I en intervju – förstås i DN (28/3) – påstår Margot Wallström att Moderaternas ståndpunkt i Natodebatten innebär att M ”pinkar på vår historia”. Vidare säger hon att ”Sådana som jag blir kallade FN-kramare och fredsskadade”.

Liknande yttranden fälls enligt min åsikt bara av personer som är maktskadade. Wallström har nämligen levt större delen av sitt liv i Socialdemokraternas led och tjänst. Hon har fått alla sina offentliga jobb genom Partiet med stort P. Hon har tjänat goda slantar via sossepartiet. Vad kan man då vänta sig för reaktion om hon inte får precis allt som hon vill och blir motsagd?

Läs även: Brinkemo: Den ickenationalistiska journalistikens paradox

Liksom kristna i kyrkosamfund från förfluten tid anser hon att enbart en avvikande åsikt – alltså bara några raka ord – är något skamligt, att jämföra med ett pinkande i kyrkan. Detta är en typisk vänsterreaktion. Troende socialister och kommunister är förblindade av sin ideologi och sin syn på staten. Deras uppfattning ses som den enda tänkbara, låt vara att Gudrun Schyman sägs ha pinkat både här och där.

Wallströms uttalande beskriver faktiskt grunden för sossarnas betongstat. Orden kan härledas från år av snack om ”det statsbärande partiet”. Alltså den dröm om makt över statsapparaten som Socialdemokraterna alltid drömt och än i dag med näbbar och klor kämpar för. Kosta skattebetalarna vad det vill! Bara S får behålla makten över ett uttröttat svenskt folk.

Det är därför jag tidigare kritiserat Fredrik Reinfeldt för att han under sin storhetstid explicit önskat att Moderaterna skulle bli statsbärande. För mig som demokrat är det en hemsk tanke, närmast jämförbar med att svära i kyrkan. Inget parti ska ha något slags monopol på rodret till staten.

Vidare är kritiken av Wallström för att vara ”FN-kramare och fredsskadad” fullständigt befogad, enligt min mening. Hon följer nämligen en socialistisk vänsterlinje, som baseras på tanken att ifall alla människor vill ha fred och inte tillverkar några vapen, så bär detta raka vägen till lyckans land. Alltså ännu en gång en närmast religiös dröm.

Läs även: Norell: Ukrainakriget ödesfråga för den liberala demokratin

En liknande vision fick den konservative Chamberlain att med Labours stöd skriva under Münchenöverenskommelsen 1938. ”Peace in our time!” Vem var det som drog det längsta strået? Jo, Nazityskland förstås. Liksom Putin hittar diktatorer oavsiktligt stöd hos motståndare som tror att fred är liktydigt med vackra ord på teve, på ett papper eller i en folkrättslig konvention. Det ligger så klart mycket bakom det djupt folkliga utropet: snacka går ju!

Wallströms vision är ett praktexempel på idealism. Hon låter trosvisst idealen ta över från förnuftet. Trots att erfarenheten visar att de inte så sällan leder raka vägen ner i helvetet, via en Hitler eller en Putin. Marxister och socialister, vilka i teorin byggt sin lära på materialism, mer specifik på att produktionsförhållandena styr samhället, hamnar ofta i den fallgropen.

Självfallet anser jag det tillåtet att önska fred. Vilken klok människa vill ha krig? Men den som tror på hållbar fred utan starkt försvar och effektiv rustning är ingenting annat än just fredsskadad. Alltså en ogenomtänkt kramare av fred. Med andra ord en hopplös idealist. Sådana återfinns i vänsterns led på längden och tvären.

Därför måste man säga att konservativ realism är att föredra framför allehanda politiska visioner om lyckans land. Realism är att bygga på rimlig erfarenhet från förr. Den som ser sig omkring – och tillbaka i tiden – inser att välfärdssamhället är helt beroende av kapitalism utan diktatoriskt ledarskap, (jämför med det statskapitalistiska Kina). Detta lär oss historien. Socialism kan självfallet – liksom den svenska arbetarrörelsens lagstiftning under 1930–40-talen – bidra till välfärdsbygget. Men välfärdens bas är ändå fria beslut av konkurrerande företag. Alltså ett samhälle av människor i politisk frihet.

Den svenska nationens stora antal strukturproblem – i samhälle och välfärd – är enligt min mening ett tecken på mer auktoritära strömningar inom den politiska klassen. Absolut inte så att diktatur är på tal. Men beskattningsmakten har utnyttjats maximalt och problemen kvarstår ändå. Människornas vardag i Sverige styrs av staten i en alltmer konform riktning. De auktoritära dragen syns också i den politiska korrekthet som jag är så upptagen av att blottlägga.

Läs även: Altstadt: En revolution i synen på Nato

För denna auktoritära ideologi är Wallström tyvärr en typisk representant. Genom att hoppas på fred – och välja bort Nato – spelar hon Putin i händerna. Mitt omdöme om henne pekar också på arketypen: tant Prussiluskan. Alltså Astrid Lindgrens verklighetstrogna sagofigur från drömmarnas land Sverige.

Jag väntar därför på en Pippi Långstrump i svensk politik och längtar bort från nuvarande dårpippi. Kanske ger också jag här prov på idealism?