På väg i bilen hem från ICA-affären lyssnar jag på SR P1. Jag hör det vanliga budskapet om psykisk ohälsa. Nu en barnpsykolog, som försöker förklara människans känsloliv. Hon använder komplicerade begrepp, som just inte säger mycket mer än att de är tänkbara förklaringar. Hon gör det utan att tala om att det finns många alternativa tolkningar, varav flera är helt eller delvis motstridiga.

För att vara en mycket ung och vetenskapligt osäker vetenskap har psykologin fått ett enormt uppsving under de senaste femtio åren. Kanske är det snarare så att framgången beror på just den vetenskapliga osäkerheten. Människor gillar spekulationer. Det är nämligen inte möjligt att med vetenskaplig säkerhet tala om vad som rör sig i en människas hjärna. Jag rycker på axlarna och kör vidare hemåt genom sommarskogen.

Läs även: Höglund: Klimatångest är inte vår arvedel

Men samtidigt slår det mig att nutidens mediala fokus på psykologer kan ha farliga verkningar. Jag tänker då på att de med sina trubbiga verktyg rotar i människors känsloliv. Lyckligtvis är det inte allvarligare psykiska sjukdomstillstånd de normalt hanterar. Men jag oroas just av att de försöker förklara och ge råd till personer med mer vardagliga och triviala själsliga åkommor, det vill säga det som i dag brukar kallas ”psykisk ohälsa”.

Det rör sig närmast om varianter av psykiska avvikelser, som betingas av sociala förhållanden i familj, arbetsliv, skola och samhälle. Normalt handlar det inte om beteenden som kan registreras tydligt genom blodprov eller andra exakta medicinska prov. Ofta är det fråga om det som läkarna brukar kalla bokstavsdiagnoser.

En irriterad läsare undrar kanske varför jag menar att detta skulle vara en så farlig verksamhet att jag nästan håller på att köra av skogsvägen i pur irritation. Låt mig förklara vad jag menar.

Det svenska samhället utvecklas raskt i individualismens riktning. Därför är det helt naturligt att människor söker förklaringar till egots upplevelser. Men därmed inte sagt att det är rimligt att ge individerna själsliga sjukdomsdiagnoser. I min värld är det mer förnuftigt att försöka hålla tillbaka individernas navelskådande intressen. Och be dem ta det lugnt och gaska upp sig. Det psykologerna gör är precis motsatsen. Man gräver som sagt i enskildas privatliv med trubbiga och alltså osäkra instrument. Resultatet har blivit att många medborgare känner sig otrygga och sjukare än vad de i själva verket är. Och att en kostsam apparat av vård och tabletter sätts igång. Är inte detta allvarligt, så säg?

Läs även: Lars Leijonborg: Ångest, ångest är min arvedel

I en kurva nära mitt sommarhus tvingas jag bromsa in för ett rådjurskid. Samtidigt slår det mig att inte bara psykologer och medier bär ansvar för de pågående sjukdomsförklaringarna av det svenska folket. Jag tänker nu på politiker i regeringsställning som ständigt upprepar mantrat om ”ungas psykiska ohälsa”. Som bekant har socialdemokratin – efter decennier vid makten – en uppsjö gamla och nya strukturproblem, rörande allt från bostadsbrist till klankriminalitet att ta itu med.

Min hemska tanke är att det kan vara lockande att förklara en orolig och rådlös individ för psykiskt sjuk, i stället för att i Riksdagen angripa själva orsaken, som nämligen rör en dysfunktionell hyreslagstiftning och bostadsbeskattning respektive en totalt misslyckad integration av flera hundra tusen nyanlända.

Läs även: Nordling: Vänsterns ekande tystnad i klimatpolitiken

Någon läsare invänder att så cyniskt kan inte en svensk politiker agera. Men om man betraktar helhetsbilden – det vill säga psykologer, medier och politiker som talar om ohälsa – blir mitt påstående faktiskt trovärdigt. De sysslar alla med avledande manövrer – det vill säga flummiga eller falska förklaringar – låt vara att de för stunden inte avser att skada någon av de enskilda individer de vänder sig till.

Torsten Sandström
Professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet och upphovsman till Anti-PK-bloggen.