Under 2020 försvann ungefär en sjättedel av alla sommarjobb i Sverige. Det har Statistiska centralbyrån, SCB, nyligen räknat fram. Under pandemisommaren förra året var det 16 procent färre unga, i åldrarna 16 till 19 år, som sommarjobbade, jämfört med året innan.

Det finns omkring 460 000 ungdomar i Sverige i åldrarna 16 till 19 år. Under augusti förra året hade knappt 37 procent av dessa unga en förvärvsinkomst. Det kan jämföras med drygt 44 procent under augusti 2019.

”Om vi tittar på perioden juni–september tjänade 16–19-åringarna i Sverige sammanlagt en miljard kronor mindre under pandemisommaren 2020 än under 2019”, förklarar Fredrik W Andersson, som är analytiker på SCB.

Att det fanns färre jobb för unga under pandemin är inte något som förvånar. Efterfrågan på arbetskraft minskade, bland annat på grund av att turismen minskade kraftigt, och det är inom turistnäringen som många ungdomar får sina första jobb. Förhoppningsvis ser vi i år en återgång till något som mer påminner om normalläget, vilket innebär att fler unga får jobb.

Själv fick jag mitt första sommarjobb sommaren innan jag började på gymnasiet. I Surtesjön i Ale lärde jag barn att simma på morgonen och resten av dagen var jag badvakt. Därefter sommarjobbade jag också inom äldreomsorg och i ett städbolag, vilket har lärt mig mycket. När man kom från utanförskap och bidragsberoende var det nyttigt att se hur arbetsplatser fungerade. Man lärde sig att gå upp tidigt och jobba hårt.

Läs även: Vårbudgetsatsning på 15 000 sommarjobb – ”Man ska jobba eller plugga”

Resten av livet har jag ägnat åt helt andra saker. Jag har studerat, doktorerat inom naturvetenskap, drivit företag och sedan forskat inom ekonomi och samhälle. Men arbetsmoralen fick jag genom sommarjobb, som var både fysiskt krävande och roliga.

Att unga ska ha möjlighet att sommarjobba är en viktig fråga. Det ger dem en chans att testa på livet som vuxen och lära sig hur det är att jobba professionellt. Min egen lärdom är att det är hårt slit att ta hand om äldre och städa, och inte heller något som man får status för i samhället. Men arbetets värde är delvis tillfredsställelsen av att göra ett gott jobb. Jag minns fortfarande stoltheten jag kände över att städa professionellt sommaren innan jag började studerade på Chalmers. Den stoltheten bär jag med mig.

Men hur är det i landets olika kommuner? Var är det flest unga som jobbar och var är möjligheterna till sommarjobb mer begränsade? För att svara på den frågan tänkte jag titta på siffror för 2019, eftersom 2020 var ett mycket ovanligt år på grund av pandemin.

Det mest intressanta är inte att jämföra nivån för enskilda kommuner. Mer intressant är i stället att se de generella mönster som finns för de olika kommuntyperna i riket. Resultaten ser vi i figuren nedan.

Den kommuntyp där högst andel unga har sommarjobb är landsbygdskommuner med besöksnäring. Under 2019 jobbade 63 procent av de unga i dessa kommuner under augusti månad. Det är kanske inte så förvånande, eftersom turismen är säsongsbaserad och många unga sommarjobbar inom turism.

I landsbygdskommuner och mindre städer är det också en dryg majoritet av de unga som sommarjobbade. Här finns jobben ofta i små verksamheter, som jordbruk, skogsbruk och affärer, men också i större bruk. Pendlingskommuner nära mindre städer och långpendlingskommuner nära större stad hade också strax över hälften av de unga i arbete.

Läs även: Nima Sanandaji: Företagsdöden på landsbygden

Men ju större staden är, desto färre unga arbetar. I pendlingskommuner nära större städer, och i större städer, sommarjobbade mindre än hälften. Endast runt nio av tjugo unga i dessa kommuntyper hade en arbetsinkomst under augusti månad. Pendlingskommunerna som är nära storstäder hade en ännu lägre andel, då blott fyra av tio unga hade sommarjobb.

Kommuntypen där sommarjobb är minst vanliga är storstäderna. Här var det strax under fyra av tio unga som sommarjobbade.

Sverige har bara tre storstäder. Den storstad som klarar sig bäst är Göteborg, med 43 procent av de unga med sommarjobb. Malmö har också ett godkänt läge, med 38 procent av de unga i sommarjobb. Stockholm sticker dock ut, genom att så få som en tredjedel av de unga sommarjobbade.

Det finns ett fåtal kommuner som klarade sig sämre än Stockholm. I Solna, Botkyrka och Danderyd var det också bara var tredje ungdom som sommarjobbade. Danderyd, Hofors och Järfälla hade strax under en tredjedel av de unga i arbete. Lidingö hade lägst nivå i hela landet, med bara knappt 31 procent av de unga i arbete under augusti månad.

Hur kan mönstren förklaras? En faktor som spelar roll är om kommunerna erbjuder unga sommarjobb. Detta är vanligare i socialdemokratiskt ledda än borgerligt ledda kommuner. Personligen tycker jag det är en god idé, kanske särskilt när sommarjobb erbjuds till de unga som växer upp i familjer där föräldrarna står utanför arbetsmarknaden. Då saknas ofta de sociala kontaktnäten som krävs för att få in en fot på arbetsmarknaden, så kommunen är en viktig arbetsgivare. Själv växte jag upp i en sådan familj, och mycket riktigt var kommunala sommarjobb min första introduktion till arbetsmarknaden.

Men jag tror också att mönstret visar på något annat. Storstäderna, och framför allt Stockholm, har bland Sveriges mest aktiva arbetsmarknader. Efterfrågan på arbete är stor, men få unga är i arbete. Någon kanske skulle kunna påstå att eftersom Danderyd, Lidingö och Lund är exempel på kommuner där många har höga inkomster, väljer de unga från välbärgade familjer i dessa kommuner att slappa i stället för att jobba.

En annan förklaring är sociala kontaktnät. I storstäderna, och de större städerna, finns attraktiva arbetsmarknader. Men det är också anonyma samhällen, där folk inte känner varandra. Unga kan få jobb via sina föräldrar, men förutom föräldrarna och kanske några ytterligare vuxna i föräldrarnas närhet, har unga typiskt inte kontaktnät till jobb. I de mindre tätbefolkade kommunerna är de sociala kontaktnäten starkare och de unga har fler vuxna att vända sig till.

Läs även: Professor: Nattsvart framtid för asylinvandrare på svenska arbetsmarknaden

Storstädernas arbetsmarknader har förvisso många jobb till unga, till exempel i restauranger. Men i storstäderna, liksom i de större städerna, är samtidigt behovet av manuellt arbete lägre. I de mera glesbefolkade delarna av landet finns å andra sidan en tradition av arbete med jordbruk, skogsbruk och industri. De unga skolas in i dessa arbeten och tar över när de vuxna har semester. Storstädernas ekonomi är mer inriktad på avancerade tjänster, digitala tjänsteplattformar, utveckling av dataspel och teknologiföretag. Dessa jobb är så specialiserade att unga inte kan få in en första fot genom dem.

Detta innebär att unga i storstäderna inte får samma chans att bygga den arbetsmoral och självständighet som sommarjobben ger. Stockholm klarar sig särskilt dåligt här. Vi är vana vid att Stockholm har bättre statistik än Göteborg och Malmö när det kommer till hur många som jobbar, men för ungas sommarjobb är det tvärtom. Eftersom Göteborg och Malmö är mer utpräglade industristäder, klarar de sig betydligt bättre än Stockholm. Mängden kommunala sommarjobb spelar också en viktig roll.

Att de som har rika föräldrar i Stockholm, Lund, Danderyd och Lidingö inte jobbar under sommaren är inget samhällsproblem. Arbetsmoral är bra även för dem som kommer från ett rikt hem, men har man råd kanske det är roligare att åka till Paris över sommaren och lära sig ett nytt språk. Men hur ser det ut i samma kommuner för de unga som växer upp i ett utanförskap, med föräldrar som själva lever på offentliga ersättningar? Blir de hemmasittande, utan några pengar?

Hur många söker sig i stället till kriminalitet för att få lite egna pengar i fickan? Hur många ger upp hoppet om den vita arbetsmarknaden, efter att försökt få jobb i storstadens anonyma arbetsmarknad, men inte lyckats?

Läs även: Erik Nord: Ingen hemlighet att gängkriminalitet är kopplad till migration

Här ser vi en av nackdelarna med det urbana samhället. Städerna har fler jobb än på landsbygden och betydligt större ekonomiska resurser. Men för unga är möjligheten att få sommarjobb och en första fot in på arbetsmarknaden klart sämre.

Kommunala sommarjobb kanske inte är en dum idé trots allt – framför allt inte i storstäderna. För mig själv var det viktigt att få möjligheten att vara badvakt och jobba i äldreomsorgen. Så att jag kunde få in en fot i vuxenvärlden, och sen jobba som städare sommaren innan högskolestudierna. Inget av detta jobbar jag med idag, men arbetsmoralen sitter i benmärgen. Fler borde få möjlighet att bygga upp samma erfarenhet, inte minst i storstäderna.