Var Annie Lööf en lyckad partiledare? Nu har förvisso en rad välvilliga sykofanter hyllat den sedan en vecka avgångna centerordföranden. Hon ska ha varit en stark ledare som lett partiet till stora framgångar, sägs det. Men vad har hon egentligen åstadkommit som gett avtryck i den politiska historien? Och varför avgick hon?

Läs även: Skogkär: Annie Lööf lämnar ett parti i kris bakom sig

Centerpartiet har i många decennier ansetts som ett opålitligt borgerligt parti. Det var först med Maud Olofsson som partiet kom att betraktas som tillhörande det borgerliga blocket. Vi fick den borgerliga Alliansen. Men Annie Lööf förskingrade Olofssons arv och tog död på Alliansen. Den rest som återstod – att 2018 få en regering ledd av Ulf Kristersson (M) – tog hon också död på genom att rösta mot sin forna alliansbroder när han för fyra år sedan försökte bilda regering.

Annie Lööf kunde inte ens genomdriva sin heliga deklaration att inte låta Vänsterpartiet få något inflytande. När Nooshi Dadgostar (V) angrep Januariöverenskommelsens punkt om fri hyressättning i nyproduktionen, förmådde inte Lööf försvara sin ståndpunkt och lät till på köpet Dadgostar sätta bilden att flera miljoner hyresgäster skulle få närmast fördubblade hyror.

Läs även: Så besegrades Annie Lööf på hemmaplan

Istället för att satsa på realpolitik byggde Lööf ett eget luftslott som hon kallade ”den breda mitten”. Hon ville ha en blocköverskridande regering som rimligtvis skulle bestå av både socialdemokrater och moderater (och sannolikt C). Men gjorde hon någonsin några allvarliga försök att få till ett sådant samarbete? Ingen trodde på denna ”storkoalition” utom Dagens Nyheter och ett par gamla statsvetarprofessorer i Uppsala.

Det var kanske när Lööf insåg att hon inte ens genom utpressning (att rösta nej till alla andra regeringar) kunde förverkliga sin utopi, som hon började fundera på sin avgång. Hon insåg helt enkelt att hennes obstruktionsförsök enbart skulle leda till en minoritetsregering med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, där C skulle vara i ”opposition” och då kunna beskyllas för att skapa kaos.

När den rödgröna majoriteten dessutom gick förlorad och Centerpartiet därtill gjorde ett dåligt val fanns inte ens luftslottet kvar. Annie Lööfs parti skulle bli ett betydelselöst oppositionsparti fyra år framöver. En snar avgång var därför ganska naturlig.

Borde inte ett misslyckande kallas ett misslyckande?

Läs även: Hjort: Lööfs avgång var inte förvånande