Christina Ryskåsen har i en debattartikel kritiserat min krönika om bokstavsdiagnoser. Frågan för mig handlar dock inte om huruvida det finns människor som behöver psykiatrisk hjälp, utan om ett samhälle som patologiserar allt fler helt normala personlighetsvariationer, skriver Torsten Sandström i en replik.
Christina Ryskåsen har rätt i sin kritik mot min krönika om bokstavsdiagnoser då hon säger att jag förenklar. Det är nämligen krönikans format. Men hon har enligt min mening fel i sitt rop om att bristen på resurser gör att många ungdomar inte får den medicinska behandling mot ohälsa som de behöver.
Läs även: DEBATT: Torsten Sandström förenklar om bokstavsdiagnoser
Min syn på den medicinska vetenskapen är att den ska ägna sig åt avvikelser från ett friskt eller naturligt tillstånd, kroppsligt eller själsligt sett. Den stora svårigheten är att dra gränsen mellan friskt och sjukt, särskilt då det gäller själsliga fenomen som vi nu talar om. Många vill liksom Ryskåsen flytta gränsen så att fler diagnoser slås fast.
Jag – och åtskilliga med mig – vill däremot se ett så stort antal beteenden som möjligt såsom friska eller på plats inom en naturlig variation. Inom denna grupp menar jag att en diagnostisering inte är samhällets sak. Förvisso förekommer det – av medierna att döma – att människor kan känna glädje av att få ett sådant beteende stämplat via en diagnos. Men det är ändå inte en uppgift för läkarvetenskapen att bestå med en diagnos för normala beteenden. Den medicinska sakkunskapen ska ägna sig åt det som är uppenbar ohälsa.
Alla vet att människor och ungdomar är mycket olika. Så har det alltid varit. Vissa handlingssätt är uppenbart av psykisk sjukdomskaraktär – det både syns och hörs med besked. Andra – med många variationer – hamnar inom en naturlig fördelning, om uttrycket tillåts. Det moderna samhällets spännvidd av olika sysslor bidrar givetvis till en sortering som är klart mer fragmentiserad än under det agrara samhällets långa era. Men de friska beteendena har ändå varit synbara och skiftande – förr som nu.
Läs även: Ahmed: Ickebinära pronomen och psykisk ohälsa
Några ungdomar har visat sig överaktiva, andra mer flegmatiska; vissa har svårt för studier, andra lätt; vissa har varit stridslystna, andra har strävat efter konsensus; vissa har visat oro och haft svårt att delta i gemenskapen, andra har drivit på och tagit ledningen; vissa har varit misslynta, andra har varit jovialiska, och så vidare. Allt detta menar jag ligger inom en variation där läkarprofessionen normalt inte ska delta. Medicinsk expertis ska äga sig framför allt åt de allvarliga beteenden som i regel inte läker av sig själva enligt beprövad erfarenhet
Enligt min mening är det onyttigt för samhället att försöka vidga gruppen av beteenden som ska ses som psykiskt sjuka. Det skedde inte förr, och varför skulle en större grupp idag vara nyttig? Det gynnar normalt inte den unge i fråga, inte barnets familj och allra minst samhället som ska betala och hantera en sortering i sjukdomsriktning. Förvisso kan kanske lugnande medicinering i några fall dämpa häftiga eller oroliga beteenden, vilket är bra. Men friska variationer av olika yttringar kan lika gärna gå över av sig själva efter samtal, uppmuntran, uppmaningar till skärpning eller liknande. Detta förefaller nämligen ha skett förr i tiden, låt vara att en grupp ibland hamnat i kläm.
I stället för satsning på nya diagnoser vore det enligt min mening bättre med en differentierad skola och utbildningssystem, i stället för dagens likformade och hårt stilbildande ideal om studentexamen. Ett antal olika skoltyper borde finnas – med varierad längd och inriktning – för ungdomar med olika slag av personlighet. Framför allt är avsaknaden av skolor med inriktning mot handens många fina och nyttiga sysslor en stor brist. Åtskilliga stökiga och jobbiga ungdomar leddes förr till praktiskt arbete – många gånger med mycket bra resultat.
Enligt min åsikt har därför den medicinska vetenskapens vidgade ohälsobegrepp vad gäller psykiska åkommor varit skadligt. Man sjukdomsstämplar det som är friskt. Även svenska politiker har valt den själsliga diagnosvägen för att visa handlingskraft. Detta i stället för kloka satsningar på ett mer differentierat skolsystem och familjepedagogisk rådgivning. Diagnoser har tyvärr visat sig vara en enklare lösning än klokt politiskt tänkande.
Det är därför rop idag ständigt hörs på mer resurser och nya diagnoser. Tanken är förvisso välmenande, men föga förnuftig i praktiken, som jag ser det. Snart har varje avvikande beteende inom den normala variationen en egen diagnos. Till den dystra bilden hör att det saknas vettiga resurser för vård av dem som har allvarliga psykiska hälsoproblem.
Läs även: Sandström: Vad skapar psykisk ohälsa?
