Någon sorts kärnkraftsdebatt har just hostat igång i Sverige, en debatt där partierna går runt frågan som katten kring het gröt. En del är liksom för, fast liksom inte riktigt. Andra har alltid varit för, fast de var emot. Det vore därför kanske läge att diskutera detta från grunden, och på allvar.

Läs även: Pågens vd: Avveckling av kärnkraften ett experiment som misslyckats

För att rätt förstå kärnkraftsdebatten och vad som hänt kring kärnkraften är det viktigt att förstå hur vi människor resonerar kring risker. Människor, likt alla djur, är rädda för det okända. Vi lider också av vad Kahneman kallar för fokuseringsillusionen. Ingenting i livet är så viktigt som vi tycker att det är när vi tänker på det.

Engelsmän har länge matats med information om hur viktigt det är att ha flamskyddsmedel i sina soffor så att de inte exploderar i ett eldklot om någon tappar en cigarett på dem. Tyskar däremot vill inte ha ”kemikalier” i sina soffor, så inga flamskyddsmedel där inte. Vad ens ”kemikalier” är för något är lite oklart. Är det samma sak som kemiska föreningar? I så fall består allt av ”kemikalier”. Eller är det bara något som kommer i form av ett vitt pulver och som verkar farligt?

Rädslan för ”strålning” har varit intensiv i Sverige, trots att – snarare därför att – de som är rädda för den sällan har satt sig in i vad den innebär eller i hur fysiker och ingenjörer konstruerar för att skydda oss mot farlig sådan.

Vi lider också av ”nämnarblindhet”. En risk att ett barn ska lida allvarliga biverkningar av ett vaccin på 0,1 procent, eller 0,001 procent eller 0,00001 procent är svårbegriplig för oss. Men omformulerar man risken, med en nämnare, som 1 på 1 000, eller 1 på 100 000, eller 1 på 10 000 000 så är ett barn allt det mänskliga sinnet ser. Och tyvärr inte de hundratals barn som inte dör eller får allvarliga men om de inte blir vaccinerade.

Dan Gardner påpekar i boken Risk att två saker av betydelse för risker och riskbedömning inträffade omkring 1970, och av ungefär samma anledningar, den tekniska och vetenskapliga utvecklingen. Dels hade vi på en absolut skala eliminerat de flesta risker vi människor utsätts för. Dels fick också media möjlighet att ge oss TV-nyheter från hela världen.

I en värld med idag nästan åtta miljarder människor inträffar varje dag nästan ofelbart någon olycka eller katastrof någonstans, så nyheterna på TV kommer alltid att kunna visa en sådan varje kväll, helt oavsett att riskerna i världen 1970 gått ner med säg 90 procent jämfört med hur våra förfäder levde för 200 år sedan.

Dödligheten är numera omkring 0,9 procent per år och inte som förr 3 procent eller mer, i Sverige som helhet, och 5–6 procent i Stockholm. Sedan 1970 har förvisso ytterligare stora framsteg gjorts, men de är ändå små på en absolut skala.

Av diverse skäl bestämde sig en stor del av västvärlden för att börja oroa sig för kärnkraft omkring 1970. Något som kallas för strålning, som man inte kan se, gjorde en stor del av befolkningen nära nog livrädd.

I Sverige byggdes under 1960-talet fram till 1985 vad som skulle ha blivit 13 kärnkraftverk men som till sist bara blev 12. Dessa är av den så kallade generation 2.

Något som påpekades redan under mitten av 1970-talet (förgäves för den som är omotiverat rädd för strålning) är att kärnkraften med råge är den säkraste energikällan mänskligheten känner till.

Det har förvisso skett en del tillbud för kärnkraften sedan 1970, som Three Mile Island 1979, Tjernobyl 1986 (inte relevant för svenska förhållanden) och Fukushima 2011. Vid Fukushima drabbades från början dåligt konstruerade kärnkraftverk av en enorm jordbävning och en tsunami. Ändå dog ingen av strålning. Många andra dog förstås, men det berodde på en onödig evakuering av bland annat sjukhuspatienter.

Efter varje tillbud har kärnkraften fått nya säkerhetskrav att leva upp till. En kärnkraft som var tillräckligt säker 1975 blev sedan varje gång nya krav uppfylldes än säkrare. Men fortfarande bara tillräckligt säker.

Läs även: Elkrisen: Här vill Moderaterna bygga ny kärnkraft – en prioriterad fråga

Aaron Wildavsky påpekar i sin utmärkta bok Searching for Safety att det finns (minst) två strategier för att minimera risker. Den ena är trial and error, den andra är trial without error. Våra kärnkraftverk byggdes ursprungligen via trial and error. Varje gång nya krav lades till blev dock designfilosofin för ny kärnkraft alltmer trial without error. När gammal kärnkraft tog 5 år från byggstart till idrifttagande förefaller det ta 17 år i Flamanville i Frankrike med deras nya EPR-reaktor.

När man använder sig av trial without error försöker man ta reda på vad alla risker är innan man provar och åtgärdar dem i förväg. Detta är oerhört kostsamt och dessutom omöjligt, fast det kan kännas oerhört tryggt.

Med trial and error behöver man endast åtgärda de risker som faktiskt uppkommer. Med trial without error åtgärdar man många risker som aldrig skulle uppträda. Samtidigt kommer man med trial without error ändå att upptäcka risker som man inte förutspått, fast långt senare, när man tror att man nästan byggt klart, och därför till oerhörd kostnad när de ska rättas. Med trial and error har man råd att pröva mängder av designalternativ, med trial without error blir det som regel bara ett.

Antag att de svenska myndigheterna 1970 hade sagt att ”ni inom kärnkraftsindustrin verkar ha koll på detta så vi lämnar er i fred”, att inga nya säkerhetskrav skulle ha tillkommit, inga nya regleringar, att Torbjörn Fälldin aldrig blivit rädd för kärnkraft och att Miljöpartiet aldrig kommit in i riksdagen.

Säg att riskbedömningen 1975 var ett allvarligt tillbud (där ingen dör) på 10 000 reaktorår, jämfört med säg (jag hittar på, men principen är som jag beskriver den) ett på 200 000 reaktorår för dagens ”moderna” kärnkraft som uppfyller alla nationella och internationella säkerhetskrav, som till stor del är designade enligt trial without error. Vad skulle då ha hänt?

Sverige skulle initialt ha byggt 13 aggregat. Under resans gång skulle industrin ha lärt sig mycket, provat ut förbättringar och förenklingar, utan att hindras av byråkratiska regler. Produktiviteten skulle ha ökat så att ett aggregat idag skulle kunna byggas till halva kostnaden, eller mindre än så, av vad det kostade 1975.

Idag skulle Sverige kanske ha 16 eller 20 stora lättvattenreaktorer. Säkerheten skulle ha förbättrats via trial and error till ett uppskattat tillbud på 500 000 reaktorår,

Elen skulle kosta 10–20 öre per kWh, inklusive nätavgifter, även under kallaste vintern. Inga vindkraftverk skulle existera. Om Tyskland skulle ha följt samma sunda politik skulle de idag ha minst 100 reaktorer, ett lika lågt elpris som i Sverige, och inte importera någon gas från Ryssland.

Om Tyskland och Danmark istället fört dagens politik så skulle Sverige dessutom kunnat ha mellan 5 och 10 reaktorer som producerar el på export, men som är avskilda från de svenska konsumenternas elnät, så att svenska kunder inte drabbas av de höga kostnader och prisvariationer som vindkraft orsakar.

Sverige och svenskarna skulle vara oerhört mycket rikare. Vi skulle ha haft bättre bostäder, bättre bilar, bättre sjukvård, högre pensioner, lägre skatter, en mycket inkomstbringande elintensiv industri, gamla som har råd att värma sina hem, återigen inga vindkraftverk, en allmänt bättre miljö.

Ytterligare en sak Wildavsky påpekar i sin bok är att varje gång vi minskar en risk på ett ställe så skapar vi andra risker på andra håll.

Om vi sätter in lite siffror, antag att svensken lever i snitt ett kvartal eller ett halvår längre i ett mycket mer välmående Sverige. Omkring 100 000 personer föds per år så det blir 25 000 eller 50 000 extra levnadsår per år. Även om vi antar att ingen säkerhetsförbättring alls skulle ha gjorts för kärnkraften, att den bara vore lika tillräckligt säker som 1975, så vore detta en enorm riskreducering för svenska medborgare, medborgare som dessutom skulle leva mycket bättre.

Det finns många kärnkraftsvänner i Sverige. En stor del av dem vill dock satsa på ”modern” kärnkraft, som den nya i Finland och i Frankrike, eller på fjärde generationens kärnkraft, inte på ”gammal” kärnkraft, som den vi har.

För mig är det lite grand som att säga att alla bilar måste vara lyxbilar. Så kallad ”modern” kärnkraft är tyvärr idag som regel väldigt dyr kärnkraft. Med den blir det inga låga elpriser. Med ”modern” kärnkraft, och med den attityd, den omotiverade räddhågsenhet som ligger bakom mycket av ”modern” kärnkraft, blir vi troligen dessutom sittande med vindkraftverk som kostar och förstör.

En sista invändning som bör bemötas är att det ”finns regler att följa” som styr kärnkraften i Sverige. Vi bor dock återigen i ett land, som jag diskuterat tidigare, där alla lagar, inklusive grundlagen, på 18 månader kan skrivas om till att säga precis vad som helst. De regler vi har i Sverige kan på gott och ont ändras mycket snabbt.

Läs även: Hjort: Regeringen bluffar om kärnkraft

Det är hög tid att Sverige återstartar all kärnkraft som kan återstartas och ger tillstånd till näringslivet, samt långsiktiga garantier, så att företag – inte staten – tryggt kan bygga en stor mängd lättvattenreaktorer om troligen 1 000 till 1 500 MW av gammal modell. Metaforiskt, enkla, pålitliga Volvo Amazon, kanske uppgraderade till Volvo 240, som ger oss el i riklig mängd till låg kostnad, inte lyxutrustande Volvo XC90.