En viktig förklaring till att miljöförstöring och klimatförsämringar uppstår, är att klimat och miljö i sig är något som definieras som ”kollektiva nyttigheter”. Kollektiva nyttigheter karaktäriseras av att det är praktiskt omöjligt att utestänga någon från att konsumera nyttigheten. Vi lever alla i vår miljö och vårt klimat och ingen kan utestängas från det. Du har rätt att vara i din miljö, rätt att andas luften, rätt att använda naturen, haven, och så vidare.

Läs även: Oxenstierna: Regeringen vaskar utsläppsrätter för miljarder

När en vanlig vara konsumeras av någon ”försvinner” den från marknaden och ingen annan kan konsumera den. Men när en kollektiv nyttighet konsumeras av någon, förbrukas den inte. Miljön och klimatet finns ju kvar trots att de utnyttjas. Detta gör att det blir mycket svårt att ta betalt för att någon konsumerar dessa nyttigheter på en fri marknad. De är ju fritt tillgängliga, det är svårt att ta betalt för dem och det är svårt att hindra någon att nyttja dem. Just på grund av dessa egenskaper ägs de oftast inte privat, utan av det allmänna.

Att miljön och klimatet är kollektiva nyttigheter gör att de kommer att överutnyttjas på en fri marknad. Vi får miljöförstöring och vi riskerar enligt IPCC:s scenarier att i framtiden få en allvarlig klimatkris. Vi behöver därför via samhället reglera hur de nyttjas och hur vi kan få konsumenterna att betala för dem, via någon indirekt mekanism. Exempel kan vara miljölagstiftningens olika tillståndskrav, miljöskatter, utsläppsrättigheter, och så vidare.

Samhället styr numer allt mer aktivt via politiken hur miljö och klimat konsumeras. Men här uppstår ett problem på tidslinjen. Trots att media och politiker frenetiskt predikar om en påstådd klimatkris och att EU utropat klimatnödläge, är detta inget om negativt påverkar svenskarnas vardag idag.

Statistiken från SMHI visar att det faktiskt är tvärtom: Temperaturen är trevligt nog genomsnittligt något högre, särskilt nattetid. Somrarna har blivit lite längre och vintrarna lite kortare. Antalet soltimmar har ökat med nästan 20 procent de senaste 40 åren i Sverige. Den befarade höjningen av havsnivåerna har vi inte heller sett till – i större delen av Sverige sjunker de tvärtom. What is there not to like? – klimatet har blivit bättre för svenskarna.

Nej, den påstådda klimatkrisen påverkar inte nämnvärt de som lever idag, och klimatpolitiken handlar således om att skydda framtida generationer från de skador de möjligen kan komma att drabbas av. Klimat- och energipolitiken utgör en så kallad intertemporal försäkring: vi som lever nu ska vara med och betala för de skador som framtida generationer kanske kan åsamkas.

I sin klassiska bok The Logic of Collective Action (1965), förklarade nationalekonomen Mancur Olson att den politik som är svårast att implementera, är den som har otydliga fördelar för de individer som påverkas av politiken, men tydliga kostnader. Hans argument är enkelt: De som tvingas betala för politiken kommer att ha svårt att acceptera den, medan de som drar nytta av den kommer att vara icke betalande fripassagerare (free riders). Vi som lever idag betalar klimat- och energipolitikens olika skatter och pålagor, men nyttan tillfaller framtida generationer i form av mindre risk för klimatkatastrofer.

Vad betalar vi för detta idag? De största posterna är energiskatter på bränslen och el, CO2-skatt, samt transportskatter. Miljö-, energi- och klimatskatterna drar in sammanlagt cirka 100 miljarder, eller ungefär 2 procent av BNP. De är en kostnad som folket får ta för den intertemporala riskförsäkringen, eftersom dessa skatter fördyrar för dagens konsumenter.

Ett exempel på hur vi betalar för klimatpolitiken är CO2- och energiskatterna på drivmedel, samt kravet på inblandning av fossilfria bränslen. Dessa fördyrar avsevärt vad vi betalar för bensin och diesel. Ungefär 8:50 av bensinpriset utgörs av sådana klimatskatter. Något att fundera på nästa gång du tankar bilen: Varför ska jag bli halvt ruinerad av dessa pålagor varje gång jag tankar bilen full, trots att klimatet i Sverige blivit bättre?

Därtill betalar vi för dyrare el. Som ett resultat av förändringar i hur el produceras och distribueras har marknadspriset på el ökat kraftigt. Den vanskötta energipolitiken innebär att vi idag får betala mångdubbelt mer för elen. Vi har ingen klimatkris i landet men däremot en helt självförvållad elkris. Detta drabbar konsumenter, och inte minst elintensiva företag.

Ett tredje exempel är EU:s utsläppsrätter. Det allt högre priset på dessa drabbar många företag som släpper ut CO2. Sverige driver här en mycket aktivistisk politik som har bidragit till att kraftigt driva upp priserna på utsläppsrätter. Elen blir därmed dyrare i exempelvis Tyskland, och då även i Sverige. I december 2021 bestod mer än 25 procent av elpriset till konsument av kostnaden för utsläppsrätter.

Läs även: Dahlman: Klart vi ska ha gruvor – för klimatets skull

I Frankrike uppstod 2018 den omfattande proteströrelsen ”De gula västarna” när skatten på bensin höjdes som en del av klimatpolitiken. Mancur Olsen hade inte blivit förvånad. Protesterna blev efter hand så omfattande att skattehöjningen togs tillbaka.

Risken är att den aktivistiska klimatpolitik som förs i Sverige och EU leder till ökad polarisering och sociala konflikter. Pensionärer försöker överleva vintern i kalla hus och slutar duscha för att elen är så dyr. Glesbygdsbor drabbas hårt. Många familjer som lever på marginalen kanske inte längre har råd med bil. På företagssidan drabbas många energiintensiva verksamheter av starkt ökande kostnader, man får försämrad lönsamhet, drar i många fall ner produktionen, investerar mindre. Vreden växer bland företagare, inte minst inom lantbruket.

Mancur Olsen föreslog också hur man skulle hantera problemet med kollektiva varor: kompensera de som drabbas av kostnaden, men inte får del av nyttan. Överfört på klimat- och energipolitiken borde vi alltså kompensera de som idag betalar allt dyrare el och bensin för att skydda framtida generationer.

Detta kan ske genom att återföra skattemedel till de som betalar dem idag. Ett exempel på detta är att staten nu brådstörtat bestämt sig för att betala ut bidrag för vinterns elräkningar. De 7 miljarder som återförs är dock mycket långt ifrån klimatpolitikens sammanlagda skatte- och kostnadsbörda. 3 500 nationalekonomer, varav 28 nobelpristagare, ger rådet att det som tas ut i klimatskatter i sin helhet ska återföras till medborgarna. Mycket mer borde därför återföras till det betalande folket, vilket exempelvis kan ske i form av inkomstprövade bidrag.

Klimatlobbyn vill nu höja klimat- och energiskatterna i ett ännu snabbare tempo för att nå de högt ställda målen om Netto Noll till 2045, men är det politiskt möjligt?

Läs även: DEBATT: Lugn i klimatstormen! Vi behöver sans, balans och tolerans

IPCC talar mycket om olika befarade tipping points i klimatet. Än har vi inte fått se någon av dessa inträffa. Däremot är vi nu på väg mot ett läge där själva klimatpolitiken drabbas av en tipping point. Vi riskerar få en bristande tillit till det påbjudna klimatnarrativet, polarisering och framväxt av populistiska rörelser mot klimatpolitiken. Detta i takt med att den ständigt dyrare notan för en alltmer aggressiv klimatpolitik ska betalas av folket.

Gabriel Oxenstierna
Fil.dr i nationalekonomi, författare till böcker om finansmarknaden, samt med en fil.kand i kemi och miljövetenskap.