Politiken blir alltmer komplicerad efter alla turer i riksdagen. Orsaken till detta är att två partier slagit in på en populistisk linje inför valet i september. Som en följd har övriga partier också blivit mer populistiska. Resultatet har blivit ett politiskt spel i riksdagen som borde framstå som obegripligt för de vanliga väljarna. När ska man börja tala om politikerförakt?

Läs även: Nordling: Efter valet – den breda mitten trots allt?

Det är Vänsterpartiet och Socialdemokraterna som fått idén att pensionerna borde höjas drastiskt. Under några år har mer eller mindre oseriös propaganda utnyttjat att de svenska pensionärerna till stor del kan hävdas ligga under EU:s fattigdomsgräns. Det uppammar föreställningar om att svenska pensionärer är fattigare än de fattiga i det socialt efterblivna EU. Och i Sverige finns det också ”fattigpensionärer”. Klart att sådant borde kunna utnyttjas partipolitiskt.

När Vänsterpartiet var kommunistiskt gick dess populism ut på att politiken skulle stoppa ”utsugningen” av arbetarna och höja skatterna för kapitalisterna så att småfolket skulle få det bättre. Det var inte många som trodde på den politiken. Men så fick Vänsterpartiet Nooshi Dadgostar som partiledare. Hon fokuserade på helt andra frågor som att regeringens uppgörelse med Centerpartiet om en något friare hyressättning skulle innebära att tre miljoner hyresgäster skulle få sina hyror i det närmaste fördubblade. Det var en effektiv propagandalögn som spräckte hela Januariöverenskommelsen. Nästa populistfråga var problemet med fattigpensionärerna.

Läs även: Nordling: Är ojämlikhet dåligt?

Pensionsfrågan har på ett liknande sätt drivits av socialminister Ardalan Shekarabi (S). Höjda pensioner utanför pensionssystemet skulle bli en valvinnare för Socialdemokraterna 2022. Shekarabi tänkte sig att utmana den 28 år gamla pensionsuppgörelsen mellan S, M, C, L och KD som just hade tillkommit för att förhindra att det skulle göras partipolitik av pensionerna inför varje val. Han ville bryta med principen att en persons inkomster som förvärvsaktiv skulle avgöra hur stor pensionen senare blev. Denna princip är grundläggande för privata pensionssystem vilket gör att pensionsinbetalningarna inte riktigt kan ses som ren skatt.

År 1990 lät jag riksdagsledamoten Margit Gennser (M) utreda ett sådant pensionssystem som ett led i Skattebetalarnas förenings stora skatteförslag som på sikt skulle sänka skatterna till Europa-nivå. Hon kom sedan att ingå i pensionsarbetsgruppen där hon drev dessa idéer som sedan resulterade i dagens pensionssystem. Därför blir jag särskilt frustrerad av att alla partier i riksdagen nu verkar ha övergett grundprincipen att pension är uppskjuten lön och inte en skattefinansierad förmån från den offentliga sektorn. Ska pensionerna i framtiden bli nådegåvor som beslutas av Shekarabi, Dadgostar och Lööf inför varje riksdagsval?

Läs även: Dagens fattigpensionär heter inte Gunnel, utan Aisha eller Mohammed

Till på köpet är det inte ens synd om pensionärerna. Undersökningar av Finanspolitiska rådet, pensionsmyndigheten och de försäkringsanställdas fackförbund visar att de svenska pensionerna inte är dåliga. I vissa fall får nyblivna pensionärer till och med högre inkomst efter pensionen. Men vad betyder väl fakta och statistik när den nya populismen går till anfall?