Det här är min tredje krönika om försörjningsstödet. Efter att ha skrivit om Stockholm och Göteborg tänkte jag avsluta med att se över situationen i rikets tredje största stad, Malmö. Under 1990-talet var Sverige ett samhälle där försörjningsstödet, eller socialbidrag som vi kallade det då, var relativt generöst. Själv växte jag upp i en familj som delar av tiden fick försörjning via socialbidrag.

Bidragsberoendet bredde ut sig, och blev långvarigt, i spåren av 90-talskrisen. Värt att komma ihåg är att bidragen då var relativt generösa, och att det var vanligt att också familjer med svensk bakgrund tog emot försörjningsstöd.

År 1990 var det nära 2 600 fler hushåll bestående av inrikes födda som fick ekonomiskt bistånd i Malmö, jämfört med familjer där minst en sambo var utrikesfödd. Skiftet kom år 1995, då majoriteten av familjerna som fick ekonomiskt bistånd hade minst en utrikesfödd förälder. Sedan dess har hushåll med utrikesfödda utgjort majoriteten av dem som mottar ekonomiskt bistånd. I Stockholm kom samma skifte år 1997 och i Göteborg år 1998.

Senaste tillgängliga data, för 2020, visar att det fanns 6 800 fler biståndshushåll i Malmö stad där minst en sambo var utrikesfödd jämfört med hushåll helt bestående av inrikes födda. I praktiken är skiftet ännu större, eftersom bidragen gradvis börjar skifta mot dem som är inrikesfödda, men är barn till en eller två utrikes födda föräldrar.

Läs även: Nima Sanandaji: Utrikesfödda i majoritet bland de som får försörjningsstöd

Över tid har antalet hushåll som mottar försörjningsstöd minskat i de tre storstäderna. Det beror delvis på att Sverige har blivit ett land där bidragen har blivit mindre generösa, och svårare att få. Därtill kommer att delar av utanförskapet döljs i sjukskrivningar, olika program och offentligt subventionerade anställningar. Men utvecklingen skiljer sig åt mellan de tre storstäderna.

År 1995 fanns 42 400 hushåll som mottog försörjningsstöd i Stockholm, en siffra som minskat till 14 100 år 2020. Med andra ord en minskning med 66 procent. I Göteborg fanns det år 1995 36 000 familjer med försörjningsstöd, vilket minskade till 14 700 år 2020. Det motsvarar en minskning med 59 procent. I Malmö har siffran minskat från 19 300 år 1995 till 14 800 år 2020. Det vill säga, minskningen är bara 23 procent i Malmö – en klart lägre minskning än i de två andra storstäderna.

Nästa steg i analysen är att se på andelen hushåll som mottar bistånd, där minst en sambo är utrikesfödd. Sedan år 1990 har denna andel gradvis ökat från 42 till 73 procent i Malmö. En rejäl ökning, som dessutom exkluderar gruppen födda i Sverige som är barn till utrikes födda föräldrar. Motsvarande siffra är 64 procent i Göteborg och 63 procent i Stockholm, så Malmö sticker ut genom att en högre andel av biståndshushållen består av utrikes födda.

Enligt Malmö stad mottog i genomsnitt cirka 9 600 hushåll försörjningsstöd varje månad under 2019. Årsredovisningen för 2020 visar att antalet steg till knappt 9 800 hushåll per månad under det året. Genom Socialstyrelsens databas har jag räknat ut att nivån på utbetalt försörjningsstöd i Malmö stad uppgick till drygt 1,1 miljarder kronor år 2020. Av detta gick 880 miljoner kronor till hushåll med minst en utrikes födda sambo, och resterande 245 miljoner till inrikes födda hushåll.

Malmö har cirka 348 000 invånare, cirka 60 procent invånarantalet i Göteborg och 36 procent av antalet i Stockholm. Men nivån på utbetalt försörjningsstöd 2020 var 944 miljoner i Göteborg och 999 miljoner i Stockholm, alltså klart lägre än 1,1 miljard i Malmö. Medan Malmö är den klart minsta av de tre storstäderna, är det ändå där som kostnaden för försörjningsstödet är högst.

I jämförelse med de tre storstäderna är Malmö tyvärr den som verkar ha mest utpräglat bidragsberoende. Migrationen spelar här en viktig roll, men tror jag att även näringspolitiken är en del av förklaringen. Malmö har i grunden goda förutsättningar till ekonomisk tillväxt, och gynnas av att vara sammanknutet med Köpenhamn, liksom av närheten till universitetsstaden Lund. Men tyvärr är läget i Malmö relativt likt det i Göteborg, där staden å ena sidan missgynnas av att näringspolitiken på riksplan inte stimulerar industrin, och dessutom hämmas av att den egna näringspolitiken är fokuserad på offentligt ägda bolag snarare än på att främja den fria företagsamheten.

Läs även: Nima Sanandaji: Göteborg behöver tillväxtpolitik för att minska bidragsberoendet

Hur ser det då ut om vi tittar på andra former av offentliga ersättningar? Transfereringar är summan av sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning, arbetslöshetsersättning, försörjningsstöd, introduktionsersättning samt etableringsersättning. Nedan visas hur stor andel av nettoinkomsten för personer i Malmö stad, i åldrarna mellan 20 och 64 år, som kommer från olika transfereringar. Det som mäts är alltså inte andelen av olika grupper som försörjs av olika transfereringar, utan i stället på hur stor andel av gruppernas totala inkomster som består av olika former av bidrag från det offentliga.

Bland dem som är födda i Sverige och bor i Malmö stad kommer 3,9 procent av nettoinkomsterna från olika transfereringar. Bland utrikesfödda från övriga Norden är det 5,5 procent, och bland dem från övriga Europa 6,7 procent. Hos dem som är födda i andra delar av världen är summan betydligt högre, 14,4 procent.

Det ser inte särskilt bra ut. Siffrorna för de olika grupperna är ungefär dubbelt så höga som i Stockholm. Bland de födda i andra delar av världen kommer som jämförelse 6,6 procent av inkomsterna i Stockholm från transfereringar, mindre än halva summan jämfört med Malmö.

Varför? En större andel av dem som är födda i övriga världen och som söker sig till Stockholm är studenter eller välutbildade personer som söker sig dit för jobb, medan det i Malmö är en större andel migranter med lägre utbildning. Vad som spär på är att Malmö inte har, och inte har haft, samma fokus på arbetslinje som alternativ till offentliga ersättningar. Otryggheten i Malmö tränger ut ekonomisk aktivitet, och näringspolitiken är bland de mindre företagsvänliga i Sverige.

Läs även: Nima Sanandaji: Malmö-projektet ”Sluta skjut” fungerar

Min personliga bedömning är att både Malmö och Göteborg har förutsättningar att bli ledande ekonomiska motorer i Sverige. Städerna har bägge en industritradition, som tyvärr missgynnas av en svensk näringspolitik som inte längre fokuserar på möjligheterna till industriell tillväxt. Stockholm har dragit ifrån, och såväl företag som talanger har sökt sig till huvudstaden och dess närhet till den politiska makten. En tråkig utveckling för Sverige hade tjänat på att tillväxten skedde parallellt i de tre storstäderna. Den generella ekonomiska utvecklingen har hursomhelst satt sina spår i utvecklingen av andelen bidragsförsörjda.

I jämförelsen mellan de tre städerna har Malmö högre nivåer av bidragsberoende. Kanske inte en nyhet, jag misstänker att många redan kände till detta, men nu ser vi det med siffror. Vad behöver då göras, givet den lägesbilden?

En obekväm sanning, som behöver lyftas upp, är att integrationen försvåras av de höga volymerna på mottagande av migranter med låg utbildningsnivå, som typiskt kommer från länder där olika former av social problematik är vanlig och utbredd. Malmö har haft ett stort mottagande, vilket har gjort att integrationen inte har fungerat väl.

Allt handlar dock inte om migration och ekonomisk politik. Även skolan är avgörande. Som jag skrivit i mina tidigare krönikor sympatiserar jag med barnen som växer upp i familjer som är beroende av försörjningsstöd, eftersom jag själv har haft en liknande uppväxt. Det är inte enkelt att växa upp i miljöer där få vuxna är i arbete, där många redan i ung ålder dras in i kriminalitet, och där skolan präglas av kaos.

Socialpolitiken behöver fokusera på att minska omfattning i vilken utanförskapet går i arv. Det man kan göra är att skapa lärarledda skolor, till skillnad från dagens elevledda system. Skolorna behöver ha en situation där de vuxna är i kontroll, där barnen lär sig korrekt svenska, där kunskaper i olika ämnen förmedlas, och där det inte tillåts att någon skapar kaos och oreda i vare sig klassrum eller korridorer.

I så fall får åtminstone en större grupp av barnen möjlighet att faktiskt ta till sig de kunskaper som de behöver, för att senare i livet kunna komma in i vidareutbildning och arbete. Bidragsberoendet i Malmö är inte enkelt att minska, men man kan göra något åt risken att det går i arv. Tyvärr är min bedömning att beroendet i stor utsträckning de facto kommer att gå i arv, eftersom skolorna i utanförskapsområden är stökiga, och eftersom barnen växer upp i miljöer där det finns få vuxna förvärvsarbetande med goda inkomster som förebilder – men däremot en hel del kriminella som har pengar.

Det ser lite trist ut för Malmö stad. Men förändring är möjligt. En arbetslinje för Malmö kan gå hand i hand med en näringspolitik som banar väg för tillväxt i traditionella industristäder, med stärkta satsningar på högskolor och forskning i Malmö och Lund, och återgång till lärarledda skolor där de vuxna skapar en rimlig studiemiljö. Det tillsammans med krafttag mot kriminaliteten kan skapa ett Malmö där barnen som växer upp i familjer försörjda av det offentliga, får möjlighet att själva göra en klassresa genom utbildning och arbete.

Låt oss inte fokusera på att Malmö har ett högre bidragsberoende än Stockholm och Göteborg, utan på potentialen till förbättring som finns i Sveriges tredje största stad. Malmö har en i grunden utmärkt potential, som kan tas bättre till vara.