Handel med utsläppsrätter är ett av EU:s viktigaste verktyg för att nå åtagandet om minskade utsläpp av koldioxid – CO2 – och andra växthusgaser. Tanken är att CO2-utsläpp ska kosta företagen så mycket att det istället lönar sig att investera i klimatvänliga lösningar. Utsläppshandeln omfattar idag 13 000 anläggningar inom industri- och energiproduktion samt flygsektorn, varav cirka 750 finns i Sverige.

Läs även: Universitet börjar erbjuda terapi mot klimatångest

Handelssystemet är ett så kallat cap and trade-system. Det bygger på att ett tak sätts för hur mycket företagen inom EU får släppa ut totalt. För 2021 var utsläppstaket 5 miljarder ton CO2.  Mängden utsläpp delas sedan upp i så kallade utsläppsrätter. Varje utsläppsrätt ger ett företag rätten att släppa ut ett ton CO2. Den intresserade hittar en video som pedagogiskt förklarar systemet här.

Företagen kan få utsläppsrätter via antingen gratis tilldelning från EU, eller genom att köpa dem på en särskild börs där de handlas. Företag som använder färre utsläppsrätter än de blivit tilldelats kan antingen spara dem, eller sälja vidare överskottet till andra företag. Företag som behöver släppa ut mer CO2 än det fått utsläppsrätter för, måste antingen köpa fler på börsen eller investera i teknik som minskar utsläppen. 

Utsläppstaket är politiskt satt. Nivån sätts så att EU ska klara de klimatmål man kommit överens om. Utsläppstaket sänks med 2,2 procent varje år fram till 2030. Detta har drivit upp priset på utsläppsrätter kraftigt under senare år. När antalet utsläppsrätter stryps, måste de som inte kan undvika utsläpp av CO2 betala mer för dem, vilket innebär att produktionen fördyras.

Det allt högre priset på utsläppsrätter drabbar många företag som släpper ut CO2. Detta har gjort eldning med kol så mycket dyrare att kraftindustrin väljer att växla till den dyrare naturgasen, eftersom den genererar mindre koldioxid per MW. Elen blir därmed dyrare i exempelvis Tyskland, och då även i södra halvan av Sverige.

Läs även: DEBATT: Lugn i klimatstormen! Vi behöver sans, balans och tolerans

Sverige bidrar sedan 2015 aktivt med att makulera utsläppsrätter för att på så vis driva upp priset på marknaden. De 65 miljoner utsläppsrätter som makulerades 2015 hade sparats ihop under tidigare regeringar, när Sveriges CO2-utsläpp drastiskt minskade.

2016 – 2019 annullerades minst 7 miljoner utsläppsrätter årligen i linje med MP+S-regeringens deklarerade utsläppsbroms.

2020 slängdes 11,7 miljoner utsläppsrätter.

2021 vaskades 10,5 miljoner utsläppsrätter.

Totalt skulle därmed över 115 miljoner utsläppsrätter ha förstörts sedan 2015. Regeringen låter meddela att ”annulleringen innebär ytterligare en ambitiös klimatinsats från Sveriges sida” och att detta är en ”framgångssaga”. Regeringen har dels makulerat utsläppsrätter som Sverige fått inom ramen för Kyoto-protokollet om minskning av CO2, dels har man allokerat budgetmedel för att köpa in och makulera utsläppsrätter.

Alla dessa utsläppsrätter har ett värde. Bara 2020 och 2021 rör det sig om 21 miljarder kronor, enligt nuvarande priser på EU-rätterna inom ETS. De hade kunnat säljas i stället för att vaskas och bidragit till vår ekonomi. Om vi använder EU-rätternas marknadspris som ett skuggpris för samtliga utsläppsrätter som förstörts sedan 2015, rör det sig om över 100 miljarder kronor.

Miljöaktivismens EU driver nu på för att minska tillgången på utsläppsrätter ännu snabbare, vilket kommer driva priserna på dessa allt högre. EU-kommissionen föreslår att tillförseln av utsläppsrätter ska minska nästan dubbelt så snabbt som idag, med 4,2 procent per år, för att snabba på utsläppsminskningarna fram till 2030. Man kommer 2023-24 att makulera ett mycket stort antal utsläppsrätter som finns i en central marknadsstabiliseringsreserv – detta kallas för ”the Swedish proposal”. En del av ”framgångssagan”.

Läs även: Fagerström: Aktivister formar den globala klimat- och jordbrukspolitiken

Snaran dras åt allt hårdare runt de företag som behöver släppa ut CO2. Priserna på utsläppsrätter har ökat mycket snabbt de senaste åren och kan förutspås öka än snabbare framöver, baserat på att antalet utsläppsrätter kommer att minskas mer aggressivt. De företag som inte klarar av att ställa om till en mindre CO2-intensiv produktion får antingen lägga ner, eller flytta sina anläggningar utanför EU, exempelvis till Kina.

Där är det än så länge fritt fram. Klimatnyttan är tveksam, då delar av industriproduktionen tvingas bort från Sverige och EU till främst Kina och Sydostasien, med ökade globala transporter som följd.

För dessa transporter behövs dock inga utsläppsrätter – än så länge.

Gabriel Oxenstierna
Fil. dr i nationalekonomi vid Stockholms universitet, författare till böcker för finansmarknaden.