Facebook noscript imageÄr krig politik med andra medel?
Krönikörer
Är krig politik med andra medel?
Antiisraelisk demonstration i Gaza city 9 juni i år Foto: Mahmoud Nasser, Zuma Press/TT
Antiisraelisk demonstration i Gaza city 9 juni i år Foto: Mahmoud Nasser, Zuma Press/TT

Hamas förhindrar varje försök till en tvåstatslösning i konflikten Israel-Palestina. Det massiva stöd de har från många länder hjälper dem att ständigt starta nya krig, skriver Magnus Norell i sin tredje och avslutande artikel om majkriget i Gaza.

När eldupphör blåstes i det senaste lilla kriget mellan Israel och Hamas (och andra mindre islamistiska grupper på Gaza som Palestinska Islamiska Jihad, PIJ), hade ca 4300 raketer skjutits mot israeliska städer och samhällen (600 av dessa nådde aldrig ens Israel, utan landade i Gaza där de bidrog till förstörda hus, döda och skadade). Under det senaste kriget sommaren 2014 avfyrades ca 4500 raketer. Det är 430 raketer om dagen. Men kriget 2014 pågick i nästan 3 månader, medan detta varade i endast 10 dagar.

Samtidigt utförde det israeliska flygvapnet ca 1500 flygangrepp mot mål i Gaza, där både Hamas och PIJ var primära mål. I övrigt inskränkte sig det israeliska svaret på Hamas angrepp till det rent defensiva antimissilförsvaret Iron Dome, som visade sig mycket effektivt med en 90-procentig träffsäkerhet.

12 israeler dödades, 11 civilister och en soldat. Hamas uppger att drygt 240 palestinier dödades och medger endast ett tiotal av dessa som Hamasmedlemmar. Israeliska försvarsmakten uppger att minst 200 palestinier tillhörande Hamas och PIJ dödades och att 20 av dessa var högre befäl. Flera av dessa har dessutom offentliggjorts med namn och bild. Hamas gör heller ingen åtskillnad mellan kombattanter och icke-kombattanter vilket försvårar en reell bild av de verkliga förlusterna.

Det är viktigt att komma ihåg att Israel och Hamas hade helt olika mål med konflikten. Hamas mål var politiska och främst riktade mot den palestinska myndigheten (PA) och president Abbas. I och med de juridiska turerna kring de palestinska familjerna i Sheik Jarrah och de med den frågan förknippade oroligheterna i Jerusalem, såg Hamas en chans att återta rollen som palestiniernas verkliga förkämpe.

Läs även: Norell: Krigets efterdyningar

De av Abbas inställda valen (som skulle hållits 22 maj och varit de första sedan 2006) bidrog också till Hamas taktik. De målen uppnåddes till stor del också. Dessutom behöver Hamas inte ”vinna” över Israel; det räcker med att finnas kvar efter att striderna avslutats.

Även om Hamas förlorade militärt, så har rörelsen inga problem med döda civilister. Bilden av dessa spär snarast på synen av Israel som den onde angriparen av sårbara och oskyldiga palestinier. Hamas mycket medvetna politik att etablera sina militära resurser mitt ibland civilbefolkningen är ett tydligt tecken på det.

Hamas strategi ligger också fast: Att med jämna mellanrum attackera Israel, dels för att pressa fram eftergifter (såsom att tillåta ekonomiskt stöd utifrån) och dels för att visa att det långsiktiga målet är att förinta Israel och att den väpnade kampen är ett primärt sätt att driva den politiken på. Det är betecknande att Hamas – sedan den palestinska myndigheten (PA) slängdes ut med vapenmakt 2007 – har kunnat bedriva denna politik gynnad av att omvärlden, utan några tuffare villkor, öst in pengar i Gaza.

Att en stor del av dessa medel använts för att förbättra Hamas stridsmöjligheter visade sig även under de senaste striderna. Hamas kunde också dra nytta av att iranska företrädare från IRGC (Iranian Revolutionary Guard) och Hizb’allah satte upp ett koordinationscenter i Beirut där Hamas militära åtgärder kunde planeras och stödjas.

För Israel handlade kriget om att skada och förstöra så mycket av Hamas militära resurser som möjligt och att förhoppningsvis förlänga tiden till nästa gång Hamas beslutar sig för att initiera en konflikt. Men inget i det strategiska tänkandet ändrades denna gång.

Israel betraktar fortfarande Hamas som den politiska makt som styr på Gaza och ser också en tydlig skillnad mellan Gaza och PA på Västbanken. Att skjuta upp nästa rond så länge som möjligt (genom att visa Hamas och hennes allierade i Iran och Turkiet) att det kostar på att attackera Israel, är ett godtagbart mål för Israel.

Diskussionerna om kriget har sedan vapenstilleståndet flyttat sig till den juridiska arenan där Israel, återigen, blivit föremål för diverse åtgärder syftande till att hålla Israel ansvarig för konflikten. Så har t.ex. FN:s råd för mänskliga rättigheter satt upp en permanent kommission för att utreda Israel. Vidare har den Internationella brottsmåldomstolen (ICC) sagt att man ska undersöka eventuella krigsbrott.

Att Hamas regelbundet brutit mot krigets lagar råder det inga tvivel om. Hela Hamas taktik bygger på att beskjuta civila mål i Israel, vilket togs till en ny och högre nivå denna gång. Det är dessutom en terrororganisation som regelbundet utfört attacker mot civila mål i Israel under årens lopp.

Inget av detta minskar dock kraven på Israel att efterfölja krigets lagar (Laws of Armed Conflict, LOAC, ibland International Humanitarian Law, IHL). I tillägg finns krav på att minimera skador och förluster hos icke-kombattanter.

Det finns två huvudprinciper i LOAC: distinktion och proportionalitet. Den första principen innebär att endast militära resurser (material, kombattanter – även civilister som deltar – och t.ex. byggnader som innehåller kommandocentraler) får attackeras. Civila objekt (som skolor och hyreshus t.ex.) förlorar sin skyddsstatus om de används för militära ändamål.

Läs även: Israel och Hamas är ingen svartvit fråga

I princip hela Hamas militära infrastruktur är lokaliserad i och bland civila strukturer. Det gäller sådant som kommandoposter, vapenlager och avfyrningsplatser för missiler. Sådana användningsområden gör således dessa civila objekt till militära mål.

Den andra principen slår fast att attacker måste stå i proportion till uppskattade skador. Attacker är således olagliga enligt LOAC om de indirekta skadorna (collateral damage) kan betraktas som överdrivna (excessive) jämfört med den direkta och konkreta militära nyttan. För att uppfylla principen om proportionalitet, måste därför varje militär nytta och fördel av en attack balanseras mot uppskattade skador på icke-kombattanter och civila objekt (såsom hus).

Detta är som synes en subjektiv test och det finns ingen fastslagen formulering för att bestämma proportionalitet. Den ribba som LOAC anger lägger ansvaret på ”a reasonable military commander”. Viktigt är också att avgörande huruvida det är ett krigsbrott eller inte baseras på den information som fanns tillhands vid attacken och är inte nödvändigtvis baserat på det faktiska utfallet.

Till dessa båda principer beskrivna ovan ska också läggas kravet att minimera risken för icke-kombattanter att skadas och dödas. Bland de åtgärder som märks är varningar innan attacken. Det är en princip som Israeliska styrkor använt under lång tid.

Med sms, telefonmeddelanden och s.k. ”Knock-on-roof”, lättare laddningar mot tak som varnar för en attack. Intressant nog säger LOAC att sådana varningar inte är nödvändiga om attacken är en överraskningsattack mot exempelvis en militär ledare, och om en förvarning skulle offra den militära fördelen av en attack.

En bekräftelse på att detta är en princip som Israeliska styrkor använt kom från ett oväntat håll denna gång. Chefen för United Nations Relief and Works Agency (UNRWA) i Gaza, Matthias Schmale, sade i en TV-intervju att de israeliska attackerna verkade vara både ”precise and sophisticated”. Ett uttalande som retade upp Hamas och som fick till följd att Schmale bad om ursäkt och tvingades lämna Gaza. En händelse som med all önskvärd tydlighet visade vem det är som bestämmer i Gaza och att även internationella organ böjer sig för Hamas.

Bilder på raserade hus och döda och skadade palestinier gav snabbt upphov till anklagelser om att Israel svarat på missilattackerna med oproportionellt våld. Men enligt LOAC säger antal förluster inget om proportionaliteten. Implikationen av det argumentet blir vidare att om Israel inte hade ett aktivt missilskydd (i form av Iron Dome) skulle frågan inte komma upp.

Det är uppenbart att de initiativ som tagits för att undersöka Israels krigsbrott av exempelvis FN:s råd för mänskliga rättigheter i första hand är en del i den pågående kampanjen mot Israel som drivs av flera stater i FN. Hamas som kontinuerligt bryter mot LOAC är inte alls föremål för den uppmärksamhet som Israel utsätts för.

Det bör inte hindra Israel från att, som tidigare, utföra oberoende undersökningar över misstänkta fall av brott mot LOAC.

I ljuset av ovanstående torde det stå klart att så länge Hamas styr på Gaza, och kan göra det med iranskt stöd, finns ingen chans för någon tvåstatslösning, eller ens ett slut på de oregelbundna men ständigt uppflammade striderna initierade av Hamas.

Dr. Magnus Norell är forskare med särskild inriktning på terrorism och säkerhetspolitik i Mellanöstern

Stöd oberoende journalistik och prenumerera på Bulletin.

Sverige förtjänar det bästa!