Den globala kulturkartan har uppdaterats 2020 och Sverige ligger fortfarande vid den extrema ytterkanten av båda axlarna; det vill säga både den sekulära, rationella i motsats till den traditionella, samt självförverkligande i motsats till överlevnad.

Statsvetarna Ronald Inglehart och Christian Wenzel har utformat den globala kulturkartan med utgångspunkt från forskningsprojektet World Values Survey (WVS). Inglehart och Wenzel hävdar existensen av två kulturella huvudriktningar och illustrerar hur världens kulturer varierar genom att placera dessa riktningar på en graf med två axlar.

De senaste decennierna har Sverige emellertid välkomnat människor från länder och kulturer som jämfört med Sverige ligger på grafens motsatta ytterkanter vad gäller båda dimensionerna. Detta skapar naturligtvis friktion. Och för att ytterligare komplicera saken har de två dimensionerna, som är utmärkande för Sveriges kultur, en inbyggd inbördes motsättning, en motsättning som accentuerats av de sentida migrationsströmmarna.

Vissa värdesystem är bättre än andra

Många svenskar upplever sig ha hamnat i ett inre dilemma som har utvecklats till något som kan betecknas som en, socialt sett, existentiell kris och landsomfattande förvirring, då deras självförverkligandevärde kommer i konflikt med deras sekulära och rationella värderingar. De vill vara toleranta och inkluderande när det gäller andra kulturer (självförverkligande) vilket innebär en extrem motsättning mot deras sekulära och rationella värderingar. Denna inre konflikt blir märkbar i såväl sociala som politiska sammanhang i Sverige. 

Själv är jag uppväxt inom ramen för en kulturell ytterlighet, och nu som tillhörande den andra ytterligheten borde det underlätta för mig att upptäcka och förstå hur den kulturella friktionen tar sig uttryck. Denna friktion, om än otrevlig, är för närvarande nödvändig och dessutom oundviklig. Att försöka låtsas som om den inte finns är att skjuta problemen framför sig och kommer att leda till komplikationer på sikt. Friktionen tvingar oss också att reflektera över vad Sverige är och vilka behov Sverige har.

I detta sammanhang vill jag hävda två saker:
- Vissa värdesystem är bättre än andra för ett samhälles välmående.
- Ett gemensamt värdesystem är nödvändigt för ett samhälles långsiktiga blomstrande och sammanhållning.

Man kan säga att den liberala demokratins värderingar, som innefattar principen om lika rättigheter oavsett kön, hudfärg, sexuell läggning, tanke- och yttrandefrihet etcetera, är det bästa ”värderingsreceptet”, som när det implementeras i ett samhälle leder till en maximering av välmående.

Moralrealism kontra moralrelativism

Även om jag själv anser att dessa värderingar borde vara universella, har jag inga illusioner om att de för närvarande är det. Det råkar bara vara så att det är dessa värderingar som genomsyrar västvärlden och som karaktäriserar den västerländska kulturen med Sverige som ett av länderna i frontlinjen.

Detta synsätt leder till vad som kan kallas ”moralrealism” vilket är motsatsen till ”moralrelativism”, det senare omfamnat av kulturrelativisterna. Moralrealism innebär alltså att vissa värden är bra och vissa är dåliga i sig själva rent objektivt.

Även om de vanligtvis är förknippade med vänstern finns kulturrelativister över hela det politiska fältet. Skillnaden är möjligen att kulturrelativisterna till vänster anlägger det vissa benämner ”positiv diskriminering/ särbehandling” baserat på maktperspektiv. Man inordnar alla människor i grupper inom en hierarki av förtryckta och förtryckare baserat på deras oföränderliga biologiska karaktäristika men också kulturella och religiösa bakgrund.

Högerns kulturrelativister

Högerns kulturrelativister ser inte moralfrågor genom maktdynamikens glasögon utan motsätter sig ”positiv diskriminering”, men avfärdar samtidigt moralrealism som man i stället ersätter med moralsubjektivism. För dem finns inga värden som är bra eller dåliga i sig själva, snarare är de det utifrån en viss kulturs synvinkel, en synvinkel liktydig med majoritetsuppfattningen i just detta samhälle. Kanske kan man se det som en amoralisk eller moralneutral attityd.

Dessa tre perspektiv leder till tre olika slags samhällen, som jag tolkar dem:

- Det mångkulturella samhället. Detta samhälle ser mångkultur som något positivt. Man anser att olika värderingar och kulturell diversifiering berikar, att detta är något önskvärt och eftersträvansvärt. Ett sådant samhälle är väsentligen kultur- och moralrelativistiskt. Här uppmuntras majoritetsbefolkningen att ompröva sina ståndpunkter och värderingar, att försöka vara inkluderande beträffande minoriteters synpunkter och värderingar, att anpassa sig till, eller till och med införliva, dessa i det egna samhället.

- Det pluralistiska samhället. Den här samhällsmodellen förs ofta fram som det ultimata målet, ett samhälle där människor med olika värderingar och kultur kan leva sida vid sida och där deras respektive gruppidentitet definierar dem. I motsats till det mångkulturella samhället ses sådana skillnader inte nödvändigtvis som något positivt men inte heller som något negativt. I detta samhälle behöver inte minoriteter anamma majoritetssamhällets värderingar och normer, de måste bara anpassa sig tillräckligt för att till exempel inte bryta mot lagen.

- Det öppna samhället. Detta samhälle är baserat på individers jämlikhet och frihet men upprätthåller samtidigt en uppsättning värderingar som betraktas som rätta och som utgör samhällets moraliska grund. Människor i det öppna samhället är inbegripna i dialog med dem som omfattar motsatta värderingar samt försöker framföra kritik mot eller ändra deras ståndpunkter eller kanske ibland ändra sina egna ståndpunkter. Detta samhälle skiljer sig från ett slutet samhälle som baserar sig på auktoritarianism, på överdriven statlig intervention och på användande av våld. Ändå är det öppna samhället inte ett moralrelativistiskt eller moralneutralt samhälle. Här uppmuntras alla att anta och assimilera en uppsättning grundvärderingar som vissa skulle benämna humanistiska eller den liberala demokratins värderingar.

Läs även: Malmer Stenergard (M) om den svenska migrationslagen: ”En farlig cocktail”

Det pluralistiska samhället kan förefalla pragmatiskt attraktivt, men det skulle vara kortsiktigt och sakna en långsiktig vision. Det är svårt att se hur detta inte skulle leda till friktion och medföra sociala problem. Ett mångkulturellt samhälle bekräftar inte enbart förekomsten av kontrasterande värdesystem, det resignerar också inför vetskapen att detta kommer att vara fallet även framledes.

Parallella system leder till tribalism

Parallella värdesystem leder till parallella samhällen och parallella samhällen är det sista man ska sikta på om man vill ha en hållbar, långsiktig, social sammanhållning. Parallella system leder till tribalism, ”vi mot dem”. Vi har vårt sätt och svenskarna har sitt. Ett splittrat samhälle indelat i vi och dom är ett samhälle med låg tillit och liten vilja att samarbeta, och blir än mer problematiskt i ett välfärdssamhälle då folk förväntas bidra till gagn för andra samhällsmedlemmar.

Detta betyder inte att människor med annan bakgrund och etnicitet ska exkluderas. Det är viktigt att göra skillnad mellan etnisk bakgrund och kultur. Det förra har att göra med något som inte går att göra något åt eller för övrigt inte behöver göras något åt. Det senare har att göra med värderingar och idéer, något man kan koppla till och från. 

Jag skulle säga att endast en av de tre samhällsmodellerna är verkligt kompatibel med liberal demokrati på lång sikt, och det är det öppna samhället. 
Någon skulle hävda att liberal demokrati baseras på individuell frihet endast så länge någon inte tillfogar någon annan skada. Kan det dock finnas en motsättning mellan individuell frihet och liberal demokrati? Jag skulle svara ja på den frågan; inte alla värderingar befrämjar liberal demokrati eller leder fram till den. Således hör alla värderingar inte till en liberal demokrati även om de av fri vilja omfattas av vuxna individer. Homofobi, kvinnohat och ”sexuell renhet” är några sådana värderingar.

Assimilation istället för integration

Sverige behöver en form av assimilation när det gäller vissa grundvärderingar. Jag använder ordet assimilation i stället för integration för att markera skillnaden mellan att anpassa sig till värderingar (integration) och att införliva dessa värderingar i sin egen moraluppfattning, göra dem till sina egna (assimilation). Viktigt att notera är dock skillnaden mellan traditioner å den ena sidan och moraliska värderingar å den andra. Jag har ingen önskan att människor ska bli identiska kopior av varandra. Jag säger inte att alla måste fira midsommar, äta sill och julskinka och dricka alkohol. Jag talar om grundvärderingar som är viktiga både för samhällets välmående och för dess sammanhållning och fortbestånd. 

Följaktligen är det viktigt med en vision och en målsättning att gradvis försöka förflytta människors attityder och värderingar i riktning mot Sveriges placering på WVS-grafen som nämnts ovan, det vill säga bort från den traditionella, religiösa sidan av axeln och mer mot den svenska kanten med sekulära, rationella värderingar, bort från överlevnadsvärderingar mot självförverkligande.

Använd yttrandefriheten

Annars blir det svårt att inte se på varandra som ”de andra” och då blir det svårt att på sikt bevara ett samhälle som håller ihop. Människor är normföljande varelser och jag talar naturligtvis inte om förflyttning medelst våldsanvändning eller statsintervention. Jag talar om att använda yttrandefrihet för att främja och understödja de värderingar vi vill ska finnas i vårt samhälle och att kritisera och ibland även stigmatisera skadliga värderingar. På så sätt skapar, bevarar, betonar och markerar vi sociala normer.

Religiös fundamentalism ska förkastas och stigmatiseras varhelst det sticker upp. För att kunna göra det måste vi göra en översyn av principen om religionsfrihet. Gång efter annan har vi bevittnat antingen brott mot eller försök till brott mot värden som jämställdhet, HBTQ-rättigheter, barnrättigheter och så vidare i religionsfrihetens namn.

I vår tid, i vårt samhälle, är det svårt att försvara varför religionsfrihet inte helt enkelt inkorporeras i bestämmelserna om åsikts- och yttrandefrihet som ju redan är garanterade.

Att utforma en separat kategori för religionsfrihet antyder att vissa tankar och deras uttryck, om de är av religiöst slag, har privilegier förutom och överordnat det som tillåts under lagen om yttrandefrihet. Det ska inte vara fallet. En separat kategori om religionsfrihet inrättades under en tid då religionen hade ett starkt grepp om folket och spelade en viktig roll i samhället.

Vi måste också en gång för alla begrava allt vad identitetspolitik heter, göra oss fullständigt kvitt kollektivistiskt grupptänkande utifrån identitet. 

I det dåtida samhället fanns dessutom värderingar som i det nutida skulle betecknas som reaktionära. Därför var heller inte krocken eller friktionen mellan religiös ortodoxi och samhällets värderingar uppenbar.

Avsikten med principen om religionsfrihet kunde också ha varit att reducera religiösa konflikter eftersom religionen hade ett större inflytande över det offentliga livet då, och grupperingar med djupgående religiositet kunde hemfalla åt våldsam fanatism.

Vi lever i andra tider nu på den del av jordytan vi bebor, och det privilegium som tilldelats religionen har haft sin tid.  Nu är det hög tid för religiös åskådning att behandlas på samma sätt som övrig åskådning.

Vi måste också en gång för alla begrava allt vad identitetspolitik heter, göra oss fullständigt kvitt kollektivistiskt grupptänkande utifrån identitet. Fokus måste återföras till individen och individuella rättigheter, inte gruppers rättigheter.

Det innebär att en människa inte får diskrimineras utifrån föreställningen om hans/hennes grupptillhörighet. Samtidigt ska heller inga privilegier eller speciella rättigheter tillkomma en grupp. Här ska enbart vara samma rättigheter och skyldigheter för alla individer i samhället, alla efter samma måttstock oavsett kultur, religiös eller etnisk bakgrund.

Fokus har dessutom lagts vid problemets symptom snarare än vid dess orsak, vid roten, som är just hederskulturens värdesystem och som leder till våld och förtryck.

Kulturtolerans och religionsfrihet har utnyttjats på sätt som skapat hinder i arbetet mot hederskulturen i Sverige. Hederskulturen är en av samhällets största utmaningar idag, där krocken mellan två värdesystem blir mest märkbar.

Fokus har dessutom lagts vid problemets symptom snarare än vid dess orsak, vid roten, som är just hederskulturens värdesystem och som leder till våld och förtryck. En av huvudkomponenterna i detta värdesystem är kyskhetskultur och oskuldsideal. Denna kultur av sexuell renlevnad ska skrotas och med den principen om manligt förmynderi över familjens kvinnors sexualitet.

Man borde kunna vara överens om, att fastän alla människor, oavsett bakgrund, kan vara en del av Sverige och att alla har samma värde, så kan inte alla värderingar och idéer vara en del av Sverige och alla sådana har inte samma värde.

Det är viktigt att ha en långsiktig vision för Sverige, en som inte enbart fokuserar på människor av idag utan också på framtida generationer. Det krävs en vision för att en civilisation ska överleva och blomstra.

Läs även: De låga förväntningarnas miljöpartism

Läs även: Omar Makram ny krönikör: ”Det kostar mycket att tänka högt och prata fritt”

Text: Omar Makram

De åsikter som framförs är skribentens egna.