistiken. Inte heller är det något som förvånar, om man betänker det bristfälliga skydd som brottsoffren får, samt att polisen så ofta lägger ned ärenden utan att följa upp dem korrekt.

Kom ihåg att individer över lag agerar rationellt. Om du är inrikes född och bor i ett medelklassområde och du blir rånad, kanske du anmäler det till polisen och får ett bra bemötande. Risken att du råkar illa ut för att du anmält brottslingen är sannolikt liten. Men om du är född och uppvuxen i ett utanförskapsområde, och anmäler samma brott, är risken större att polisen inte har resurserna eller orken att följa upp det inträffande. Du kan till och med hamna i problem eftersom personerna som rånade dig reagerar på att du anmälde. Du kan stämplas som en tjallare och riskerar att utsättas för ytterligare brott.

Läs även: Nima Sanandaji: Utanförskapet går i arv i Hjällbo

Eller ta exemplen med de många butiksägarna i samma områden, som utsätts för stölder om och om igen. För dem blir polisanmälningar till slut bara en ytterligare arbetsuppgift, som upptar stora mängder tid utan att ge märkbara resultat. Polisen lägger rutinmässigt ned ärenden, även där förutsättningarna att ta fast de som utfört stölderna finns.

Att den positiva bilden av polisens bemötande minskat så drastiskt bland barnen till migranter är oroväckande. Detta måste förändras. Ett bra första steg är att polisen tar till sig Riksrevisionens kritik. Polismyndigheten rekommenderas bland annat att ”införa rutiner med tydlig ansvarsfördelning som säkerställer att brottsutsatta får den information som de behöver under hela ärendets gång.”

Det är åtminstone en liten del av lösningen att den som anmäler brott faktiskt får rätt information. I en rättsstat är det en grundläggande förutsättning, kan man tycka.

Jag vill avslutningsvis uppmana till eftertanke. Det är tänkvärt att endast 37 procent av brottsoffren, infödda med utrikes bakgrund, har en positiv bild av polisen. Det är också tänkvärt att så många som 56 procent av gruppen hade en positiv bild år 2011.

Vad hände under 2011? Var det en felmätning? Gjorde polisen något bättre då? Finns det något att lära i organisationen?

För att vara tydlig: Det vore klart bättre för Sverige om en majoritet av alla brottsoffer hade en positiv bild av polisen. Ett möjligt vallöfte vore att arbeta för att få upp siffran till minst 50 procent, för brottsoffer i alla åldrar och oavsett ursprung. Medborgarna har rätt till en positivt upplevd service av rättsstaten, vilket är statens mest centrala uppgift.