Min förra krönika handlade om hur läget ser ut med försörjningsstöd i Stockholms stad. Här skriver jag i stället om läget i Göteborg, och nästa krönika får handla om Malmö. På så sätt kan läsarna få insikt i läget i de tre svenska storstäderna.

Ämnet intresserar mig, som själv har en bakgrund med bidragsförsörjning. Under 1990-talet var Sverige ett samhälle där försörjningsstödet, eller socialbidrag som det kallades då, var relativt generöst. Vuxna med låg arbetsinkomst och flera barn kunde hamna i ett läge där den ekonomiska ersättning de fick var ungefär lika stor som den arbetsinkomst de kunde få. Bidragsberoendet bredde ut sig, och blev långvarigt, i följden av 1990-talskrisen.

En annan skillnad är att det tidigare var så att majoriteten av hushållen som fick försörjningsstöd bestod av inrikes födda. År 1993 fanns nära 6 000 fler sådana hushåll i Göteborgs stad som fick ekonomiskt bistånd, jämfört med hushåll där minst en sambo var utrikes född. Sedan 1998 har det dock varit så att majoriteten av hushållen som får försörjningsstöd består av utrikes födda. År 2020 var det drygt 4 100 fler hushåll med minst en utrikes född sambo som fick försörjningsstöd, jämfört med hushåll bestående av inrikes födda.

Läs även: Nima Sanandaji: Utrikesfödda i majoritet bland de som får försörjningsstöd

Totalt är det färre hushåll som mottar ekonomisk ersättning i Göteborg än tidigare. Det förklaras av att Sverige har skiftat mot ett system där offentliga ersättningar har blivit mindre generösa jämfört med tidigare, samt att delar av utanförskapet döljs i aktivitetsprogram och med skattemedel subventionerade anställningar och sjukskrivningar.

Utvecklingen skiljer sig samtidigt åt mellan Stockholm och Göteborg. År 1995 var det totalt 42 400 familjer i Stockholm som fick ekonomisk ersättning, jämfört med 36 000 i Göteborg. Till 2020 hade dock Göteborg gått om, med nära 14 700 familjer med försörjningsstöd jämfört med drygt 14 100 i Stockholm. Min bedömning är att det reflekterar att Stockholm har haft en bättre ekonomisk utveckling, och dessutom tydligare fokus på arbetslinje som alternativ till bidragslinje.

Låt oss nu titta på andelen av hushållen som mottar försörjningsstöd, där minst en sambo är utrikesfödd. Sedan år 1990 har denna andel gradvis ökat från 41 till 64 procent. Bakom dessa siffror döljer sig dock en ännu större förändring, för i dag finns en betydande andel av utanförskapet bland dem som är födda i Sverige och är barn till utrikes födda föräldrar.

Stockholms Stad publicerar Statistik om Stockholm, där invånarna enkelt kan ta till sig information om hur situationen med försörjningsstöd i staden har utvecklats. Jag hittar inget motsvarande för Göteborgs stad. Kanske finns något dokument, men i så fall är det inte lätt att hitta. En förklaring till att Stockholm har lyckats bättre med att få ner beroendet av ekonomiskt bistånd kan vara att man mera öppet lyfter fram läget.

Läs även: Nima Sanandaji: Bidragsfusket måste stävjas och skatterna sänkas

Att lyfta fram en situation för allmän inblick är första steget mot förbättring, och här har alltså Göteborg en del att lära från Stockholm. Jag brukade tidigare plugga på Chalmers – så jag vet att det inte är populärt att i Göteborg lyfta fram Stockholm som förebild. Men ibland finns ändå något att lära.

Årsredovisningen för 2020, för Göteborgs Stad, visar att 960 miljoner kronor betalades ut i försörjningsstöd. Ur Socialstyrelsens databas får jag siffran 944 miljoner kronor. Den samlade nivån är lite lägre än 999 miljoner kronor i Stockholms stad för samma år. Men då ska vi komma ihåg att Göteborgs stad har cirka 60 procent av befolkningen i Stockholms stad. Att då ha nästan lika höga utbetalningar av ekonomiskt stöd visar på en situation med klart högre bidragsberoende i Göteborg.

Min personliga bedömning är att Göteborg har en lång tradition av entreprenörskap och industri, och en utmärkt hamn. I förlängningen skulle staden kunna bli en ledande ekonomisk motor i Sverige, och då skapa arbetstillfällen som trycker ner utanförskapet. Tyvärr finns idag för mycket fokus på offentlig styrning av ekonomin i Göteborg, samtidigt som näringspolitiken på riksplan missgynnar industrin. Det, i kombination med att Göteborg har lite mera av en bidragslinje, förklarar läget i relation till huvudstaden.

Läs även: Ingen sänker bidrag för att jävlas med barnen – tvärtom!

Till sist är det en god idé att titta på hur det ser ut med olika ersättningar. Transfereringar är summan av sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning, arbetslöshetsersättning, försörjningsstöd, introduktionsersättning samt etableringsersättning. Nedan visas hur stor andel av nettoinkomsten för personer i åldrarna mellan 20 och 64 år som kommer från olika transfereringar i Göteborg. Det som mäts är alltså inte andelen av olika grupper som försörjs av olika transfereringar, utan i stället hur stor andel av gruppernas totala inkomster som är olika former av ersättningar från det offentliga.

Bland dem som är födda i Sverige och bor i Göteborgs stad kommer 3,2 procent av nettoinkomsterna från olika transfereringar. Bland utrikesfödda från övriga Norden är det 3,8 procent, och bland dem från övriga Europa 5 procent. Hos dem som är födda i andra delar av världen är summan 9,2 procent.

Bättre siffror än Malmö, sämre än Stockholm. Bland de födda i andra delar av världen kommer som jämförelse 6,6 procent av inkomsterna i Stockholm från transfereringar. En del av denna skillnad kan förklaras av att en större andel av de födda i övriga världen som söker sig till Stockholm är studenter eller välutbildade personer som söker sig dit för jobb, medan det i Göteborg är större andel migranter med lägre utbildning.

Sveriges näst största stad har stor potential. Kom ihåg att industriregionen Utrecht i Nederländerna har högre koncentration av kunskapsjobb än huvudstadsregionen Amsterdam, enligt brain business jobs kartläggning. Det är ett exempel på att huvudstaden inte behöver klara sig bäst, utan att den näst största staden faktiskt kan ha en ledande position trots att den politiska makten inte ligger där.

Göteborg skulle med rätt politik kunna växa i kapp Stockholm, och samtidigt sänka nivån av bidragsberoende. Tyvärr är detta i dagens Sverige inte fallet, eftersom Göteborg har en ekonomi med ett stort inslag av offentligt ägda bolag, snarare än ett fokus på att stimulera det privata näringslivet. Minst lika viktigt är att den svenska näringspolitiken inte gynnar industrin, som Göteborg förlitar sig på.

Läs även: Nima Sanandaji: Så många lever på bidrag i Hjällbo

Hursomhelst ser vi att bidragsberoendet är relativt utbrett i Göteborg, framför allt bland dem som har en bakgrund från utanför Europa. Vi bör komma ihåg att de familjer som försörjs via försörjningsstöd i många fall har barn. Som jag skrev i min förra krönika, sympatiserar jag med dessa barn, efter att själv ha haft en liknande uppväxt (bland annat i Ale, nära Göteborg).

Tyvärr präglas dessa barns uppväxt av att få vuxna i omgivningen arbetar, att kriminaliteten är nära vardagen samt att skolmiljöerna präglas av stök och bråk. Utanförskapet riskerar att gå i arv och kriminaliteten riskerar att bli en alternativ arbetsmarknad när skolan sviker. Vad kan samhället göra? Det man kan göra är att skapa lärarledda skolor med nolltolerans för bråk, lära barnen korrekt svenska och andra färdigheter som behövs i samhället. Att minska bidragsberoendet bland de vuxna är lättare sagt än gjort, och nivåerna på ekonomisk ersättning är redan relativt begränsade.

Politikens fokus bör vara att lyfta Göteborgs generella ekonomiska tillväxtförmåga. På det sociala området behöver krafttag tas mot det misslyckande som idag präglar skolor i utanförskapsområden. Den elevledda pedagogiken fungerar över lag dåligt i Sverige, och leder till sorgliga resultat i de skolor där många av barnen kommer från familjer försörjda av försörjningsstöd.

Situationen med bidragsberoende i Göteborg är vad den är. Det är inget som kan lösas enkelt. Men låt oss diskutera det öppet, och ha fokus på hur läget kan förbättras. Så att åtminstone barnen som växer upp i hushåll med bidragsförsörjning får stärkta möjligheter att senare i livet hamna i självförsörjning. Utanförskapet finns, men det är inte en naturlag att den ska behöva gå i arv.