För två år sedan skrev jag en debattartikel i SvD, där jag kritiserade Sveriges hantering av den mansfria festivalen Statement Festival. I artikeln anförde jag i korthet att den svenska diskrimineringsrätten inte uppfyller EU-rättens krav på sanktioner vid diskriminering utan en identifierbar klagande, och att jag med anledning av detta framfört ett klagomål till Europeiska kommissionen. Sedan dess har frågan i det tysta rört sig framåt, och för några dagar sedan nådde det en ny etapp.

Hösten 2020 tillsatte regeringen nämligen en utredning (se direktiv 2020:102) med uppdraget att se över regelverket kring diskriminering utan en identifierbar klagande, och den 1 december 2021 överlämnade således Utredningen om vissa frågor i diskrimineringslagen sitt slutbetänkande (SOU 2021:94 Ett utökat skydd mot diskriminering). SOU:n utgör kulmen på de senaste två årens utveckling, och jag vill därför ta tillfället i akt att kort beskriva och kommentera dess slutsatser.

Först är dock en kort juridisk fördjupning på sin plats: vad handlar det här egentligen om? Betänkandet tar upp flera olika frågor, men den nu aktuella kretsar som sagt kring diskriminering utan en identifierbar klagande. Denna krångliga ordvändning betecknar något förenklat en typ av diskriminering, där ingen enskild individ har missgynnats. Ett centralt exempel är att en arbetsgivare i platsannonser undanber sig sökande med viss etnisk bakgrund. Ett annat exempel är att arrangören för en offentlig tillställning framhåller att kvinnor inte är välkomna.

Läs även: DEBATT: Till försvar för nämndemannakåren

I exemplen ovan är det svårt att peka ut en specifik individ som verkligen kan sägas ha blivit personligen utsatt för diskriminering. Av uppenbara skäl riskerar dock dylika nedsättande påbud och uttalanden att avskräcka människor som tillhör den utsatta gruppen. Den mansfria festivalen Statement Festival hade exempelvis, med undantag av mig, inga besökare som var cis-män. Trots dessa bevisade och obehagliga effekter erbjuder svensk rätt för närvarande inget lagligt sätt att beivra den här typen av diskriminering.

Utredningen är missnöjd med detta och föreslår en ny bestämmelse i diskrimineringslagen, vars syfte är att motverka diskriminering utan identifierbar klagande. Första stycket i den föreslagna paragrafen (4 kap. 5 a § diskrimineringslagen) har följande lydelse: “Företrädare som för en verksamhet eller en organisation som omfattas av 2 kap. sprider ett uttalande eller ett meddelande som uttrycker missaktning som har samband med en diskrimineringsgrund som anges i 1 kap. 1 § får föreläggas att vidta åtgärder för att spridningen ska upphöra. Detsamma ska gälla för den som i övrigt har ett bestämmande inflytande över verksamheten eller organisationen.”

Innebörden av denna tunglästa regel går enklast att åskådliggöra med ett exempel. Ponera att VD:n för ett stort företag spelar in videos på sociala medier, där han klargör att hans företag inte anställer judar, eller att en arrangör skriver på evenemangets hemsida att kvinnor inte är välkomna till sammankomsten. Med stöd av 4 kap. 5 a § skulle Diskrimineringsombudsmannen kunna begära att Nämnden mot diskriminering förelägger VD:n eller arrangören att, vid äventyr av vite, vidta åtgärder för att spridningen ska upphöra.

Den nya paragrafen löser knappast alla problem, men utgör åtminstone en klar förbättring jämfört med det nuvarande rättsläget. Åtskilliga personer som var drivande då Statement Festival arrangerades hade exempelvis med all säkerhet fått vidkännas skarpa vitesförelägganden, vilket med god sannolikhet hade lagt en rejäl smolk i den könsseparatistiska glädjebägaren.

Läs även: Sandström: Inslag av naturrätt i svensk rättstolkning skulle vara en bra idé

Utredningens betänkande är samtidigt, trots detta välbetänkta förslag, knappast en odelad seger för mig. Tvärtom står det nu klart att varken utredningen eller EU-kommissionen delar min slutsats att EU-rätten kräver att svensk lagstiftning blir föremål för justering. Kommissionen bytte fot i frågan år 2020, och även regeringens utredare hyser uppfattningen att Sveriges nuvarande lagstiftning i och för sig uppfyller EU-rättens krav.

Politiskt innebär detta att vår nytillträdda regering har ett tydligt val framför sig. Socialdemokraterna kan välja att gå vidare med utredningens förslag, och en gång för alla täppa till detta stötande kryphål i diskrimineringslagen. Alternativt kan regeringen begrava utredningen i byrålådan, eller presentera en urvattnad version av förslaget som inte löser någonting, eller på något annat fiffigt sätt vägra att ta itu med frågan.

Att regeringen har ett val är också anledningen till att jag skriver denna artikel. Enligt min uppfattning finns det nämligen goda skäl att införa en ny bestämmelse i enlighet med betänkandets modell, och jag hoppas att du som läsare håller med mig. Att tillåta öppen diskriminering i offentligheten riskerar i längden att leda till bitterhet och agg på gruppnivå, vilket i sin tur underminerar den känsla av ödesgemenskap som bör prägla en nationalstat. Ett gott samhälle kräver helt enkelt att staten upprätthåller en viss miniminivå av acceptabelt beteende i offentligheten.

Läs även: DEBATT: Rättspositivismen är förlegad – rättsväsendets kultur måste uppdateras

Avslutningsvis kanske någon ställer sig frågan i vilken utsträckning min aktivism har påverkat utvecklingen i det här ärendet? Beträffande detta spörsmål har jag dock inga svar att ge. Vem kan egentligen reda ut den tilltrasslade röra av kausalitet, som lurar bakom en modern svensk lagstiftningsprocess? Jag vet bara att jag från början har kämpat för att åtgärda vad jag betraktar som en allvarlig brist i svensk rätt, och att jag inte har gett upp än. Därför vill jag också avsluta denna artikel genom att med samma allvar framföra samma uppmaning som för två år sedan: täpp till luckan i diskrimineringslagen.

Regeringen har, vad den här frågan anbelangar, agerat föredömligt och kommit långt med bollen – låt oss se den gå i mål.

Johannes Norrman
Juriststudent vid Lunds universitet, nämndeman vid Hovrätten över Skåne och Blekinge samt svensk mästare i juridik 2021.