I slutet på oktober skrev den moderate riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm ett inlägg på X (tidigare Twitter), där han menade att den socialdemokratiske riksdagsledamoten Jamal El-Haj var en säkerhetsrisk genom sina kontakter och kopplingar till terrorrörelsen Hamas.

El-Haj svarade med att polisanmäla Kärrholm för förtal den 26 oktober.

Läs även: Kärrholm (M) utreds: ”Hade hellre mött Jamal El-Haj i en demokratisk debatt”

Det hela tog sin början i våras då El-Haj i maj deltog i en palestinsk konferens där personer med kopplingar till Hamas och misstänkt terrorfinansiering deltog.

El-Haj deltog i konferensen trots att partiet hade bett honom avstå på grund av Hamaskopplingarna. Han pausades sedan från riksdagsarbetet under en tid.

Det hör absolut till ovanligheterna att riksdagsledamöter polisanmäler varandra. I synnerhet som själva tanken med ett parlament är att debattera och diskutera även svåra och känsliga frågor. Det är dessutom så att för att ett åtal mot en riksdagsledamot skall kunna drivas, måste 5/6 av samtliga ledamöter godkänna åtalet. Denna klausul (som modifierades 2010) kom till just därför att det skulle vara högt i tak.

Så vad handlar detta om egentligen? Varför polisanmäler El-Haj Kärrholm i stället för att bemöta honom i en debatt, i riksdagen eller via media?

Svaret tror jag ligger i en händelse några år tidigare.

I mars 2018 polisanmäldes kommunstyrelsen i Göteborgs ordförande Ann-Sofie Hermansson (S) för förtal. Anmälarna var Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi och skälet sades vara att Hermansson pekat ut dessa två som extremister. Denna konflikt började med att visningen av Hanna Högstedts film Burka songs 2.0 ställdes in av Göteborgs stad, som menade att den efterföljande paneldebatten var alltför ensidig och inte följde den värdegrund Göteborgs stad stod för.

Debatten som följde på det beslutet mynnade ut i en polisanmälan mot Hermansson.

Detta var, som jag skrev i några artiklar i Göteborgsposten, det första exemplet på det som den engelskspråkiga världen kallar lawfare, alltså en sorts juridisk krigföring där syftet inte är att i första hand vinna i rätten. Syftet är i stället att markera vilket pris det medför att gå emot någon: ”Om du kritiserar mig, så kommer det att bli rättssak”.

I Hermanssons fall så vann hon i rätten, men fallet drevs ända upp i hovrätten och priset för Hermansson blev högt. Hon blev avsatt från sin post i S och förlorade sin plats i kommunstyrelsen.

Läs även: Hjort: Kärrholm och El-Haj borde mötas i debatt inte i domstol

Nu gör El-Haj en liknande manöver, där han polisanmäler en politisk motståndare i stället för att bemöta honom i en debatt enligt de demokratiska spelregler vi har här. Det ska tilläggas att jag sökt El-Haj via mejl och bett om att få ställa några frågor kring detta, men inte fått något svar.

”En gång är ingen gång, men två gånger är en gong-gong” som talesättet lyder. Och det är på sikt allvarligt om politiska motsättningar ska bli rättssaker i stället för att hanteras på sedvanligt demokratiskt sätt.

I fallet med Doubakil och Abdullahi handlade det om en taktik som islamister använt sig av vid flera tillfällen i andra länder, som USA, Storbritannien och Frankrike.

Nu har vi i Sverige haft två fall inom några år. Inte så mycket kan tyckas, men parad med polarisering, ökande hätskhet i politiska debatter samt en kränkhetskultur där känslighet inför kritik allt oftare leder till rena upplopp och våldsamheter, blir detta ytterligare en varningssignal att Sveriges så länge omhuldade politiska kultur är i gungning. Det är att hoppas att denna varningssignal tas på allvar av både vårt politiska och mediala frälse.

Läs även: Ahmed: Så vind och skörda Jamal El-Haj