I söndags, samtidigt som Socialdemokraterna meddelade sitt ja till Nato, var det parlamentsval i Libanon. Det första valet sedan den förödande explosionen i augusti 2020, en explosion som förstörde stora delar av Beirut inklusive hamnområdet, och kraftigt förvärrade den ekonomiska och politiska situationen i landet.

Läs även: Norell: Vart är Libanon på väg?

Missnöjet med den sittande regeringen och de korrumperade parlamentsledamöter som suttit vid de politiska köttgrytorna i decennier har varit stort, och sedan hamnexplosionen har det blivit än större. Det har lett till att en mycket stor andel oberoende kandidater ställde upp i valet denna gång. Oberoende skall här förstås som fristående från de traditionella blocken.

Det är tveksamt om vi någonsin kommer att få veta vem som är ansvarig för explosionen i augusti 2020, men det är obestridligen så att den libanesiska allmänheten lagt skulden både för explosionen och för den alltmer katastrofala ekonomiska situationen på både Hizb’allah och de nuvarande politiska aktörerna. Libaneserna har delvis redan röstat med fötterna och de som kunnat har lämnat landet.

Vid det senaste valet 2018 vann Hizb’allah, den grupp som de facto har både den politiska och militära makten i landet. Hizb’allah fick tillsammans med sina allierade 71 av parlamentets 128 platser, och sedan dess har Hizb’allah varit den dominerande kraften i landet.

Läs även: Analys: Libanon nära kollaps – ytterligare en massvåg av invandring till Sverige?

Det libanesiska valsystemet är utformat på så vis att olika religiösa och etniska grupper har ett fast antal mandat. Det betyder att antalet druser, maroniter, shiamuslimer, och så vidare, inte kan ändras efter ett val. Valen står därmed mellan individer inom gruppen som kan ha olika åsikter. Detta märktes i detta val mer än tidigare, då hundratals individer ställt upp till varje plats och där många gick till val på en reformagenda. Och enligt de första preliminära resultaten har flera reformister vunnit platser på bekostnad av sittande ledamöter. Fler reformister än någonsin tidigare visar på missnöjet med den rådande ordningen, men huruvida detta blir tillräckligt för att genomföra nödvändiga reformer återstår att se.

Det största kristna maronitiska partiet i parlamentet – Free Patriotic Movement (FPM) – förlorade flera platser till sin främsta maronitiska medtävlare, Lebanese Forces (LF) som nu är det största partiet i parlamentet. Detta spelar roll eftersom FPM stöder Hizb’allah och LF är benhårda motståndare till Hizb’allah.

Resultaten pekar på att Hizb’allahblocket förlorat sin parlamentariska majoritet, från 71 mandat till 62. Parlamentet kommer dock fortfarande att i huvudsak bestå av två block, vilket lär försvåra nödvändiga reformer. Och utan dessa reformer kan inte Libanon få tillgång till finansiell hjälp från exempelvis Världsbanken, som krävt långtgående reformer och förändringar för att släppa till pengar.

Hizb’allah, som även kan sätta in militära muskler, lär inte heller frivilligt släppa ifrån sig makt i landet, vilket ökar risken för fortsatt oro och våldsamheter, även om en ny regering kan formas inom rimlig tid.

Under tiden fortsätter de libaneser som kan att lämna landet i en brain drain, något som ytterligare försvårar en återuppbyggnad av Libanon. För det dominerande Hizb’allah är detta inte nödvändigtvis någon nackdel då man har Iran bakom ryggen och i dagsläget även utgör den starkaste militära makten i landet.

Läs även: Norell: Libanon vid avgrundens rand

Nu väntar förmodligen månadslånga förhandlingar innan en premiärminister kan nomineras, och under den tiden finns det all anledning att oroa sig för att den svåra ekonomiska, sociala och politiska sits som Libanon befinner sig i kommer att förvärras.