En del kanske tycker att det låter onyanserat, men jag är övertygad om att välfärdsstaten är oförenlig med demokrati, vare sig med direkt demokrati eller med vad vi har i Sverige, representativ demokrati.

Detta går att visa och det är inte svårt. Samtidigt torde det inte accepteras av särskilt många då det går på tvärs mot vad man allmänt önskar vore sant. För att vi ska ha demokrati räcker det dock faktiskt inte med att alla vuxna medborgare vart fjärde år får lägga en röst i ett kuvert och kuvertet i en valurna.

Läs även: Lidström: Statlig vård är en fantastiskt dålig idé

Väljarna måste också veta vilken politiker eller vilket politiskt parti som är ansvarig för vad. De måste kunna jämföra vad ett visst parti lovade med vad partiet sedan gjorde och vad utfallet av det blev. Allt detta omöjliggörs när staten är för stor och för komplicerad. Som vi ska se blir staten med nödvändighet mycket stor och mycket komplicerad när en välfärdsstat ingår.

Även med en stat som bara är medelstor (säg som tar 20–25 procent av BNP i skatt) återstår, när vi väljare lagt våra röster, en stor samling mycket långa kedjor av diverse organ innan vi, kanske, får se några resultat. Riksdagen väljer eller tolererar en statsminister. Statsministern sätter samman en regering. Var och en av ministrarna ansvarar för ett departement, departementen ger instruktioner till myndigheter. Regeringen tillsätter generaldirektörer för myndigheterna.

Varje myndighet har en generaldirektör, högre chefer, mellanchefer och lägre chefer. Längst ner återfinner vi de tjänstemän som utför själva arbetet och som är i kontakt med medborgarna. Från att ett val har hållits till att medborgarna ser det färdiga resultatet kan det ta allt från månader till mellan ett och fyra decennier. Det senare är fallet för en skolreform.

Och detta är bara den oformliga statens början. Våra hundratals myndigheter, våra kommuner, regioner och länsstyrelser beror dessutom till stor del av varandra, träder in på varandras områden, hindrar, konkurrerar med eller försöker hjälpa varandra.

Som väljare kan du inte rösta bort den politiker, om du ens vet vem det var, som införde en skolreform för 15 år sedan och som du som förälder nu är missnöjd över eftersom den drabbar din dotter. Han arbetar med annat eller har gått i pension.

En liten stat, som den Sverige hade efter näringsfrihetens införande 1864, sysslar mest med sina kärnfunktioner, i första hand försvaret, rättsväsendet, polisen, ambassader och lite till. Kommunerna sysslar på motsvarande vis endast med sådant som människor måste samarbeta om, som gator, vägar, avlopp, brandkår, lite stadsplanering men inte mycket mer.

I ett sådant samhälle kommer det offentligas funktioner vara öar i ett i övrigt självorganiserat samhälle. Äganderätten är värnad och det råder avtalsfrihet.

När det offentliga består av små, välavgränsade funktioner är det för väljaren till viss del möjligt att begripa sig på den, få reda på vilken politiker som tog vilket beslut, och kanske, vad utfallet blev. En fungerande representativ demokrati är då möjlig.

Det är dock inte det samhälle vi har. Vi har istället en stat som tar i anspråk nära 50 procent av BNP och som sedan reglerar, ofta hårt, en stor del av resten av samhället.

Varför är staten så stor? Och varför har den varit nära nog precis så här stor i nu omkring 50 år?

För att statens storleken är precis lagom? Inte alls. Det finns miljoner medborgare, som var och en ingår i otaliga, överlappande kategorier som gamla, sjuka, oroliga friska, barnfamiljer, handikappade, villaägare, studenter, pensionärer, fattigpensionärer, hyresgäster, barnfamiljer, studenter, ensamstående med barn, och så vidare. Alla dessa vill gärna få det bättre och politikerna försöker därför blidka dem med bland annat ”välfärd” i syfte att vinna deras röster.

Problemet är att ifall staten ökar för mycket i omfång, via en kombination av skattetryck och regleringar, så havererar till slut industrin, företagandet och samhällsekonomin, i synnerhet eftersom Sverige konkurrerar med andra länder. Detta är något vi såg hotet av under 1970-talet.

Ett resultat av statens tillväxt är att ingen egentligen styr det offentliga i Sverige. Sverige som helhet går inte att styra. Staten i Sverige går inte heller att styra, annat än på marginalen. Väljarnas faktiska inflytande är följaktligen nära nog obefintligt.

Det är här välfärdsstaten och vad Patrik Engellau kallar för det välfärdsindustriella komplexet kommer in. Som jag diskuterade i en tidigare krönika om vården så är det mest centrala villkoret för denna att ha köer i syfte för varje avdelning att värna och helst utöka sin budget.

Men detta gäller inte endast vården. Varje offentlig funktion är, som Engellau säger, anslagsmaximerande. Det gäller för varje myndighet och för varje offentlig funktion att framföra så goda och helst så hjärtskärande anledningar till varför just den ska få utökade resurser.

Internt för var och en av dessa funktioner är sådant inte svårt att motivera. De flesta myndigheter har kommit till för att uppfylla ett uppfattat gott syfte. Troligen har de flesta av deras anställda känslan att bidra till samhällets väl och ve.

Läs även: Brinkemo: Staten som mirakel och garant för frihet

Det är samtidigt inte en överdrift att påstå att var och en av välfärdsstatens funktioner växer som en cancer. Kanske som godartade tumörer, men växer gör de ändå, ända tills att de, alla tillsammans, stöter emot villkoret att inte helt haverera den svenska ekonomin.

Vården är alltså anslagsmaximerande. Oavsett budget kommer den att sluka alla tillgängliga anslag, utan att producera nämnvärt olika patientnytta, samtidigt som köerna kommer att bestå. Biståndet gör, som jag tidigare skrivit, i princip endast skada. Det finns inget sätt att reformera det på heller, inga ”smarta” lösningar. Långt kunnigare personer än jag och du som läser detta har förgäves försökt göra biståndet ”smart” sedan åtminstone början av 1960-talet.

Arbetsförmedlingen ger knappt någon ett arbete, förutom sina anställda. Den bör läggas ner, helt och fullt. Försäkringskassan arbetar med att dels anslagsmaximera men dels också att hålla sig inom budgetramar. Den omänsklighet som den i många fall visar prov på är en outbrytbar del av systemet. Den kan inte reformeras lika lite som LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, kan nämnvärt förbättras.

Implementationen av LSS kan göras mycket eller oerhört komplicerad. Kontrollapparaten kan göras stor, mycket stor eller endast mycket kostsam och full av hål. Sänk istället skatten med 10–30 000 kronor per månad för en familj och låt dem själva ta hand om de sina, tillsammans med något som existerade en gång i tiden, men som välfärdsstaten dödade - folkrörelser.

Skolöverstyrelsen och dess efterträdare Skolverket har nu saboterat svensk utbildning i över 70 år. Den bör läggas ner och helst inte ersättas med något. Den högre utbildningen bedriver forskning som är så tydligt anslagsmaximerad att den inte sällan ser ut som hämtad ur Miljöpartiets eller Vänsterpartiets partiprogram. Den kan och bör privatiseras.

Högskolan erbjuder numera utbildningar i det mesta, utbildningar som alla antingen skulle erbjudas privat, om högskolan inte funnes, eller som inte skulle existera. Anställda skulle då lära sig mycket bättre och snabbare på jobbet.

Vad som tar utrymme är inte endast det välfärdsindustriella komplexet. Det finns också vad som kanske kan kallas för det statsindustriella komplexet, ett komplex som inte direkt säljer sig som välfärd, men samtidigt påstår sig göra nytta.

Här hänger mycket ihop. På grund av 1931 och 1947 års plan- och bygglagar, och dessutom strandskyddslagen från 1975, är äganderätten av fast egendom i Sverige nästan helt avskaffad. I Sverige byggs på grund av detta nästan enbart fula, små, dyra hus av dålig kvalitet. Innan dessa lagar instiftades kunde markägare, utan att fråga någon myndighet om lov, bygga ett hus, en by, en stad, en fabrik, en väg, en järnväg, ett kraftverk eller en kraftledningsgata.

Istället för att män och kvinnor fritt får disponera över sin egendom, och själva planera hur de ska använda den, blir allt föremål för byråkratiska tillstånds- och planeringsprocesser. Varje sådant byråkratiskt ingripande leder sedan till en del oönskade sidoeffekter, något som genererar än fler lagar, regler, byråkrater och myndigheter. Den planeringsfetma som vi människor så lätt drabbas av slår till med full kraft.

Hade vi behållit 1874 års byggnadsstadga, och inte infört något mer, så skulle vi inte behöva bygglov eller tillstånd från Koncessionsnämnden. Vi skulle inte heller behöva energipolitik, industripolitik, lokaliseringspolitik, offentlig inblandning i järnvägar, i gruvor, i cementtillverkning, och så vidare.

Miljöskyddet skulle kunna skötas med lätt hand. För det första baserat på kravet att inte skada någon annans mark, luft eller vatten, något som faller ut ur en värnad äganderätt. För det andra genom att, eventuellt, om det alls behövs, övertyga vissa markägare att, mot kompensation, sätta av mark för naturreservat.

En fornlämningslag kan passas in här, självfallet mot kompensation för markägaren. Det tillkommer också sådant som berör statens kärnverksamhet som det militära försvaret och civilförsvaret, något som kan ställa krav på hur infrastruktur konstrueras.

Idag sitter vi istället där vi sitter, med en sedan 50 år anslagsmaximerad offentlig sektor, strukturlös som en sufflé, eller kanske bättre, en härva, likt en gryta spagetti. Varje försök att minska en budget gör att funktionen ifråga skriker som en stucken gris med hjälp av alla de hjärtskärande argument den har, argument som den också använder i sin dagliga budgetkamp.

Ingen styr denna spagetti. Absolut inte väljarna. Inte riksdagsmännen, inte regeringen och inte heller de olika myndigheternas chefer, annat än till viss del lokalt för sin egen myndighet, utan möjlighet till medveten påverkan av helheten.

Ett demokratiskt Sverige kräver en systematisk slakt av offentliga funktioner. På grund av att offentlig verksamhet dels till sin natur är anslagsmaximerande, dels så byråkratiskt komplicerad, är det oerhört svårt att skära ner i en enskild verksamhet. Långsiktigt är det dessutom i princip omöjligt; nedskurna offentliga funktioner kommer att genast börja växa.

Vad som istället behövs är ett program för att systematiskt avskaffa, helt och fullt, utan att ersätta dem med något annat, myndighet efter myndighet, reglering efter reglering, departement efter departement.

Johan August Gripenstedt (1813–1874) och hans gelikar gjorde detta för regleringar under det liberala genombrottet, det genombrott som gjorde Sverige rikt. Om ett sådant ”projekt Gripenstedt” idag kan genomföras är förstås tveksamt. Motståndet är nu mycket mer inbitet och omfattar hundratusentals personer som skulle tvingas byta yrken. Demokratin, medborgarnas frihet och Sveriges fortsatta välstånd hänger dock på det.

Läs även: Essä: Marxismen, Poppers tre världar och den svenska statsideologin