I utfrågningen av Investors ordförande Jacob Wallenberg i TV:s ”30 minuter” hänvisades till att socialdemokraterna påstått att de ökande klyftorna också ökar kriminaliteten. Detta problematiserades inte i tv-inslaget utan Wallenberg verkade vara lika bekymrad över vad statistiken visar som vanliga sossepolitiker. Så långt har vänsterns omvärldsbeskrivning tydligen nått i Sverige.

Nu handlar fördelningspolitiken tydligen om en diskussion kring det lämpliga med olika åtgärder för att ”minska klyftorna”. Jacob Wallenberg och Anders Holmberg var överens om att en åtgärd var att höja kapitalskatterna. Att höja skatterna enligt principen ”de har väl råd” var Wallenberg dock skeptisk till. I slutändan kan vi få en upprepning av situationen på 70- och 80-talet då flera tunga företag flyttade utomlands, menade han. Det är förvisso en risk som finansminister Mikael Damberg (S) borde beakta när han nu upprepar mantrat ”kapitalskatterna ska höjas”.

Jag skulle dock vilja ifrågasätta kapitalskatternas relevans för kriminaliteten. Fördelningsfrågan har ju två sidor: utvecklingen för de rika och situationen för de fattiga. Jacob Wallenberg pekade på att de som äger tillgångar som aktier, bostäder och fastigheter har noterat en värdestegring för dessa genom den lågräntepolitik som Riksbanken bedrivit. När dessa tillgångar har sålts har pengarna dykt upp i statistiken som inkomster för de välbeställda. Statistiskt har vi fått en stegring i Gini-koefficienten som mäter ojämnheten i en fördelning.

Läs även: Nordling: Vänsterpartiet ljuger om kapitalskatter

Vad ingen förklarat i fördelningsdebatten är hur en på detta sätt ökad Gini-koefficient skulle påverka kriminaliteten. Är det när buset läser i tidningarna eller ser på tv-nyheterna att Gini-koefficienten ökat mer i Sverige än i andra länder, som de grips av sådan harm att de går ut och rånar de medmänniskor som kan tänkas ha det bättre än de själva? Eller är det när LO varje år visar statistik för 200 vd:ar och generaldirektörer som ger besked om att de nu har ännu högre lön än en industriarbetare, som kriminellt intresserade bestämmer sig för att börja med narkotikahandel som slutar med att man skjuter sina konkurrenter?

Skulle verkligen höjda kapitalskatter minska kriminaliteten? Lugnar knarkhandlarna ner sig när de noterar att kapitalägarna måste betala exempelvis 40 procent istället för 30 procent på vinsten vid en aktieförsäljning, eller 32 procent när någon säljer sin bostadsrätt eller villa? Man kan fråga sig huruvida dessa pragmatiska argument har någon bärighet. Jacob Wallenberg tog däremot upp ett moraliskt argument och menade att den som utvecklat en app som går att sälja utomlands med stor vinst också har förtjänat att få betalt för detta. Anders Holmberg tog upp aspekten att det aktualiserar Leif Östlings fråga när denne var ordförande för organisationen Svenskt Näringsliv: ”Vad fan får jag för skattepengarna?” Men Wallenberg valde att ducka och menade att den frågan får stå för Östling själv.

Läs även: Brinkemo möter Magnus Norell: Den organiserade kriminaliteten är systemhotande

Den andra sidan av debatten om klyftorna, som handlar om hur det går för låginkomsttagarna, diskuteras sällan, och inte alls i ”30 minuter”. Rent teoretiskt kan naturligtvis en kraftig försämring för de fattigaste trigga dem att börja stjäla och råna för att de ska klara uppehället. Men Sverige har ett väl utbyggt system med försörjningsstöd (socialbidrag) som ska garantera existensminimum. Ingen har hävdat att den långsammare ökningen av olika bidrag och pensioner skulle göra folk mer kriminella. Och att den ökade andelen invandrare med låglönejobb skulle göra dem kriminella brukar tillbakavisas med indignation.

Läs även: Dahlman: Vänsterns förnekande av problem skapar lidande

Så vad finns vid närmare betraktande kvar av vänsterns krav på skärpt kapitalinkomstskatt där det nu finns en fraktionsbildning inom socialdemokratin som kallar sig ”Reformisterna” med Daniel Suhonen i spetsen som pressar Magdalena Andersson åt vänster? Kan det vara så att Reformisternas affärsidé för att få nya medlemmar helt enkelt är att hetsa mot kapitalägarna och deras ”oförtjänta inkomster” på klassiskt kommunistiskt manér? De hänvisar till en abstrakt idé som kan understödjas av abstrakt statistik, men som ytterst bottnar i en animositet till en grupp som man hyser agg emot.

Det måste ha blivit en besvikelse för Suhonen när Magdalena Anderssons vänstersväng ledde till en dikeskörning med högersladd i och med utnämningen av Mikael Damberg till finansminister och Max Elger till finansmarknadsminister. Men det betyder kanske att retoriken om klyftorna kommer att övergå till krypskytte i framtiden.

Danne Nordling
Nationalekonom och fri debattör