I februari sammankallades PLO:s så kallade Centralråd för första gången på fyra år. Rådet sammanträdde mellan den 6 och 9 februari i Ramallah och kritiserades snabbt av flera palestinier för att enbart vara ett sätt för Abbas att säkra sin maktposition. Detta trots att det främsta skälet till mötet sades vara att tillsätta vakanser hos PLO, den panpalestinska rörelse som varit den dominerande politiska kraften hos palestinierna sedan 1970-talet. Till saken hör också att Innan något eller några av de beslut som togs under mötet kan bli giltigt måste det godkännas av PLO:s exekutivkommitté.

Läs även: Israel markerar mot Iran via Saudiarabien

Och den viktigaste och mest prestigefyllda vakansen var just en plats i PLO:s exekutivkommitté, PLO:s högsta beslutande organ. Platsen gäller den som under lång tid innehades av Saeb Erekat, mångårig chefsförhandlare hos först PLO och senare den palestinska myndigheten (PA), och som dog i Covid-19 sent 2020. Erekats position tillsattes med den palestinska civilministern Hussein al-Sheik, vilket snarast underströk att ett viktigt syfte med att sammankalla mötet var just att säkra Abbas position genom tillsättning av lojala ledamöter. Inbjudan att delta gick också ut till Hamas och t.o.m. till Islamiska Jihad (båda terrorstämplade organisationer av FN, EU och Israel), men dessa, och en del andra enskilda ledamöter, valde att inte närvara utan krävde att Abbas och PA först måste införa seriösa reformer.

Ett annat beslut värt att notera var Centralrådets antagande av en resolution om att upphöra med att koordinera allt säkerhetsarbete med Israel, samt att dra tillbaka sitt erkännande av Israel och att frysa alla fördrag och avtal, om inte Israel erkänner en palestinsk stat inom de stilleståndslinjer som rådde 4 juni 1967, alltså innan sexdagarskriget bröt ut och Israel ockuperade Västbanken och Gazaremsan.

Senast rådet sammanträdde i januari 2018 antogs samma resolution, utan att implementeras. Och det kan antas att denna resolution kommer att gå samma öde tillmötes. Att Abbas och andra representanter för PA skulle upphöra att träffa sina israeliska motparter finns för närvarande inte på den palestinska kartan.

Så varför dessa tomma gester?

Framför allt därför att den palestinska presidenten står under stor press att leverera något konkret till sina hårt prövade undersåtar. Jag skriver undersåtar därför att under Abbas har palestinierna levt under ett korrupt och despotiskt styre, där transparens och demokratiska val lyst med sin frånvaro. Ett tillstånd som inte varit möjligt utan det generösa bistånd som fyllt på PA:s kassakistor från till exempel EU, och där Sverige spelat en icke obetydlig roll.

Abbas, som en gång för länge sedan, 2005, faktiskt vann ett presidentval, men vars mandatperiod formellt löpte ut 2009, har styrt sitt rike med ukaser och exekutiva beslut utan hänsyn till någon folkvilja. Vid flera tillfällen har val utlovats till både parlamentet och presidentposten, men efter moget övervägande och noga studier av opinionsundersökningar som alla visat på det alltmer stigande missnöjet med honom själv, har dessa val ställts in, nu senast under våren 2021.

Initiativ som de ovan redovisade är således billiga sätt att visa sig tuff gentemot Israel, även om både Abbas och hans närmaste entourage rimligen inser att ingen palestinier värd sitt salt tar dessa resolutioner på allvar.

Det bör sägas att varken det islamistiska Hamas, som enligt trovärdiga opinionssiffror skulle besegra Abbas Fatah-rörelse i ett demokratiskt val, eller Israel, ansträngt sig över hövan för att plocka bort Abbas. För Israels del finns inget stort intresse, utom hos en del center-vänsterpartier i regeringen, att förändra PA: ”better the devil you know than the devil you don’t know” är en devis som passar in här.

Och för Hamas passar det utmärkt att inte heller anstränga sig i ett riktigt demokratiskt val, en process man helst undviker såvida man inte kan säkra en seger i förskott.

Läs även: Brinkemo: Sverige kan lära av Israel i kampen mot våldsbrotten

Men det finns andra palestinska krafter som anstränger sig för att bygga upp mer demokratiska strukturer, trots motstånd (som kan vara nog så besvärligt och våldsamt) från de styrande palestinska myndigheterna i Gaza och på Västbanken.

De senaste månaderna har vi sett två sådana exempel, båda intressant nog i Gazaremsan.

Det första exemplet kom redan under hösten 2021, då det ”Demokratiska reformblocket” (Democratic Reform Bloc) lät sina 100 000 medlemmar rösta fram ett ledarskap. Det var ett tvåstegsval där medlemmarna först röstade fram 1000 individer, som i sin tur röstade fram 65 personer att leda partiet. Initiativet kom efter att Abbas än en gång ställt in de aviserade valen.

Partiet leds av Mohammad Dahlan, tidigare nära medarbetare till Abbas, som fallit i onåd och tvingats i exil till Abu Dhabi där han lever sedan flera år. Valet hölls helt online eftersom några demokratiska val inte är möjliga i Gaza, tack vare Hamas styre. Hela Gazaremsan var en valkrets och de proportionella valen ledde bland annat till att 30 procent av de som valdes är kvinnor, varav exempelvis den kvinna som fick flest röster av alla, Ataf Hamran från Rafah, tidigare arresterades av Hamas efter kritik mot rörelsen.

Reformblocket har också ambitioner att förnya och reformera Fatah-rörelsen, som redan under Arafats tid korrumperades och till stor del tappade kontakt med de palestinska väljarna. Det faktum att valet kunde genomföras och att så många unga välutbildade individer valdes, är en indikation både på missnöjet med Hamas och på ilskan och kritiken mot PA under Abbas.

Det andra exemplet är ett twitterarrangemang initierat av unga palestinier i exil utanför Gaza, men med hundratals twitteranvändare som under flera kvällar och nätter deltagit i diskussioner om situationen i Gaza och de palestinska ledarskapen både hos Hamas och PA. Initiativet drogs igång i januari och ha sedan dess vuxit i omfång. Den decentraliserade strukturen och det faktum att vem som helst kan dra igång en diskussion via twitter, har gjort det svårt för Hamas att komma åt fenomenet. Israel kritiseras naturligtvis men i synnerhet Hamas styre utsätts för mycket hård kritik, vilket som bekant är förenat med stor fara.

Båda dessa exempel är intressanta mätare på att det finns ett utvecklat motstånd mot de odemokratiska styren som just nu sitter vid makten i Ramallah och i Gaza. Det ger hopp inför framtiden och borde också ge biståndsgivande institutioner i EU en tankeställare i hur biståndet fördelas och används.

Läs även: Brinkemo: Klanvåldets Palestina och rättsstatens legitimitet

De miljarder som hällts ut över PA (och indirekt till Hamas) sedan Osloprocessen på 1990-talet, har inte fört palestinierna närmare någon demokrati eller en egen stat.

Magnus Norell
Adjunct scholar vid The Washington Institute och Senior policy advisor vid European Foundation for Democracy (EFD) i Bryssel.