Det är på torsdagen precis ett år sedan som chefsåklagare Krister Petersson under sin drygt två timmar långa presskonferens kungjorde att Palmeutredningen läggs ner efter drygt 34 års arbete – en av världens största polisutredningar genom tiderna dittills.

Beslutet grundades på motiveringen att ”vi kommer inte runt en person som en misstänkt gärningsman”, vilken pekades ut att vara Stig Engström – mer känd som Skandiamannen.

Eftersom Engström är avliden sedan juni 2000 menade Petersson att tillräckliga skäl fanns för att upphöra med utredningsarbetet.

Vad har då hänt i ämnet under det gångna året: Finns det goda skäl att acceptera nedläggningsbeslutet? Kan Sverige äntligen lägga sitt stora nationella trauma bakom sig en gång för alla? Är det ens plausibelt att Engström sköt Olof Palme?

Den stora merparten initierade intressenter som följt Palmeutredningen under åren synes närmast unisont svara nekande på samtliga tre frågor. Det huvudsakliga problemet med Peterssons utstakade narrativ är att han gradvis haussade förväntningarna på den aviserade presskonferensen till den milda grad att han målade in sig själv i ett hörn; vad Petersson hade att presentera i termer av konkret bevisning visade sig nämligen vara synnerligen sparsmakat.

Nedläggningsbeslutet vilar på ett utpekande grundat i ett antal vaga indiciekedjor, medan det ansenliga antalet saker som talar mot tesen om Engström som gärningsman tonades ner eller utelämnades helt. Det är för övrigt precis den typen av selektiv bevisföring som kännetecknar privatspaneri när det är som sämst.

I ljuset av detta framstår det som ironiskt att Petersson vidhåller och närmast förstärker den negativa framställning som myndighetsväsendet uppvisat gentemot vad som brukar benämnas med det pejorativt svepande samlingsbegreppet privatspanare.

Även om privatspanarna utgör en brokig skara – från rena foliehattar till riktigt skarpa hjärnor – kvarstår icke desto mindre det faktum att Peterssons egen redogörelse inte presenterar några som helst nya uppgifter eller slutledningar utöver vad som redan framkommit i Lars Larssons bok Nationens fiende: Om mordet på Olof Palme (2016), respektive i Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren: Skandiamannen och mordet på Olof Palme (2018).

Läs även: Gudmundson: Annie Lööf vann helt fel krig

(1) Mordvapnet

Sedan dag ett har ett bärande fundament i Palmeutredningen handlat om att hitta mordvapnet för att kunna knyta det till de två återfunna kulorna och därmed, i förlängningen, till gärningsmannen. Inför presskonferensen florerade olika uppgifter om att mordvapnet var återfunnet – något som märkligt nog bekräftades av S-profilen Daniel Suhonen två dagar dessförinnan (Aftonbladet 8/6 -20).

Det märkliga var emellertid inte endast att utredarna inte hittat mordvapnet, utan att man plötsligt – till synes sammanfallande med att Nationellt forensiskt centrum (NFC) utan framgång hade provskjutit det vapen som skulle kunna kopplas till Engström – dragit slutsatsen att mordvapnet inte längre spelade någon central bevisroll. Spaningsledare Hans Melander utvecklade under presskonferensen resonemanget enligt följande:

– Tyvärr är det så illa att NFC nu säger att det skulle vara mycket svårt, om ens möjligt, att koppla rätt vapen till kulorna: dels med tanke på att spåren är få, kulorna är demolerade, och dessutom vet man ju inte vad som har hänt med det vapnet som avlossade kulorna då under tiden fram till nu.

Krister Peterssons lösning på det dubbla dilemmat att vare sig kunna knyta något specifikt vapen till Engström eller att kunna prestera någon rimlig hypotes om hur Engström ens skulle kunna ha varit beväpnad under mordkvällen, är att helt sonika placera ett vapen i Engströms händer: ”Men med tanke på vad som sedermera händer så säger vi att han måste ha haft ett vapen i handen aktuell kväll – med tanke på vad som händer.”

Läs också: Annika Borg: Fler myndigheter löser inte Sveriges djupa problem

(2) Utpasseringen

Peterssons problem, som han flera gånger uttrycker det, att komma runt Engström som misstänkt gärningsman skulle kunna ha en långt mycket enklare lösning än vad som framgår av Peterssons föredragning.

Det är nämligen så att djupare grävning i den exakta tidpunkten för när Engström lämnar Skandiahuset på Sveavägen 44 ger vid handen att det är långt ifrån uppenbart att Engström kan ha befunnit sig vid korsningen Sveavägen/Tunnelgatan när skotten avlossades omkring klockan 23.21.30.

Två dagar efter presskonferensen gjorde journalisten och författaren Gunnar Wall – den person som förmodligen har skrivit både mest och längst om Palmemordet, således tillika en privatspanare i Peterssons vokabulär – en telefonintervju med Petersson, med särskilt fokus just på tidsutdräkten vid Engströms utpassering.

Medan chefsåklagare Krister Peterssons framställning spektakulärt nog fastslår att detta skedde på så vis att ”han jobbade på första våningen i Skandiahuset och gick ner för trappan, bytte några ord med väktarna nere i receptionen och stämplade sedan ut från sin arbetsplats”, påtalar Wall att ordningen de facto är den omvända med hänvisning till förhöret med en av dessa väktare, Henry O (12/6 -86, sidan 167):

– Och, ja, jag har pratat med honom ganska mycket, frågade om han haft mycket jobb att göra och då sade han att han hade slutfört ett jobb som var tvungen vara klart för han skulle på semester nästa vecka. Sedan stod vi och pratade i ett par minuter. /…/ [O]m han har stämplat ut så gjorde han det innan man kom ut till receptionen så att säga, så det är en sådan sak som vi inte såg om han gjorde eller inte.

Engströms utpasseringskort visar tydligt klockslaget 23.20, dock utan sekundangivelse. Även om det förhåller sig som så att Skandias stämpelur gick exakt en minut före – vilket får betraktas som sannolikt givet att det framgår av utredningsmaterialet att bolagets personalman Roland B undersökte stämpeluret dagen efter mordet – ger det Engström 90–150 sekunder att stämpla ut, prata med väktaren Henry O ”i ett par minuter” och sedan hinna fram till mordplatsen innan 23.21.30.

Även om en teoretisk möjlighet för detta förmodligen föreligger blir det ytterst svårt att leda i någon form av rimlig bevisning hur Engström skulle haft tid och möjlighet att först få syn på paret Palme, sedan följt efter dem, övervägt olika scenarier vid ett dubbelmord samt slutligen lägligt haft en revolver i handen redo att utföra detsamma med.

(3) Vittnena Lars J & Yvonne N

Petersson framhärdar i att såväl berättelserna som framför allt betydelsen av två vittnen har behandlats styvmoderligt av tidigare Palmeutredare: Det första vittnet är Lars J, som stod ett kvarter från mordplatsen när skotten brann och såg gärningsmannen fly uppför trapporna på Tunnelgatan till Malmskillnadsgatan.

Det andra vittnet är Yvonne N, som kan ha sett gärningsmannen kort därefter under den förmodade flykten nedför David Bagares gata. På denna punkt om styvmoderlig behandling har Petersson onekligen en mycket god poäng, men därav följer naturligtvis inte att den omvända bevisföringslogik som Petersson valde att tillgripa bör accepteras.

Det är Lars Larssons bok som först – redan i sin prolog (sidan 10) – lanserar idén om att vittnet Lars J, givet sin position i gränden på Tunnelgatan, inte kan ha setts av någon annan än mördaren. Om man accepterar denna premiss är det synnerligen graverande för Engström att han dagen efter mordet hörde av sig till polisen och beskrev vittnet Lars J innan denne blivit känd för allmänheten.

Dock är premissen felaktig; Lars J förflyttade sig efter att gärningsmannen passerat honom till en plats där han kunde observeras både av mördaren och från mordplatsen på Sveavägen – och minst ett vittne observerade Lars J från Sveavägen, nämligen Lisbeth Palme. Till skillnad från Larssons bok hävdar Petersson aldrig i sin framställning att bara mördaren kan ha observerat Lars J. I stället påstår han att Engström inte kan ha observerat Lars J från Sveavägen eftersom det saknas konklusiva bevis för att Engström befann sig på Sveavägen efter mordet.

Peterssons påstående är problematiskt av flera skäl. Det viktigaste är att frånvaron av konklusiv bevisning för att Engström vistades på mordplatsen naturligtvis inte betyder att Engström omöjligt kan ha varit ett mordplatsvittne.

Engström är på intet vis det enda mordplattsvittnet som inte med säkerhet identifierats retroaktivt av andra som närvarade vid mordplatsen; polisens försök till att sammanställa en inbördes verifierad vittnesförteckning var dessutom allt annat än uttömmande.

Beträffande vittnet Yvonne N:s observation någon minut efter mordet av en man springande nedför David Bagares gata, tillämpar Petersson en liknande omvänd bevisföringslogik. Den 9/2 1987 upprättade dåvarande Palmeutredningen en promemoria, som enligt Petersson utgör ”den mest avgörande handlingen i den här utredningen” på basis av sin konklusion: ”Det var med all sannolikhet inte Stig Engström som Yvonne Nieminen mötte på David Bagares Gata. Det är fortfarande mycket osäkert om det var gärningsmannen hon mötte.”

Petersson beskrev slutsatserna i promemorian som häpnadsväckande. Dock finns det goda skäl att betrakta Peterssons egen slutsats – det vill säga att misstankarna mot Engström är så starka att det är lönlöst att fortsätta utredningen – som än mer häpnadsväckande.

Läs också: Peter Springare om polisens problem: Många ”ja-sägare”

(4) JO:s granskning

Kritiken mot Peterssons utpekande av Engström och resulterande nedläggning av utredningen har förvisso varit omfattande vid sidan av det formella myndighetsväsendet. Justitiekanslern (JK) valde redan i slutet av juni förra året att inte gå vidare med någon av de anmälningar som inkommit avseende förtal av avliden respektive misstänkt tjänstefel (TT 30/6 -20). Däremot tillsände Justitieombudsmannen (JO) den 9/9 Åklagarmyndighetens tillsynsavdelning en så kallad Begäran om yttrande.

Utifrån JO:s fyra explicit listade frågeställningar producerade kammaråklagare Anna Bengtsson den 14/12 ett 8-sidigt svarsyttrande, för beslut av vice riksåklagare Katarina Johansson Welin. Svarets huvudsakliga innebörd går ut på att eftersom allmänheten haft ett stort informationsbehov, förundersökningen alltför omfattande för en utomstående att bedöma samt att praxis saknas, så går det inte att säga att Petersson begått några egentliga fel. Yttrandets defensiva ton sammanfattas väl av följande passus:

”Jag kan konstatera att det inte finns någon författningsstadgad skyldighet att skriftligen motivera ett beslut att lägga ned en förundersökning. Inte heller finns det några bestämmelser om hur utförlig en sådan motivering ska vara. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det dock angeläget att ett sådant beslut motiveras på något sätt. Det går inte att göra några generella uttalanden om hur en sådan motivering ska utformas utan det får avgöras från fall till fall.”

Vän av ordning kan å sin sida konstatera att den sedan 80-talet successivt förflackande svenska myndighetsutövningen inte bara löper som en röd tråd genom Palmeutredningen, utan nu också fått sin definitiva inramning i form av Peterssons haveriartade nedläggning av Sveriges största polisutredning genom tiderna – som efter 35 år lämnar få svar men oräkneliga frågetecken. Tvivelsutan är dock sista ordet långt ifrån sagt beträffande vem som faktiskt sköt Olof Palme för drygt 35 år sedan.

Läs även: Misstänkt mord med hedersmotiv i Fisksätra

Text: Pontus Tholin