Sedan inbördeskriget i Syrien har en miljon syrier flytt till Libanon och en prekär existens klämda mellan kriget i hemlandet och de allt större interna motsättningarna i Libanon. Av Libanons befolkning på cirka sex miljoner (någon folkräkning har inte kunnat genomföras på mycket länge) utgörs således en miljon av syriska flyktingar.

Libanons ekonomiska och finansiella kris har förvärrats sedan 2019 och de då stora folkliga protesterna mot den korrupta elit som styrt landet sedan inbördeskriget 1975–1990, som krävde reella förändringar. Regeringen avgick i efterdyningarna av den förödande explosion som ägde rum i Beiruts hamn i augusti 2020 och sedan dess har landets parlament misslyckats med att rösta fram en ny administration. Världsbanken har betecknat dagens kris som den värsta sedan 1850-talet och den libanesiska valutan har förlorat 95 procent av sitt värde, vilket fört med sig att bankerna infört informella kapitalrestriktioner som gjort att kontoinnehavare inte kan komma åt sina besparingar. I synnerhet gäller det konton med utländsk valuta. Stigande inflation och arbetslöshet spär på problemen.

Landet har halkat ner i fattigdom med stora svårigheter för medborgarna att få tag i baslivsmedel, mediciner och bränsle (i början av juli kostade en liter 95-oktanig bensin 47 US$, alltså nästan 400 SEK). Eltillgången är sämre än på Gazaremsan och elavbrott är mer regel än undantag, vilket inte enbart drabbar enskilda familjer och individer utan även sjukhus och offentliga institutioner. De som kan lämnar landet och det är de med kapital och utbildning som i första hand lämnar Libanon.

Läs även: Libanon hotas av kollaps – dagar bort från ”social explosion”

Ett ytterligt talande tecken på hur långt förfallet har gått kom den första veckan i juli, när Qatar meddelade att man skulle skänka 70 ton mat till den libanesiska armén varje månad. När den nationella armén inte längre klarar av att betala löner som går att leva på har det gått långt. Qatars beslut att skänka mat i stället för pengar speglar vidare en attitydförändring hos Libanons traditionella biståndsgivare (utöver Qatar, andra GCC-länder och Frankrike) där man inte längre är beredd att skicka in pengar i det svarta hål som Libanons ekonomi utgör. I alla fall inte utan omfattande reformer först.

Världsbanken har utarbetat ett hjälppaket men kräver att krafttag tas mot den utbredda strukturella korruptionen innan några pengar betalas ut. Detta har dock de styrande eliterna misslyckats med och i stället ägnat sig åt att anklaga varandra för den katastrofala situationen i landet.

Den ekonomiska krisen är naturligtvis en konsekvens av decennier av korruption och osunda beslut där de styrande eliterna aldrig på allvar försökt att komma tillrätta med de grundläggande problemen. I stället har en ohållbar situation fått fortsätta eftersom dessa eliter (och de finns över hela den politiska och etniska skalan) kunnat sko sig på detta system.

Läs även: Valet i Iran allt annat än demokratiskt

Undantaget utgörs av den förre premiärministern Rafik Hariri som mördades av Hizb’allah 2005. Han lyckades vända utvecklingen efter inbördeskriget och få igång seriösa ekonomiska och även politiska reformer. Men blev samtidigt för hotfull för Hizb’allah som då var på väg att konsolidera sig som den tyngsta och mest inflytelserika aktören i Libanon.

Det är också Hizb’allah som har mest att vinna på den nuvarande situationen. Ledaren Hassan Nasrallah har redan vid flera tillfällen lyft fram den egna rörelsen som den part som via Iran kan hjälpa Libanon ur den nuvarande krisen. Som sittande med vetorätt i den nuvarande expeditionsministären har Hizb’allah allt att vinna på att förvärra krisen för att kunna spela rollen som Räddare av Nationen, något som framför allt skulle manifesteras i att Libanon blev ännu mer en del av det iranska regionala imperiet.

Läs även: Är krig politik med andra medel?

Dagens situation är därmed i lika hög grad en politisk kris där Hizb’allah under flera år målmedvetet arbetat på att göra sig till Libanons de facto-herre och med hjälp av Iran fortsätta kampen mot Israel (som lämnat den säkerhetszon i södra Libanon man hade mellan 1983 och 2000). Samt att hjälpa Iran att bli den regionala stormakt landet strävar efter att vara.

Så länge Hizb’allah kan verka oantastade i Libanon lär det inte bli några effektiva reformer och risken för att landets olika etniska och religiösa grupper blir alltmer slutna och än mindre benägna att arbeta för ett gemensamt Libanon lär öka om inget radikalt sker. En sådan utveckling skulle också öka risken för att stridigheter blossar upp mellan olika etniska grupper, och den oron finns hos många libaneser jag talat med. Något som den nationella arméns problem understryker.

Risken finns också för en upprepning i större skala av vad som hände 2008 när Hizb’allah mer eller mindre tog över Beirut och tvingade regeringen att gå med på långtgående krav gällande politiskt inflytande.

I skrivande stund (juli 2021) har precis det senaste försöket att få till en ny regering misslyckats då Saad Hariri (son till den mördade Rafik Hariri) avgått som premiärministerkandidat. Hans försök att tillsätta en teknokratregering motarbetades effektivt av Hizb’allah med god hjälp av den sittande presidenten Michel Aoun, som länge haft ett horn i sidan till Hariri. Hariris heroiska försök misslyckades framför allt eftersom Hizb’allah och andra aktörer motsätter sig allt som kan minska deras inflytande.

Och bortsett från en utländsk intervention är det svårt att se vad, utöver en från de sittande politiska eliterna fristående regering, som skulle kunna vrida Libanons destruktiva utveckling åt rätt håll.

Magnus Norell
Adjunct scholar vid The Washington Institute och Senior policy advisor vid European Foundation for Democracy (EFD) i Bryssel