Om Gud är död är allt tillåtet, inklusive att uppfinna en ny typ av mänskliga rättigheter som inte handlar om skydd mot statliga övergrepp, utan om skydd för individernas sköra egon och känslor. Mycket praktiskt för våra politiker som slipper ta itu med konkreta samhällsproblem, skriver Torsten Sandström.
Det kan låta märkligt att intigheten skulle kunna expandera. Men ändå är min analys tämligen säker. Ett vakuumlikt intet breder ut sig. Fasta värden förlorar terräng. Individens subjektiva känslor och åsikter tar över. Den svenska staten och medierna bejakar en navelskåderiets ideologi.
Läs även: Lekander: Den veganska religionens blinda fläckar
Nietzsche menade att Guds död skapat ett värderingslöst samhälle. Eller kanske snarare tvärtom att bristen på fasta andliga och kulturella värden gjort tanken på en Gud meningslös. Det ligger förmodligen något i detta, även om jag är övertygad om att en vidgad kulturell frihet kan ske utan att Gud behöver blandas in i bilden. I min värld är det främst upplysning och vetenskap som dödat tanken på Gud. Och det uppfattar jag som logiskt och i stort sett bra.
I Västerlandet finns dessutom en strävan att ersätta behovet av religion med ett budskap om mänskliga rättigheter. Själva värnet av människan från statligt förtryck gillar jag förstås, men följden har i vårt land – och även många andra nationer i Väst – blivit att kampen för mänskliga rättigheter förvandlats till ett substitut för religion.
En strikt och begränsad uppsättning internationella normer om human rights – som staten måste försvara – har i praktiken urvattnats till tanken att varje person anses ha rätt till att själv bestämma vad han eller hon menar är en mänsklig rättighet. Själva idén ”mänsklig rättighet” har alltså angripits och förlorat en stor del av sitt egentliga innehåll. Alltså en form av nihilism.
Jag har på SR P1 hört en forskare från den institution som kallas Malmö universitet ställa följande fråga till en intervjuperson från SR: ”Tycker inte du att detta är en mänsklig rättighet?” Var och en väljer alltså sin moral eller etik. Den flummiga svenska vurmen för human rights har särskilt odlats av samma vänster som deltagit i lustmordet på Gud.
För juristen är mänskliga rättigheter något som har vuxit fram som ett värn mot en maktlysten stat. Att värnet riktas mot staten är obestridligt rättsligt sett. Jag måste därför nu bli något teknisk. Då riksdagen 1994 upphöjde konventionen om mänskliga rättigheter till svensk lag innebar det alltså inte att det därtill skapades ett privaträttsligt regelsystem om rättigheter och skyldigheter mellan svenska män, kvinnor eller företag.
Genom lagen har svenska staten enbart, vilket är gott nog, förbundit sig att inte lagstifta – eller genom domstolar och andra offentliga organ tillämpa normer – i strid mot lagen/konventionen. Mellan dig och mig uppstår alltså inga rättigheter eller förpliktelser genom 1994 års lag. Inte en enda.
Det är något helt annat än verklig civilrättslig lagstiftning med exempelvis förbud mot olika slags diskriminering som skapar positiva rättigheter och plikter. Men i nutid fungerar ändå human rights i samhällsdebatten alltmer som ett frälsningsbudskap människa till människa: Om du gör si så kränker du X:s mänskliga rättigheter. Påståendet är rena rappakaljan.
Läs även: Lidström: Riv vindkraftverken innan kallduschar blir vår nya religion
Staten själv bidrar faktiskt till detta juridiska hokus pokus. Under parollen ”Vårt uppdrag är att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige” finns sedan 2022 i Lund ett statligt institut för mänskliga rättigheter. Alltså något av ett svenskt Mecka för human rights. Jag uppfattar detta som typiskt för en nation som vill bygga en politisk trosuppfattning genom en byråkrati med 50 miljoner i årsbudget.
Trots att det redan existerar åtskilliga lagar och rättsmedel för enskilda att driva frågor om kränkning av sina rättigheter vid svenska domstolar och andra organ, har alltså en S-regering gjort ännu ett heligt penningoffer med tveksam effekt. Institutets är bara en opinionscentral vid sidan av många redan befintliga myndigheter. Dessutom finns redan en uppsjö av svenska institutioner som sysslar med frågan.
Fenomen av detta slag passar nämligen utmärkt för odling i mediesamhället. Där ska varje individs rätt och identitet bejakas. Demokratins uppenbara problem sminkas på så vis över. Glöm all svensk kriminalitet, allt skolstrul, en omfattande bostadsbrist, långa vårdköer, ett nedlagt försvar och andra samhällsproblem. Politikerna har rader av konkreta och olösta problem. Men strunt i det.
Beskedet är nämligen att saken nu gäller din egen rätt som individ visavi andra människor, snarare än visavi staten. Allvarliga politiska problem sopas under mattan. Det liknar religiöst hokus-pokus. Tydligast syns detta fenomen numera inom kultursektorn, alltså inom litteraturen, konsten och teatern och angränsande verksamheter. I dagarna odlas exempelvis Anna Odells rättighet att framföra en konstsyn som tycks helt egotrippad. Hon uppträder närmast själv som ett konstverk. Sveriges kritiker faller på knä i medierna och bejakar henne devot. Ingen vågar viska att drottningen är naken.
Jag har tidigare pekat på hur denna nihilism sprids i mediernas samhälle. Där lyser faktarapporteringen alltmer med sin frånvaro och ersätts av olika individuella åsiktsbudskap. Varje journalist sprider sina egna värderingar om politik och samhälle. Det finns dessutom massvis med exempel på aktörer inom mediesamhället som – utan minsta samhällsaktualitet – enbart tycks skåda sin egen navel. Det privata livets rädslor och förtretligheter diskuteras i reportage efter reportage. Alltså inte ens ett fast idébudskap, utan bara jag, jag, jag…ad nauseam.
Praktexempel från dagens medier är DN:s tyckarstjärnor Hanna Hellquist och Alex Schulman, vilka jag av denna anledning tvingas nämna. De pladdrar oavbrutet om sig själva och sina privata liv. Och DN trycker deras ord och betalar ut deras arvoden. I många kändismedier framstår Hellquist som en portalfigur. Hon tycks närmast ha bosatt sig hos SVT.
Vi har sett hennes förvirring i landsplågan På spåret och på SVT rullar just nu en trailer där hon medverkar med en bildsnutt i vilken hon vilset utbrister: ”Sänds detta på teve?”
Nihilismen kan knappast få ett tydligare medialt uttryck. Mitt exempel är inte slumpartat. Jag har en tid med viss förvåning följt Hellquists självskådande verksamhet. Vad sägs om följande rubrik från DN 9/1:
Hanna Hellquist: Jag behöver hjälp, jag behöver förebilder
Det är första gången jag instämmer i hennes självanalys. Hon behöver verkligen ett idébudskap, liksom många andra svenskar.
