Den 24 december ska det enligt planerna hållas presidentval i Libyen. Det är en del i de olika processerna som ska få Libyen på fötter efter flera års interna stridigheter och våld.

Men att genomföra ett så viktigt val innan nödvändiga strukturer och politiska uppgörelser är på plats, riskerar att göra mer skada än nytta.

De viktigaste frågorna som bör lösas ut innan något val hålls är hur exakt vilken – eller vilka – institutioner som ska väljas; i vilken ordning (parlament eller president först) och vem som kan ställa upp i valet.

Den FN-ledda process som har till uppgift att reda ut dessa frågor har sedan sommaren 2020 mer eller mindre hamnat i ett dödläge. Det forum som FN satte upp bestående av olika grupper (som alla var med och störtade förre diktatorn Khaddafi) har inte kunnat komma överens. I det läget tog ordföranden i det protoparlament som Libyen provisoriskt satt upp med FN:s hjälp (House of Representatives, HoR), Aguila Saleh, snabbt initiativ till en ny vallag som han drev igenom parlamentet. Det kunde han göra eftersom flera viktiga företrädare för oppositionen bojkottar parlamentet (som knappt sammanträtt alls de senaste 7 åren) och eftersom FN:s Speciella Representant för Libyen, Ján Kubis (chef för United Nations Support Mission In Libya, UNSMIL), godkände manövern, utan att förhandla med andra aktörer i landet.

Läs även: Ahmed: Tio år sedan den arabiska våren – var det värt det?

Saleh som själv är en potentiell presidentkandidat, står dessutom under sanktioner från USA efter diverse skumraskmanövrer 2015 då ett tidigare försök att överbrygga konflikterna i Libyen gick om intet.

Det finns heller ingen ny konstitution som parterna har enats kring (under Khaddafi ”behövdes” ingen konstitution eftersom Khaddafi använde sin egen ”gröna bok”, där han lade fram sin egen politiska filosofi). Det betyder att den vallag som Saleh drev igenom ger presidenten väldigt mycket makt på bekostnad av ett svagt parlament. Bland annat blir presidenten ÖB samtidigt som han får full exekutiv kontroll och kan själv utnämna regeringen.

Frågan om i vilken ordning, och exakt hur de olika valen ska hållas är inte heller löst. Den överenskommelse som slöts i Paris 12 november talar om att presidentvalet ska hållas 24 december, men flera närvarande menar att valet ska inledas 24 december. Eftersom ingen kandidat väntas få mer än 50 % måste en andra omgång hållas, men inget datum för det är utsatt. Inte heller finns det någon uppgörelse om när parlamentsvalet ska hållas.

Slutligen, och kanske mest oroande, är det faktum att de främsta kandidaterna knappast är ämnade att kunna ena landet. Sittande premiärminister Abdul-Hamid Dbeibah är på goda grunder misstänkt för omfattande korruption. Khaddafis son Seif al-Islam är eftersökt av ICC (international Criminal Court) och krigsherren Khalifa Haftar är föremål för ett civilmål för sin verksamhet under de värsta åren av inbördeskriget efter Khaddafis fall. Och Aguila Saleh, som nämnts ovan, är även han misstänkt för diverse oegentligheter.

Läs även: Norell: Libanon vid avgrundens rand

Samtliga dessa kandidater har sina politiska fästen i olika delar av landet och om valkommissionen som ska godkänna kandidaterna antingen godkänner eller stoppar någon eller några av dessa, lär det garanterat leda till bråk och bojkotter. Kommissionen själv har dessutom att förhålla sig till skrivningar i vallagen att kandidaterna måste: “provide proof of a clean criminal record with no felony conviction,” och “must state his assets both in Libya and abroad.” Skrivningar som knappast passar in på någon av toppkandidaterna. Till detta ska läggas att Libyen är långtifrån säkert och det är ytterst tveksamt om någon form av trygg och säker valprocess kan genomföras.

FN, EU och USA har argumenterat för att ett uppskjutet val vore värre eftersom en fördröjning kommer att hota de överenskommelser som gjorts. Men det resonemanget håller bara om valet ses som legitimt av en stor majoritet. Ingen kandidat har ett nationellt stöd och det är tveksamt om det ens är möjligt att bedriva en valkampanj i hela landet. Bara det faktum att det fortfarande finns utländska styrkor i landet gör valet högst osäkert. Det främsta hotet i den vägen just nu är den ryska så kallade Wagnergruppen, som består av legosoldater ditskickade av Ryssland för att säkra inflytande i Libyen och genom sin blotta närvaro utgöra ett hot mot Europas södra flank.

Läs även: Norell: En ny era för Afghanistan, eller upprepar sig historien?

Allt detta talar för att skjuta upp valet och inte riskera de små förbättringar som faktiskt uppnåtts. Den FN-process som en gång ambitiöst nog planerade för val i december, kan fortfarande utgöra en struktur att överbrygga interna motsättningar, om de viktigaste aktörerna (som USA och EU) så bestämmer. Huruvida så kommer att ske återstår att se.

Magnus Norell
Adjunct scholar vid The Washington Institute och Senior policy advisor vid European Foundation for Democracy (EFD) i Bryssel.