Principen om armlängds avstånd är egentligen bara begriplig när det kommer till public service. I övrigt har våra politiker samma rätt att lägga sig i offentligt finansierad kultur som annan offentligt finansierad verksamhet. Principen tycks mest handla om att skydda kulturbyråkraternas lekstuga, skriver Torsten Sandström.
Sedan en tid har svenska medier haft fokus på dogmen om att politikerna ska hålla armlängds avstånd till kulturen. Detta ska inträffa genom att institutioner och tjänstemän bestämmer kulturens innehåll, medan politikerna ser till att kalaset betalas. Genom armlängdens tes lyckas medierna slugt odla en form av kritik mot politikerna själva. De ska hålla fingrarna borta från kulturens sfär! Talet om armlängder tenderar därför att bli populärt i ett folkligt Sverige där aktierna för prussiluskor inte står särskilt högt i kurs. Mediernas knep tycks därför få medvind. Men i grunden är snacket om armlängder huvudsakligen ett trick för att blanda bort korten.
Läs även: Skogkär: Klart vänstern vill att högern ska hålla sig borta från kulturen
Tricket bygger nämligen på en sammanblandning av privat och offentligt. Den som driver en privat kulturinstitution ska självfallet ha rätt att egensinnigt välja vilken kultur han eller hon vill erbjuda publiken. Detta gäller exempelvis Bonnierägda DN och koncernens övriga åsikts- och kulturyttringar. Men friheten omfattar självfallet inte av folket finansierade SR/SVT, det vill säga medier som har fått sin yttranderätt beskuren genom lagstiftning som kräver objektivitet och politiskt oberoende vid valet av innehåll.
Om man ser på det offentliga Sverige så gäller därför en principiell rätt för anslagsbeviljande politiker att lägga näsor i blöt och styra den verksamhet lagstiftaren tvingar folket att betala för. Detta är ett utflöde av demokratins grundprinciper. Men från fall till fall kan förstås politikerna via lagstiftning avstå från sin rätt till styrning, ifall man anser det finns rimliga skäl för detta. Detta har alltså skett rörande SR/SVT, vilket regleras i särskild lag. Men någon generell rätt att kräva armlängds avstånd till politiker – eller omvänt frihet för byråkrater – finns inte inom kultursfären som helhet.
Armlängds-tricket byggs ibland på med idén att vissa offentliga tjänstemän är bättre lämpade än allmänheten att bestämma verksamhetens innehåll. Jag har sett vänsterpolitiker hävda att kulturens chefer ska ha frihet – på samma vis som läkare och jurister – att i egenskap av experter bestämma museers utbud. Argumentet är helt snedvridet. Att läkare och jurister ges makt sammanhänger ju med att de utövar (offentlig) myndighet och att särskilda ansvarsregler i lagstiftning kan sättas i spel om de agerar regelvidrigt. För kulturens byråkrater finns inga motsvarande bestämmelser om vad som är rätt respektive fel, eller fint eller fult. Inga påföljder heller vid övertramp.
Till saken hör att kulturbyråkraternas arbetsuppgifter faktiskt inte är av expertkaraktär. Vad som är konst, litteratur, och så vidare – eller bra sådan – bestäms inte genom en vetenskaplig skolning eller fastslås i lag såsom för läkare och jurister. Om man ser till delar av dagens kulturutbud tycks det närmast vara bestämt av slumpen. En kvinna ställer flera dagar ut sig själv i en bur och blir bums berömd för sin konst att presentera livets gåtor. Och miljonbidrag beviljas en utställning i Norrland som vill förpläga insekter och daggmaskar med kultur i underjorden.
Vidare samlas skräp samman och uppvisas offentligt – med högstämda titlar som vill få oss att tro att vi ser något stort – allt detta betalt av det allmänna under beteckningen “installationer”. Vi stöter även på vulgärt utspökade drag queens som läser sagor för barn med uppspärrade ögon, finansierade av det offentliga. Nu är det alltså byråkraterna som politiserar kulturen, i den meningen att deras värderingar släpps lösa. Utan tvekan kan sådana verksamheter styras av vem som helst (med överdrivet självförtroende).
Läs även: Brinkemo: Mångkulturen som sanningsbranschernas akilleshäl
Att den beslutande byråkraten ifråga möjligtvis har några betyg i konsthistoria gör inte saken mer kompetenskrävande. Det vi ser är nämligen kravlöshetens konst. Genuin kultur skapas inte genom byråkraternas val, utan av personer som har verklig förmåga till skapande av litteratur, konst, teater, musik och mycket annat av samhällets andliga liv. Studier av konsthistoria eller motsvarande humaniora på ett universitet ger således inte personen ifråga företräde att tolka vad som är bra eller dåligt i en så skiftande och oklar mångfald som konstens.
Tolkningen rör nämligen något helt annat än vetenskap. Det vill säga något som man inte behöver ha expertutbildning för – enbart konstnärligt intresse och förmåga krävs. Jag kan förstå att kulturens byråkrater irriteras över att kallas vänstervridna. Men det beror främst på att de tror sitt budskap vara sant och inte alls politiskt.
Därför menar jag att snacket om armlängds avstånd bara är ett trick för att låta självvalda “experter” hållas. Att de ska ges ett monopol är ett utslag av byråkratisk hybris och skråtänkande. Med detta sagt menar jag inte att politiker ska tillåtas detaljstyra den offentliga konstens sfär, som de faktiskt har laglig rätt till. Politikers kompetens på området är nämligen oftast lika slumpartad som dagens myndiga konstexperter in spe. Detta bevisas genom Hitlers och Stalins missbruk av konsten.
Men politikerna bör kunna ge tydliga uppdrag till de chefer som i slutändan ska arrangera och verkställa det offentliga kulturutbudet. Det är som sagt användningen av skattebetalarnas pengar saken ytterst gäller. Uppdragen ska förstås ges utan partipolitiska pekpinnar, men med insikt, ödmjukhet och försök att förstå konst bättre än dagens självkrönta förståsigpåare. Praktiken visar, som redan nämnts, att de senare många gånger balanserar sina beslut mellan vänsterpolitik och rent spektakel.
Politikerna ska alltså inte lämna fältet fritt till dagens besserwissers inom den offentliga kulturen. De folkvalda måste ha rätt att i svepande ordalag peka ut vad folket vill ha och inte vill se eller höra. Resultatet behöver, som sagt, inte bli sämre än vad vi idag ser på landets offentliga konstmuseer, bibliotek och andra kulturinstitutioner. Där finns redan storslagna samlingar från förr. Men också massor av skräp från åtskilliga av nutidens konstnärer som – utan förmåga – känner sig kallade och som typiskt sett backas upp av dagens experter in spe. Det vi ofta ser är konst för konstens egen skull. Att politiker med öppet sinnelag skulle göra sämre val har jag svårt att tro.
Slutligen menar jag att tricket om armlängds avstånd framför allt odlas av anhängare till vänsterns budskap. Tyvärr visar arbetare, tjänstemän, företagare, tekniker, sjukvårdspersonal, jurister med flera alltför litet intresse för kulturstyrning. De jobbar för sin egen välfärd och betalar skatt som andra kan glädjas åt. Därför har kulturen blivit vänsterns arena. Och där tar vänsterliberaler sannerligen för sig. De breder ut sig som om de vore Einsteins likar inom kultursfären.
Ändå är det bara hitte-på de sysslar med. Att de skulle ha en rätt till detta via armlängds-teorin är bara en våt dröm om monopol. Om någon har tolkningsföreträde över offentlig kultur så är det politikerna, som försiktigt och förnuftigt måste hantera folkets skattepengar i enlighet med allmänhetens kvalificerade önskningar.
