Det talibanska ledarskapet 2021 är inte helt och hållet detsamma som 1996, men det finns flera nyckelindivider som känns igen. Det är inte bara en del nya individer som tillkommit, utan en rörelse som insett att det i ett land som Afghanistan kan vara enklare att ta makten än att behålla den.

Tjugofem år efter att de senast tågade in i Kabul är det, delvis i alla fall, ett annat Afghanistan. Tjugo års utländsk närvaro har också sett en ny generation växa upp som har upplevt ett Afghanistan väsenskilt från vad som var fallet 2001.

Några av de talibanledare som nu trätt fram har levt i exil i flera år och först nu klivit fram i rampljuset. Den nya regeringen presenterades också som en interimsregering, vilket betyder att flera namn kan tillkomma eller bytas ut. Trots utfästelser om att vara inkluderande finns inga icke-talibaner med och naturligtvis inte heller några kvinnor. Det återstår att se om detta kan komma att ändras. Oavsett är den nya regeringens sammansättning en signal om att talibanerna inte frivilligt tänker släppa ifrån sig makt. Det hindrar i och för sig inte att andra aktörer kan komma att inkluderas, eller att hänsyn ändå kan komma att tas till andra grupper, men den formella och synliga makten stannar hos talibanerna.

Detta kommer att innebära ett svårt dilemma för omvärlden. Nödvändigt stöd till Afghanistan måste ställas mot det faktum att det nya styret i landet företräder en rörelse med nolltolerans gentemot andra politiska eller religiösa grupper. Flera av de nya regeringsmedlemmarna är dessutom under sanktioner och listade på både FN:s och enskilda länders terrorlistor, och somliga är även efterlysta.

Läs även: Norell: En ny era för Afghanistan, eller upprepar sig historien?

När talibanernas ledare Mullah Mansour Akhtar dödades 2016 i en amerikansk drönarattack, valde rörelsen snabbt Haibatullah Akhundzada. Han hade fört en tämligen nedtonad tillvaro fram till valet som främste ledare och han har allmänt setts som mer en andlig och religiös ledare än som en militär dito.

Akhundzada klev in i rollen som ledare vid en kritisk tidpunkt för talibanerna. Efter att Akhtar dödades utbröt en intern maktkamp där det bland annat kom fram att ledarna hemlighållit grundaren Mullah Omars död i flera år. Akhundzadas uppgift blev därför att ena rörelsen efter en bitter intern uppgörelse. Det lyckades bara delvis och en del av talibanerna bröt sig ur och slöt upp bakom den islamiska statens (IS) gruppering i Afghanistan, IS-Khurasan. En grupp som man menade var mer trogen den religiösa uppgiften.

Men en viktig händelse var att al-Qaidas ledare, Ayman al-Zawahiri försäkrade Akhundzada sitt lojala stöd och överröste honom med beröm. Därmed stärktes både hans position inom rörelsen betydligt, liksom jihadistiska rykte. Av Zawahiri kallades han också för Amir al-Mu´minin, en hederstitel som betyder de troendes befälhavare.

Att Akhundzada är mer en religiös än militär ledare märks inte minst på att hans främsta uppgift tycks ha varit att publicera budskap i samband med religiösa högtider.

Läs även: CIA-veteranen: Al-Qaida kommer att återuppstå i Afghanistan

Ny premiärminister blev Mullah Mohammed Hassan Akhund, en veteran i sammanhanget och en person som stod grundaren Mullah Omar mycket nära i egenskap av hans politiske rådgivare. Han tillhör rörelsens innersta krets och finns dessutom med på FN:s sanktionslista. Akhund var en av de mest effektiva militära ledarna och som talibanernas guvernör i Kandahar (som han kommer ifrån) förde han ett hårt regemente.

Akhund har två vice premiärministrar: Abdul Ghani Baradar och Abdul Salam Hanafi.

Abdul Ghani Baradar är en annan veteran som tillsammans med Mullah Omar grundade talibanrörelsen. Också han är från Kandahar, rörelsens födelseplats. Baradar var med och förhandlade med förre Presidenten Karzai (som ju även förhandlat med den nya regimen efter övertagandet) och har även varit involverad i diskussioner med Pakistan samt var med och skrev under avtalet med USA i Qatar.

Abdul Salam Hanafi, som också var en av deltagarna i Qatar när avtalet med USA förhandlades fram förra året, utnämndes till vice utbildningsminister senast det begav sig. En post där han kraftfullt bidrog till att hindra flickor och kvinnor från att gå i skolan. Även Hanafi finns på sanktionslistor och är även på goda grunder anklagad för att ha varit djupt involverad i drogsmuggling, inte minst som ansvarig för den norra Jezwanprovinsen (som gränsar till Uzbekistan) under tiden direkt efter 2001.

Att Qatar spelat och spelar en roll i den nya situation som uppstått i Afghanistan är tydligt. Qatars utrikesminister – Mohammed bin Abdulrahman Al-Thani – var den förste utländska högre dignitär som besökte Kabul efter maktövertagandet. Med sin roll som värd för de samtal som ledde fram till överenskommelsen förra året mellan USA och talibanerna, kan det förväntas att Qatar kan bli något av en medlare mellan talibanregeringen och ett misstänksamt Väst. Qatars huvudstad Doha var också platsen där talibanerna öppnade sitt första mer officiella kontor utanför Afghanistan.

Läs även: Musiken har tystnat i Afghanistan

Mullah Yaqoob är son till Mullah Omar som grundade talibanrörelsen, och han leder gruppens militära råd, en mycket stark position i rörelsen och som potentiellt ger honom stort inflytande.

En annan aktör att hålla ögonen på i den nya afghanska regeringen är Haqqaninätverket. Nätverket såg dagens ljus under den Sovjetiska ockupationen av Afghanistan och är en välbeväpnad, militärt erfaren organisation som har sin främsta bas i bergen i östra Afghanistan på gränsen till Pakistan (där man också har goda försänkningar). Haqqani är tämligen självständiga och tillräckligt starka för att kunna föra en egen politik gentemot talibanerna, vid behov.

De har en mycket stark ställning idag och Sirajuddin Haqqani, son till grundaren av nätverket Jalaluddin Haqqani som dog 2018, är vice-ledare för talibanerna. Han finns dessutom på USA:s sanktionslista och är efterlyst internationellt med en belöning på tio miljoner utfäst på honom. Hans farbror Khalil Haqqani blev utnämnd till Kabuls säkerhetschef och även han står på USA:s terrorlista med en belöning på fem miljoner dollar utfäst till den som griper, eller hjälper till att gripa honom. Haqqaninätverket har dessutom nära förbindelser med al-Qaida och med tanke på al-Qaidas snabba lyckönskningar till talibanernas seger, är det troligt att rörelsen kommer att återetablera sig i Afghanistan.

Al-Qaidas nära förbindelser med Haqqaninätverket kan komma att bli ett större problem för talibanerna framöver, i synnerhet om al-Qaida återkommer på allvar. I avtalet med USA lovade talibanerna att bryta alla förbindelser med al-Qaida och andra militanta grupper och försäkrade att Afghanistan inte skulle användas för attacker mot andra. Det här bekräftades nyligen av Afghanistans nya utrikesminister, Amir Khan Mutaqi, vid en presskonferens i Kabul där Mutaqi underströk att Afghanistan inte skulle upplåta sitt territorium till andra att planera och utföra attacker ifrån. Men i och med att Haqqaninätverket redan har så täta förbindelser med al-Qaida, är det få som tror att den klausulen kommer att efterlevas.

Det är viktigt att ha klart för sig att situationen är högst flytande och oklar, även efter talibanernas maktövertagande. De interna motsättningarna är inte helt borta och spänningarna inom rörelsen kvarstår, inte minst vad gäller just andra militanta islamiströrelser, som t.ex. al-Qaida. Vidare är regeringen som sagt en interimsregering vilket delvis speglar det oklara i situationen, och det faktumet att det talibanska styret varken sitter helt säkert eller att kontrollen över landet är så total som man vill göra gällande.

Magnus Norell
Adjunct scholar vid The Washington Institute och Senior policy advisor vid European Foundation for Democracy (EFD) i Bryssel.