Sedan mitten på september har Iran skakats av demonstrationer med anledning av mordet – ett dödsfall till följd av avsiktlig misshandel kan knappast kallas något annat – på Mahsa Amini. Mahsa var en kurdisk kvinna på tillfälligt besök i Teheran som greps av sedlighetspolisen för att inte ha burit sin slöja på rätt sätt.

Läs även: Skogkär: Fred i vår tid med mullornas Iran

Händelsen visade sig bli den utlösande faktorn för en rad demonstrationer och protester mot den islamiska regimen. Dessa proteströrelser är de värsta i Iran sedan den islamiska revolutionen 1979 och visar tydligt hur djupt motståndet mot regimen sitter. Slagorden från demonstranterna handlar också om mycket mer än tvånget att bära slöja.

Att det är unga kvinnor som drivit och driver protesterna är symptomatiskt. Sedan den islamiska regimens tillkomst 1979 har kvinnor i alla åldrar förtryckts, och slöjan har blivit en symbol för det förtrycket. I synnerhet det påtvingande i att inte kunna välja (och till och med bli straffad – och dödad – för att inte burit den på korrekt sätt) har kraftfullt bidragit till att just slöjan blivit en så potent symbol för det islamistiska förtrycket.

Massprotester mot regimen har naturligtvis förekommit tidigare, inte minst 2009 och 2019, bara för att slås ned med våld av regimen. En del bedömare har också varnat för att samma sak kan hända även denna gång. Uppgifter inifrån den styrande eliten gör gällande att det faktum att det främst är polis och säkerhetsstyrkor som har satts in mot demonstranterna, tyder på att man räknar med att upproret kommer att dö ut av sig själv. Detta styrks av att den dominerande militära och polisiära kraften i Iran – Revolutionsgardet – inte satts in med full kraft (med undantag av den så kallade. Basijmilisen, en paramilitär styrka av frivilliga som ofta kallas in för att våldsamt slå ner civila uppror).

Men det finns tecken på att det är annorlunda 2022. 2009 var demonstrationerna i stort sett begränsade till Teheran och en del andra större städer, och handlade om protester mot ett riggat valresultat där en reformkandidat – Mir-Hossein Mousavi – ansågs ha bestulits på segern. Och 2019 gällde protesterna kraftigt höjda bränslepriser och aktivisterna kom främst från arbetarklassen.

Denna gång har protesterna spritt sig över hela landet och alla sociala klasser. Även om mordet på Amini och slöjan var utlösande faktorer är det krav på regimförändring och ilska mot regimen i stort som dominerar. Och det har pågått mycket längre än tidigare demonstrationer och upprorsungar.

Att hotet mot regimen upplevs som större nu än vid tidigare tillfällen visas också genom att chartrade flyg lämnat Teheran med anhöriga till regimföreträdare (intressant nog är det kinesiska piloter och plan som chartrats).

Läs även: DEBATT: Rouzbeh Parsi nedvärderar iraniernas frihetskamp i Expressen

Men om det ska till en verklig förändring i Iran krävs att demonstranterna enar sig om åtminstone de stora dragen i vad som ska komma efter den sittande islamistiska regimen. Missnöjet med dagens korrumperade och förtyckande styre må vara omfattande, men med flera etniska grupper i landet gäller det att hitta gemensamma nämnare.

Intressant nog har sådana steg redan tagits, både inne i landet och utanför hos exiliranier. Mahsa Amini var kurd och det är inte så konstigt att det är i kurdiska delar av Iran (i nordväst) som mycket av det värsta våldet utspelat sig. Olika kurdiska politiska grupper hör också till de bäst organiserade och har därför en viktig roll att spela. Det äldsta iranska kurdiska partiet – KDPI – har snabbt tagit kontakt med andra etniska grupper i Iran (som araber och balocher) för att bygga en större rörelse med sikte på framtiden (mer om detta kan ni höra i nästa avsnitt av Mellanösternpodden som kommer 17/11) då vi gästas av KDPI:s talesperson Khalid Azizi).

Och utanför Iran har till exempel den kände frilansjournalisten Nazanin Boniadi i New York framträtt och vittnat inför FN:s säkerhetsråd (2/11). Hon har vidare knutit kontakter med andra oppositionsgrupper utanför Iran, men har också i likhet med aktivisten och människorättskämpen Masih Alinejad (också baserad i USA) en mycket stor skara följare inne i Iran. Detta är viktiga och nödvändiga faktorer om det nuvarande upproret på allvar ska kunna leda till förändringar.

Demonstrationerna, hur stora och mångfacetterade de än är, måste följas av konkreta politiska åtgärder för att lyckas på sikt. Att sådana initiativ är på gång bör oroa regimen och glädja alla dem som hoppas på förändringar i Iran. Och med tanke på att det varit kvinnor som drivit, och driver, en stor del av motståndet, är det kanske dags för regimen att bereda sig på en framtid där Keb’ Mo’s låt ”Put A Woman In Charge” blir verklighet!

Läs även: Två journalister riskerar dödsstraff för rapportering i Iran