Klimataktivisterna har ofta försökt framhålla att nästa valrörelse ska handla om klimatet. Miljöpartiet har sett chansen att få sina frågor att hamna högst på agendan. Nästan alla vill ju slå vakt om ett drägligt klimat, så det kan tyckas som att olika förslag för att uppnå detta borde generera stor uppslutning. MP borde därför bli ett av de största partierna i Sverige skulle man kunna tycka. Men så har det inte blivit.

MP:s ständiga överbud om utsläppsminskningar och uppsnabbade tidplaner har inte imponerat på väljarna. Det har inte hjälpt att klimataktivisterna lanserat en skolflicka som strejkar för klimatet, även om själva lanseringen är proffsigt utarbetad, bland annat av Global Strategic Communication Council (GSCC) som grundades 2013. En valstrid i Sverige kräver tydliga motsättningar, men vem är emot att den globala uppvärmningen ska motverkas? Aktivisterna har då försökt med att brännmärka dem som är skeptiska till att orsakerna till uppvärmningen är mänskliga aktiviteter och kallat dem ”klimatförnekare”.

Läs även: Sandström: Klimatdogmatismen dödar nödvändig diskussion

Men egentligen skulle nog aktivisterna ha föredragit en strid om värderingar och inte om teknikaliteter. De skulle ha behövt en motståndare som menat att torka, översvämningar, olidlig hetta, orkaner och så vidare är ett pris vi måste betala för att ”vi” ska kunna fortsätta att öka industriproduktionen – ”öka tillväxten” – bortom alla vettiga gränser. Då hade MP kunnat bedriva en framgångsrik valrörelse.

I brist på sådana motståndare utmanade miljöaktivisterna till att börja med privatbilisterna. Höjda bensinskatter och förbud mot stadsjeepar var det första man diskuterade. Det fortsatte med att man pratade om ”personliga koldioxidbudgetar”. Sådana går ut på att alla tilldelas en viss mängd CO2-utsläpp som man kan fördela på bilresor eller flygresor eller köttkonsumtion, etc.

Läs även: Dahlman: Mera kärnkraft – för klimatets skull

Man kan jämföra med ransoneringskupongerna som fanns under kriget. Av detta blev det senare flygskatt och subventioner av elcyklar, med mera. Hittills har regleringsivrarna dock inte släppts loss helt utan gränser. Ett detaljstyrt tvångssamhälle vinner man nog inte val på.

Ett streck i räkningen blev det för en dryg vecka sedan när FN:s klimattoppmöte COP26 i Glasgow blev klart. Där medverkade MP:s språkrör Per Bolund oförsiktigt nog som en av förhandlarna om utsläppsbegränsningar. Han såg chansen att förbättra sitt något träaktiga ego och tyckte nu uppenbarligen att hans insats förtjänade lovord när han påstod att uppgörelsen ändå var en framgång.

Men Kina, Indien och Saudiarabien var inte med på noterna utan verkade för att kraven på utsläppsminskningar skulle urvattnas. När allt föreföll klart yrkade Kina på att kolet inte skulle fasas ut utan endast fasas ner, annars skulle Kina kasta alltsammans i papperskorgen. Denna nesa svalde Bolund med god min utan att inse att MP:s position i en framtida klimatvalrörelse därmed väsentligt försvagades.

Läs även: Lindén: När får klimatrörelsen sin Ulrike Meinhof?

Centerledaren Annie Lööf var inte sen med att på Facebook kritisera MP och Bolund för att vara nöjda detta ”magra förhandlingsresultat” som i praktiken innebär att det fortsätter att byggas nya kolkraftverk. Kommer detta att påverka en valrörelse i Sverige som skulle handla om klimatfrågan? Lööf skulle då behöva kritisera ett broderparti i vänsterblocket med risk för att eventuella sympatisörer som kunde tänka sig att rösta på MP antingen röstar på högeroppositionen eller på Vänsterpartiet så att MP hamnar under fyra procent.

Bolunds försök att framhäva sin egen storhet, som blev ett svek, har inte bara förstört den tilltänkta klimatvalrörelsen, utan också satt hela den rödgröna regeringens framtid på spel genom att riskerna för att MP åker ut ur riksdagen ökar.

Danne Nordling
Nationalekonom och fri debattör