De svenska eliterna inom politik och affärsvärld har bestämt att Sverige ska vara ett föregångsland inom klimatåtgärder – oavsett vad det kostar allmogen! Med tanke på nuvarande energikris har regeringen helt rätt i att det är dags för vårt lilleputtland att tänka i nya banor, skriver Torsten Sandström.
Någon kanske minns Povel Ramels sång: ”För jag är Ittma Hohah Om butn Baba, självplågaren, och jag har kommit ända hit från Chitn Potn Bah, strax bortom Potn Chitn Buh, i Indien.”
Sverige har i några årtionden plågat sin befolkning dels med ytterst kostsamma klimatrestriktioner, dels slagit sig för bröstet och menat att man därigenom varit ett föredöme för resten av världen. Sverige är alltså Ittma Hohah. Fakiren som plågar sig nästan till döds. Okej, det har gett resultat som syns i internationell statistik. På flera fronter är Sverige i framkant vad gäller kampen mot CO2. De e´la bra, som man säger i Götet. Kolla gärna statistiken här i Electricity maps.
Det är ett danskt företag som utvecklar och förvaltar appen Electricity Maps. Den rekommenderas av min klimatguru meteorologiprofessor Lennart Bengtsson, som har en sund skepsis mot dagens krisbudskap. Målet med appen är ”att hjälpa mänskligheten att nå ett hållbart samhälle genom att samla in och tillgängliggöra klimatpåverkan från våra dagliga val”. På grund av att Sverige nu befinner sig i en akut elkris har vi således för stunden ansträngt oss tillräckligt. Det går att pausa.
Det som oroar mig är att klimatspäkningen leds av en elit som tror sig veta bäst och dessutom ofta är så välbeställd att man enkelt klarar de besvär som vanligt folk drabbas av. I morgonekot i SR P1 (15/12) predikade, hör och häpna, chefen för Svenskt näringsliv, direktör Jan-Olof Jacke, att Sverige ska vara ett föregångsland och ta på sig ”ledartröjan” vad gäller klimatomställning. Jag ryser när jag hör honom eller politiker som – med närmast religiös iver – vill ställa om miljö och produktion i landet utan annat stöd än FN:s och IPCC:s tämligen lösa analyser av uppvärmningens orsaker och effekter. För detta ska svenska folket tvingas till stora uppoffringar. Mina tankar går till medeltida flagellanter som lurades piska och gissla sig för trons skull.
Läs även: von Seth: Klimatpolitiken är regeringens Akilleshäl
Särskilt illa är det när chefer inom näringslivet löper amok och kräver att andra ska tvingas till asketism. Flera svenska direktörer vill nämligen nu rädda sina svagt underbyggda men extremt storskaliga investeringar i exempelvis stålproduktion via vätgas. Alltså investeringsbeslut som till råga på allt tagits under socialdemokratins och Miljöpartiets offertid (nedläggning) vad gäller kärnkraft. Mycket pekar på att de jättemängder av elektricitet som krävs för stål via vätgas kommer att saknas.
Och ändå hör vi politiker och direktörer som talar om att Sverige måste gå före och ställa om. Var ska elektriciteten komma ifrån och hur mycket ska folket tvingas betala? Inom affärsvärlden är således ett lägre tonläge angeläget. Det gäller att låta resultat- och balansräkningar tala i stället för lösa och dyrbara planer. Men dagens självgisslare är som förblindade. Det vi ser pekar mer på tro än på genuint vetande.
Det sägs att fakirer sällan lever ett lyckosamt liv – åtminstone inte i majoritetssamhällets ögon. Därför skadar det inte att Sverige gör som den nya regeringen rekommenderar vad gäller klimathetsen. Det vill säga en anpassning till nationens akuta el- och drivmedelsproblem. Alltså är regeringens budskap nödvändigt. Nämligen att politikerna måste sluta med att skryta om att Sverige som lilleputland ska satsa på projekt som riskerar att vilseleda och skada befolkningen.
Läs även: Sandström: Klimatjuridik på lågvatten
