I april i år skrev jag en krönika om de redan då bevisade brotten mot krigets lagar som rysk militär gjort sig skyldig till. Det var sedan ryska styrkor drivits bort från förstäder och byar nära Kiev och bilder på övergreppen från till exempel Irpin och Butja bekräftade de ryska övergreppen.

Läs även: Rysslands reträtt: Vad händer i Cherson?

Nu skriver vi november och de ryska militära motgångarna har bara fortsatt i takt med att hjälp från Väst fortsatt och ökat. Och dessa militära ryska motgångar har triggat än mer av ryska brott mot krigets lagar. I oktober började en rysk offensiv med missil- och drönarbeskjutning av ukrainsk civil infrastruktur som vatten-, el- och gasanläggningar. Detta är ett klart och tydligt krigsbrott; medvetna attacker mot civila mål som inte utgör något hot, och inriktat på att döda, skada och förstöra för civila, är förbjudna.

De här attackerna har eskalerat i takt med fortsatta ryska motgångar på slagfälten och i Ukraina ser man denna ryska offensiv som ett sätt att använda den kommande vintern som ett vapen där ukrainarna får frysa. Med ökade svårigheter att hålla värmen och få rent vatten dras paralleller till Stalins konstgjorda svältkatastrof under 1930-talet som tog livet av miljoner ukrainare. Den katastrofen, iscensatt för att knäcka varje försök till självständighet i Ukraina, går under namnet ”Holodomor”, vilket betyder ”död av hunger”. Putins medvetna försök att frysa Ukraina till underkastelse har snabbt fått ett eget namn med ett kusligt eko av Stalins förtryck, ”Kholodomor” som betyder ”död av köld”. Att Ryssland under Putin har krossat alla initiativ att kartlägga Stalintidens brott och återupprättat Stalin som en hjälte är en tydlig signal om vad som styr dagens ryska regim.

Det kan därför vara på sin plats att åter slå fast att ett av de primära målen för omvärlden – med Ukrainas västliga allierade i spetsen – måste vara att följa upp dessa brott och i den mån det går, ställa ansvariga till svars. Det sistnämnda är naturligtvis erkänt svårt att åstadkomma, men bara det faktum att utredningar påbörjats redan och åtal kan följa är viktigt. Det sänder en signal till omvärlden att även om enskilda individer inte kan dras inför skranket, så kan de dömas i sin frånvaro och sanktioner införas.

Men utöver det självklara att fortsätta och fullfölja de många utredningar om krigsbrott som redan pågår, bör Ukrainas västliga allierade fundera över mer konkreta och snabbare åtgärder för att förhindra fortsatta attacker på civila mål. Att Ukraina sedan länge är i behov av mer och bättre luftskydd är ingen nyhet, och mycket har hänt sedan i våras. Dessutom har ukrainsk militär visat sig mycket kapabel att försvara sig mot de drönar- och missilattacker Ryssland eskalerat. Men det flagranta i att medvetet och i berått mod begå krigsbrott som hela världen kan se, bör inte förbigås med tystnad.

Läs även: EU-topp om flyktingar: ”Vi håller ett öga på utvecklingen i Ukraina”

En annan aspekt av de ryska missil- och drönarattackerna är att Ryssland köpt in iranska drönare i större mängd. I och med detta bryter Ryssland mot de sanktioner man själv skrivit under. Och det faktum att Iran står bakom en stor del av de vapen som används lär möjligen också leda till att mer kraftfulla åtgärder tas till för att hindra fortsatta leveranser.

Det har sedan i februari varit en policy hos Väst att inte låta sig dras in direkt i striderna med Ryssland. Det är i och för sig en balansakt på slak lina med tanke på den konkreta hjälp Ukraina får i form av vapen och ammunition, inklusive utrustning som är bland det bästa och vassaste som finns hos Nato (de s.k. High Mobility Artillery Rocket System [HIMARS] är ett bra exempel) och som Ryssland saknar motsvarighet till. Syftet med den politiken är både uttalat och förståeligt; att inte sprida konflikten samt begränsa kriget.

Men samtidigt säger man att målet är att Ukraina ska vinna och Ryssland tvingas ut ur de områden landet ockuperat, och det gör att kriget faktiskt drar ut på tiden med ökat lidande som direkt följd. För Ukraina i form av döda, skadade, förstörd infrastruktur och miljoner flyktingar. För Västeuropa (dit Ukraina naturligt hör och vill höra) i form av ökade energikostnader, ekonomisk kräftgång och över lag ökade utgifter. Och för resten av världen stora problem med livsmedelsförsörjning och även där ökade energi- och bränslekostnader. Och detta är problem som bara kommer att förvärras under den kommande vintern, vilket Putin naturligtvis räknar med och hoppas ska leda till minskad vilja att stödja Ukraina.

En ytterligare faktor är det avtal som spannmålsexport från Ukraina, som slöts med Turkiet som medlare, och som Ryssland i månadsskiftet oktober/november, under ett par dagar, först drog sig ur, men sedan sade sig fortsätta följa. En tydlig signal om den ryska viljan att förhala, försvåra och dra sig ur redan ingångna avtal.

Väst bör därför överväga att mer konkret hjälpa Ukraina att skydda sig mot fortsatta luftangrepp, även om det skulle betyda en uppgradering av den militära närvaron i form av flygskydd. Det kan påminnas om att Ukraina redan i februari bad om att Nato skulle införa en flygförbudszon. En sådan åtgärd kan enkelt motiveras med att man skyddar civila mål och därmed blir en humanitär insats. Att skjuta ner drönare på väg mot vatten-, avlopp- och gasanläggningar utgör inga hot mot rysk militär.

Samma argument bör användas om Ryssland återigen hotar sjöfarten i Svarta havet. Nato har inga problem med att skydda sådan sjöfart, speciellt med tanke på att den ryska Svartahavsflottan i stort sett ligger inlåst i Sevastopol.

Eftersom attackerna mot civila mål i Ukraina utgår från ryskt territorium, bör man också förse Ukraina med tillräckliga vapen och ammunitionssystem som möjliggör anfall på avskjutningsramper, även om det är inne i själva Ryssland. Hittills har Ukraina avstått från sådana attacker för att understryka att det är Ryssland som är angripare, men fortsatta flagranta krigsbrott från rysk sida kan ändra den kalkylen. Det är också attacker som är helt legitima för ett land som försvarar sig mot en angripare.

Dilemmat här är att politiken att inte utmana Ryssland genom alltför tydligt stöd till Ukraina för länge sedan är överspelat. Ryssland har aldrig brytt sig om sådana västliga ”hänsyn” och kommer knappast att göra det framöver heller. Och inte minst den europeiska historien åren före andra världskriget borde ha lärt oss att eftergiftspolitik inte fungerar mot auktoritära regimer.

Ett snabbt slut på kriget innebär en ukrainsk seger, och först då kan förhandlingar bli aktuella. Exakt vad det betyder konkret är det Ukraina som definierar och för Västs del handlar det om att inte tveka eller fega ur när det gäller fortsatt stöd till Ukraina.

Läs även: Analys: Ukraina utan el – ny flyktingvåg att vänta?