Den starkes rätt, djungelns lag. Detta är en av de mest föraktade etiska idéerna. Eller kanske snarare oetiska idéerna. Man behöver inte vara en Sokrates för att göra skillnad på att vara stark och att ha rätt. Det är bra att vi förkastar idén.

Läs även: Törnvall: EU:s nya påfund är ett hot mot vår välfärd

Men mänskligheten är som en fyllbult. Antingen befinner vi oss i höger vägdike eller i vänster vägdike, men aldrig på vägen. I det här fallet ligger vi i vänster vägdike, vilket betyder att vår önskan att förkasta den starkes rätt får oss att anamma den motsatta idén. Det vill säga fördomen att den starke, rike och mäktige alltid har fel.

Även om styrka inte gör någon god så gör inte svaghet det heller. Styrka/svaghet å ena sidan och godhet/ondska å andra är olika kategorier, och har ingen nödvändig koppling.

Men svaghet skyddar oss faktiskt från ondskans frestelser, på så vis att det hindrar oss från att utföra vår vilja. Om det vi vill är ont så döljs denna ondska av att vår vilja inte blir verklighet. Oförmåga skyddar grupper och individer från synd, och kan få dem att framstå som bättre än vad de är. Vi bör vara glada att upploppsmakare bara har gatsten till sitt förfogande och inte artilleri.

Vi tycker även synd om de svaga. Det är inte roligt att vara svag. Det är naturligt och ofta passande att vi står på de svagas sida. Men för många har detta stöd blivit en ryggmärgsreflex. Detta utnyttjas av politiker och aktivister, som sällan avkrävs något bevis för att de svaga faktiskt förtjänar vårt stöd.

Men den svages svaghet betyder inte att denne har rätt, eller att svagheten är någon annans fel än den svage själv. Tvärtom. Det är sällan framgångsrika individer, grupper eller länder har blivit starka genom att göra andra svaga. Europa påstås ha blivit starkt genom kolonialism, när det snarare var Europas styrka som möjliggjorde kolonialismen.

Läs även: Ahmed: Strandhälls ”skitfråga” förstör familjer och hela samhällen

Judar antas ha blivit rika genom att göra sina kunder fattiga. Svenskar antas vara framgångsrika eftersom invandrare inte är det. Män ställs mot kvinnor, rika mot fattiga, gamla mot unga, i-länder mot u-länder. Detta tänkande, att man inte kan vara stark utan att göra någon annan svag, är en grundpelare i vänsterns världsbild.

I själva verket är vägen till framgång vanligtvis att förse andra med sådant de vill ha och är villiga att betala för.

Det stora problemet med den här fördomen mot framgång är att man inte kan rätta till problem om man inte vet vad de beror på. Vi kan varken hjälpa andra eller hjälpa oss själva. Och nu förhindrar anklagelser om att ”skuldbelägga offret” oss ens från att leta efter sanningen. Om vi menar allvar med att det är vår plikt att hjälpa de svaga så måste vi se sanningen i vitögat.

Samtidigt förstår jag varför vi undviker sanningen, då den är så hård: De personer och grupper som har problem har ofta (oftast?) en betydande del av skulden. Det finns mer rättvisa i världen än vad vår självkänsla vill erkänna. Brottslighet, konspirationsteorier, upplopp och hatisk aktivism lönar sig inte, åtminstone inte i det långa loppet.

Att inse det är plågsamt, och det är lättare att skylla ifrån sig. Då slipper man ändra på sig. Tyvärr fungerar detta mindre bra i det långa loppet, då förbättring just kräver att man ändrar på sig. Vad de starka än gjort mot de svaga är intet mot vad de svaga har gjort mot de svaga.

Läs även: Lidström: Sverige behöver ett riktigt borgerligt riksdagsparti – del 1