Söndagen den 27 december 2020 inleddes Sveriges vaccinationskampanj mot
covid-19. Under det dryga år som passerat har arbetet gått snabbt, och i dag har
sisådär 86 procent av svenska befolkningen mottagit första dosen av något vaccin.
Andelen som inte vaccinerat sig är samtidigt långt ifrån försumbar, och eftersom
ovaccinerade löper större risk att drabbas av allvarlig sjukdom eller död om de
insjuknar i covid-19, har det undan för undan uppstått en intensiv diskussion kring
hur vi kan öka vaccinationsgraden. På kort tid har denna debatt erövrat platsen som
Sveriges mest hårresande, polariserande och fördummande meningsutbyte, och
dess existens i sig bådar illa inför nästa stora samhällskris.

Läs även: Österrike kräver vaccination mot covid – dryga böter för ovaccinerade

Inledningsvis är det uppenbarligen för de allra flesta ett klokt beslut att ta vaccinet,
och alla som genom goda argument försöker övertyga skeptikerna förtjänar en stor
eloge. Åtskilliga aktörer på pro vaccin-sidan går emellertid betydligt längre än så,
och förordar numera användningen av diverse statliga påtryckningsmedel. Ett
centralt exempel är Österrike, som nyligen kriminaliserade underlåtenhet att vaccinera sig.

Enligt min uppfattning är dessa typer av tvångsåtgärder förfelade, av ett mycket
enkelt skäl – de är kontraproduktiva. Alla som faktiskt har pratat med någon
ovaccinerad vet att de ofta hyser en djup skepticism gentemot etablissemangets
påbud och råd. Att under sådana omständigheter tillgripa tvång, är naturligtvis ägnat
att öka den känsla av misstro som utgör bevekelsegrund för vaccinmotståndet. I den
allra värsta av epidemiologiska nödsituationer hade det kanske varit befogat att med
våld vaccinera hela befolkningen, men åtminstone i nuläget så gör tvång definitivt
mer skada än nytta, inte minst långsiktigt.

Många som förespråkar tvång mot ovaccinerade, gör det dessutom inte ens med
eftertänksamhetens avmätta kyla i rösten. Tvärtom anar man ofta en obehaglig
kryptofascistisk glädje när restriktiva förslag kommer på tal. Frankrikes president
Emmanuel Macron uttalade exempelvis för inte länge sedan att han “verkligen
vill jävlas med ovaccinerade”. Dylika obalanserade yttranden förekommer
förvånansvärt ofta, och det är mot denna bakgrund lätt att förstå varför åtskilliga
ovaccinerade känner sig utsatta för orättvis förföljelse.

Lika kontraproduktivt och osmakligt är det lyckligtvis mer sällsynta sentimentet, att
ovaccinerade “får skylla sig själva” eller till och med gärna dö om de insjuknar i
covid-19. I en välfärdsstat belastar den som fattar särskilt dåliga livsbeslut förvisso
kollektivets resurser, och jag delar uppfattningen att envar åtminstone bör försöka
leva någorlunda hälsosamt (både för sin egen och för andras skull).

Om en rökare drabbas av lungcancer är det emellertid knappast en normal eller
sympatisk reaktion att högljutt beklaga hur stora resurser han framöver kommer att
dränera från sjukvården, eller att aktivt önska livet ur honom. Om vi ska bygga ett
gott vänskapssamhälle måste vi tvärtom hjälpa varandra frikostigt och utan att rynka
på näsan, även i den händelse att någon har tagit onödiga risker.

Läs även: DEBATT: Vi behöver en rationell covidpolitik

Allt det ovan anförda innebär samtidigt inte att vaccinmotståndarna på något sätt har
rätt. Tvärtom är vaccinvägran en utomordentligt svag position, som intellektuellt
förtjänar all kritik den mottagit. Ingen har hitintills lyckats producera en enda vettig
anledning till varför allmänheten borde vägra vaccinera sig, men däremot har
debatten solkats ner av oräkneliga tankefel, fallacies och faktamissar.

Det skulle föra för långt att här göra en fullständig genomgång av alla märkligheter
som påståtts, men ett kort smakprov kan vara på sin plats. Argumenten som
presenteras av vaccinmotståndare kan grovt sett delas in i två klasser: de infantilt
obstinata, och de knasigt konspirationsteoretiska.

Bland den sistnämnda klassens argument finner vi diverse mer eller mindre fria fantasier, i stil med att det finns hjärnkontrollchip i vaccinen eller att covid-19 i själva verket inte
existerar. Eftersom dessa inte har någon koppling till verkligheten, saknas det
egentlig anledning att bemöta dem.

Ett prov på den första klassens argument lyder ungefär som följer: “Alla har rätt till
sin egen kropp, och jag vill minsann inte spruta in något vaccin i min.” Tankegången
är infantil, eftersom det är ungefär så här barn resonerar när de vägrar borsta
tänderna, och den är dessutom obstinat eftersom den upphöjer vilja (förnuftets
antites) till ett argument i en förnuftig diskussion. Att någon har rätt att vägra vaccinet
innebär naturligtvis inte att han bör nyttja sagda rätt.

Ytterligare ett vanligt argument som balanserar på gränsen mellan klasserna, är att
vaccinet är “experimentellt” och att det saknas kunskap kring hur det kommer att
påverka oss långsiktigt. Detta är sant såtillvida att vi aldrig kan vara 100 procent säkra på
hur ett ämne påverkar oss på lång sikt, och att det alltid finns en pytteliten risk för
oväntade bieffekter, skador eller andra bakslag.

Läs även: Oxenstierna: Covid och kulturkrig ökar hemskolning i USA

Problemet med det argumentet är dock att det kan appliceras på i princip vilket
läkemedel eller ämne som helst. I rationalist-cirklar kallas detta för ett isolated
demand for rigor, alltså ett isolerat krav på rigorositet. I normala fall godtar vi den
minimala men verkliga risken att ett annars nyttigt ämne som miljoner människor
konsumerar (t.ex. mjölk, luft i en storstad eller paracetamol) oväntat visar sig
framkalla negativa effekter i det långa loppet, och det finns egentligen ingen
anledning att tillämpa strängare kriterier på covid-19-vaccinet.

Isolerade krav på rigorositet är skadliga, eftersom de motverkar en sund avvägning
mellan risker och fördelar. Klokast är naturligtvis att ha ett beviskrav som på
aggregerad nivå maximerar nyttan såväl för samhället som en själv i varje situation.
Därvidlag ska man naturligtvis ta tillbörlig hänsyn till försiktighetsprincipen, vara
särskilt noggrann med läkemedel, och alltid tänka kritiskt. En kritisk granskning av
vaccinet visar att det hitintills inte på något sätt visat sig vara farligare än en
covid-19-infektion, trots att flera miljoner människor har använt det, och den som
menar att risken för allvarliga långsiktiga bieffekter är väsentligt större än för valfritt
annat läkemedel bär bevisbördan för detta.

Läs även: DEBATT: Sveriges covidrestriktioner är ovetenskapliga

Sist men inte minst finns det ett djupare fel i hela den ideologiska byggnad som
åtskilliga vaccinmotståndare har konstruerat. Ofta förankrar vaccinmotståndare sin
position i sakfrågan genom ett bredare rättsfilosofiskt motstånd mot kroppsliga
ingrepp från statens sida. Det är exempelvis vanligt med juridiska hänvisningar till
skyddet mot kroppsliga ingrepp i regeringsformen.

Denna idébildning framstår inte som speciellt konsekvent eller genomtänkt.
Samfundet har exempelvis sedan lång tid tillbaka accepterat väsentligt mycket mer
ingripande inskränkningar i individuell frihet i form av värnplikt. Det räcker att man
läser två stycken från 5 kap. 1 § lag (1994:1809) om totalförsvarsplikt för att begripa
att värnpliktiga tvingas utstå inskränkningar, krav och ingrepp av en helt annan
kaliber än ovaccinerade:

Den som fullgör värnplikt eller civilplikt är skyldig att i den mån verksamheten kräver
det tåla inskränkningar såväl i sin frihet att förflytta sig inom landet och att lämna
detta som i sin personliga frihet i övrigt. Den som fullgör värnplikt eller civilplikt är [...] också skyldig att genomgå den medicinska och psykologiska undersökning som krävs för att utreda och bedöma hans eller hennes förutsättningar att tjänstgöra inom totalförsvaret.

Värnplikten innebär, för att summera, i alla avseenden ett väsentligt större ingrepp i
den enskildes frihet än samtliga restriktiva propåer kring vaccinet. Risken för skada
är betydligt större, kostnaderna för individen vad avser tid och ansträngning är
ojämförligt mycket högre, och det är dessutom direkt straffbart att vägra. Om vurmen
för kroppslig frihet gentemot staten verkligen är allvarligt menad, framstår det
därmed som en minst sagt gåtfull prioritering att i första hand protestera mot ett krav
på vaccinpass för att gå på krogen.

Nyckeln som löser upp frågeställningen är insikten att vaccinmotstånd inte bygger på
förnuft, utan istället rotar sig i instinktiva negativa känslostämningar. För många
människor känns det helt enkelt läskigare att ta ett vaccin än att göra värnplikt, och
kraven på vaccinering känns därmed påträngande på ett annat sätt än vad ett krav
på värnplikt skulle kännas. Lägg därtill att motståndet främst är koncentrerat kring de
grupper i samhället som redan har det svårt (och därmed har störst anledning att
misstro överheten), så har du mer eller mindre förklaringen till varför
vaccinmotståndet blivit så utbrett.

Läs även: Makram: Om covidrestriktioner och individens frihet

Pandemin och vaccindebatten har, för att runda av, avslöjat besvärande svagheter i
de allra flesta västländernas interna sammanhållning. De tendenser till enögd
självrättfärdighet, oempatisk skadeglädje och djurisk irrationalitet som ömse sidor
under det senaste året visat prov på, har i själva verket redan sprängt upp en djup
klyfta i samhällsgemenskap.

Den kommer i värsta fall att ta lång tid att överbrygga.

Johannes Norrman
Jurist, nämndeman vid Hovrätten över Skåne och Blekinge samt svensk mästare i juridik 2021.