CAMBRIDGE – Oljejätten ExxonMobil tillkännagav nyligen en femårsplan för att minska utsläppen av växthusgaser, och koncernen pumpar ut annonser som understryker dess engagemang för en grön framtid. Tobaksjätten Philip Morris presenterar sina planer för att hjälpa rökare att sluta röka. Facebook efterlyser reglering av internet. Utspelen kommer mindre än två år efter att Business Roundtable, en organisation som representerar vd:arna för USA:s största företag, publicerade ett uttalande som uppmanar företag att ta hänsyn till alla sina intressenter.

Leder dagens företagsledare oss in i en ny era av företagsansvar? Eller skyddar de bara sina egna maktpositioner?

I årtionden ansåg företagsledare och framstående ekonomer att företagens enda ansvar var gentemot dess aktieägare. Vad som tidigare varit en marginell åsikt blev mer allmänt accepterad när New York Times 1970 publicerade en gästkrönika av Milton Friedman – ”The Social Responsibility of Business Is to Increase Its Profits” (Företagens sociala ansvar är att öka sina vinster). Tankesättet vann ytterligare acceptans inom forskarvärlden efter ett antal artiklar av Michael Jensen vid Harvard Business School, som gav teoretiskt och empiriskt stöd för Friedmans doktrin. I en inflytelserik artikel uppskattade, till exempel, Jensen och Kevin Murphy från University of Southern California att den genomsnittliga vd-lönen bara ökade med 3,25 amerikanska dollar per 1 000 dollar i värde som en vd skapade. Något som pekade på behovet av en ännu starkare koppling mellan ersättning till den verkställande ledningen och aktieägarvärde.

Läs även: G7 enigt – ett steg närmare global bolagsskatt

Men den akademiska forskningen följde, snarare än ledde, utvecklingen. På 1980-talet hade vd:ar som General Electrics Jack Welch och mängder av konsultföretag redan gjort hänsyn till aktieägarvärde till ordningen för dagen. Företagen började minska sin personalstyrka, begränsa lönetillväxten och flytta verksamheter utomlands – allt för att stärka värdebildningen åt aktieägarna.

Även om de som förespråkade att sätta aktieägarvärdet i främsta rummet knappast skulle ha stött den typ av bedrägerier som har blivit synonyma med Enron, WorldCom och flera andra företag var det lätt att se hur en besatthet av att lyfta aktiekursen skulle kunna fresta vissa chefer att ta ut svängarna för mycket. Det finns idag en växande samsyn kring att maximering av aktieägarvärdet inte bör vara ett företags enda mål. Mindre klart är dock vilken modell som bör tillämpas i stället.

Bör vi utarbeta en ny ordning för ledare i verkställande positioner, så att de känner sig stärkta i att tillse bredare intressen? Business Roundtable-gruppen verkar tycka det. Men jag skulle vilja varna för lösningar som ger ännu större handlingsfrihet åt företagsledningar. Problemet med att alltid ställa aktieägarnas intressen i främsta rummet var inte bara att det skapade en besatthet av aktiekurser och ställde arbetare mot aktieägare – det var också att det gav en oerhörd makt åt toppchefer.

Läs även: Analys: Storägarnas utförsäljning – misstro mot SSAB:s strategi

Många vd:ar driver nu sina företag enligt sin egen privata vision. Det förekommer ytterst lite social tillsyn, och ersättningarna till de verkställande ledningarna har skjutit i höjden. Trots de helt nya svårigheter som orsakades av pandemin räknade direktörer för hårt drabbade företag hem tiotals miljoner dollar i ersättning förra året.

När vd:ar med onormalt stora befogenheter får ett vagt mandat att se till alla intressenters bästa enligt eget skön, följer missbruk som ett brev på posten. Vissa företag kan kanalisera miljontals dollar till sina vd:ars favoritprojekt (det kan röra sig om Metropolitan Museum of Art eller privata så kallade ”charter”-skolor), eller till ”filantropiska” ändamål som i själva verket är dolda former av påverkan.

Med den nuvarande incitamentsstrukturen finns det inte mycket som hindrar företag från att samla in enorma mängder konsumentdata, minska arbetstagarnas och medborgarnas relativa inflytande och införa tyranniska former av övervakning – samtidigt som de marknadsför sin filantropi och sin dygd. Det finns definitivt inget som hindrar dem från att införa överdriven automatisering i syfte att minska arbetskraftskostnaderna och eliminera arbetstillfällen, bara för att spara ytterligare lite pengar åt aktieägarna. Tillvägagångsättet för att vända på dessa samhällsfientliga trender är tvådelat och skiljer sig kraftigt från vad Business Roundtable-gruppen skulle föredra.

För det första måste vi stärka de rättsliga och institutionella spelregler som begränsar ledande befattningshavare. Chefer har alltför länge kunnat undvika åtal för brottslig verksamhet. Även de kolossala övertramp som ledde till finanskrisen 2008 förblev nästan helt ostraffade. Som journalisten Jesse Eisinger påpekar beror dagens rättsliga landskap (i USA), som uppenbart gynnar företagsledare, till stor utsträckning på ambitiösa och själviska åklagare som tenderar att avstå från åtal riktade mot företag och chefer, i syfte att främja sina egna karriärer.

Läs även: Machiavelliska lärospån i ruinerna av Greensill Capital

Ännu viktigare är att det behövs lagstiftning för att dra upp tydliga gränser för det tillåtna. Det bör inte överlåtas åt vd:ar att besluta om de ska ägna sig åt aktiv skatteflykt, för att sedan belöna sig själva med intäkterna. Att minska sitt koldioxidavtryck ska inte ses som ett frivilligt åtagande för företag. Och vi måste snarast ge den teknologiska förändringen en ny riktning genom att driva företagen bort från ständig automatisering. Alla dessa frågor har betydelse för våra möjligheter att upprätthålla ett fungerande samhälle. De får inte överlåtas åt egennyttiga vd:ars gottfinnande.

Den andra delen av tillvägagångssättet kompletterar den första. ExxonMobil, Philip Morris och Facebook signalerar dygd och samhällsansvar för att de utsätts för allt större påtryckningar från det civila samhället – inte för att deras vd:ar plötsligt känner ett större samhällsansvar. Den typen av påtryckningar behövs idag för att blockera reformer som skulle ge de verkställande ledningarna ännu större manöverutrymme. Men medborgaraktivism fungerar bättre när det finns tydliga lagar som specificerar vad som är oacceptabelt beteende från företagens sida – oavsett om det gäller skatteflykt, överdriven automatisering, föroreningar eller kreativ bokföring – för att berika aktieägare och giriga chefer.

Det finns ingen anledning att tro att ExxonMobil, Philip Morris och Facebook på allvar intresserar sig för att ändra sina socialt destruktiva affärsmodeller. Deras PR-åtgärder återspeglar det tryck de upplever. Den medborgerliga aktivismen börjar fungera, och den skulle kunna bli ännu effektivare.

Men det kräver bättre organisation och skärpta krav på företag – det får inte räcka med kosmetiska åtgärder för att desarmera kritiken och lugna kritikerna.

Företagsansvar är för viktigt för att lämnas till företagsledarna.

Daron Acemoglu, professor i nationalekonomi vid MIT, är medförfattare (tillsammans med James A. Robinson) till Why Nations Fail: The Origins of Power, Prosperity and Poverty och The Narrow Corridor: States, Societies, and the Fate of Liberty.

Översättning: Bulletin. Copyright: Project Syndicate.

Läs även: Fråga Johan: Det sunda är bättre än det goda

Läs även: Artificiell Intelligens: Det rätta sättet att oroa sig