Medan teologiska och parlamentariska dispyter om ”dagen efter”-pillret äger rum i Polen, råder det i USA uppståndelse kring den ”dagen efter”-plan” som presenterats av Israels premiärminister Netanyahu. Efter två år av krig i Ukraina är det ingen som planerar något för ”dagen efter” eftersom en såda dag verkar alltför avlägsen. Och i Gaza ser vi allt oftare demonstrationer av Gazabor som förbannar Hamas och till och med önskar Israel en snabb seger. I London skulle sådana protester från palestinier sluta illa för dem, de skulle först attackeras av den ädla pöbeln, och därefter skulle de arresteras av den brittiska polisen.

Läs även: Henriksson: Bör vi utveckla svenska kärnvapen?

Världens första privatägda rymdsond Odysseus lyckades landa på månen, men dagen efter fann den sig själv liggande med huvudet på en sten. Antingen bröt den benet eller snubblade bara vid landning. Inget allvarligt hände den i övrigt och även om den inte kommer att kunna resa sig, kanske den skickar hem några bilder ändå. Representanter för de välbärgade och lösliga vetenskaperna glädjer över att hårdvetenskaplighetens män misslyckas med något, och speciellt glada blir de just eftersom Odysseus tagits fram av ett privat företag.

Premiärminister Netanyahu insisterar hur som helst på att det viktigaste för Israel är säkerheten för landets invånare och att den israeliska armén därför kommer att stanna kvar i Gaza under lång tid, och att det lokala styret i Gaza ska ges form långsamt och med försiktighet. USA och andra länder rör sig däremot riktning mot ett unilateralt erkännande av ”Staten Palestina”, vilket skulle, som USA:s representant i FN hävdade, leda till en ”slutgiltig lösning”.

Hon förstod nog inte riktigt vad hon sade, men råkade nog av misstag sade vad hon egentligen menade. Den israeliska regeringen riskerar spänningar och konflikter med sina västerländska allierade, men liksom Golda Meir anser den att det är bättre att vara levande och förtalad än död och beundrad. Israeler är bestämt emot konceptet med en slutgiltig lösning, vilket även en hel del palestinier förstår, även om ingen gillar sådana palestinier.

Mohamad Ghaoui är en palestinier som bor i USA, och i en artikel i Israellycool skyller han avsaknaden av fred med Israel på arabländerna, och på konceptet ”Rätten att återvända”, och noterar att denna ”återvändarrätt” sedan länge varit både en hörnsten och stötesten i denna konflikt, men att det även finns också andra implikationer och komplikationer som gör det svårt att se det hela ur ett rent mänskligt perspektiv.

Enligt Ghaoui ville arabländerna redan från allra första början tjäna pengar på palestinierna, vilket ledde till att de i generationer berövades sina mänskliga rättigheter. I arabländerna har palestinier inga grundläggande rättigheter och nekas tillgång till utbildning och arbete. Enligt hans mening är själva begreppet ”flykting från födseln” kränkande och lagvidrigt. Arabländerna håller fast vid palestiniernas eviga flyktingskap av två skäl, dels för att få pengar från den rika världen, dels för att hålla liv i judehatet. Vilket i sin tur i slutändan leder till hat mot palestinier födda i ett nytt land och också i fortsatt insisterande på ”Rätten att återvända”.

Enligt denne palestinier har manipulationerna med hjälp av ”rätten att återvända” i händerna på länder som Iran också ett annat syfte, som också är kopplat till konceptet med den slutgiltiga lösningen.

Längtan efter att leva i ett bättre land än Libanon, Syrien eller Jordanien är fullt förståelig, och Israel kan tyckas vara ett paradis på jorden för människor som hålls i getton. Det är dock värt att överväga möjligheterna att emigrera för människor som lever under Hamas styre, även om förslaget kommer från Israels kanske inte höggradigt internationellt uppskattade säkerhetsminister Itamar Ben Gvir.

Mohamad Ghaoui föreslår kort sagt att man slutgiltigt lägger ner ”rätten att återvända” och att man låter de som vill det emigrera och naturaliseras i de länder där skulle vara välkomna.

Detta må låta bra, men det är oförenligt med de idéer som företräds av de autokrater och demokrater som sitter i FN, stater som behöver palestinierna för helt andra syften, syften som skulle kunna gå om intet ifall palestinierna fick rätt till ett normalt liv.

Läs även: Göranson: Mellanöstern har anlänt och vad gör vi nu?

Autokraterna må vara olika men är trots detta ganska förutsägbara, och politiker, diplomater och byråkrater i de demokratiska länderna har tyvärr blivit alltmer förutsägbara även de.

Jag kom faktiskt att tänka på Friedrich Dürrenmatts pjäs ”Romulus den store”, vars iscensättning jag bevistade på 1960-talet, när jag nyligen läste en artikel författad av den tidigare brittiska inrikesministern Suella Braverman. Jag fick en konstig känsla av att artikeln var en omarbetning av denna pjäs som jag hade sett i min ungdom. Braverman skriver:

De började med judarna; från den politiska sfären kom hårda ord av ogillande, men situationen blev bara värre. Sedan tog islamistiska galningar och vänsterextremister över gatorna; polisen såg på med likgiltighet. De trakasserade lärare med domstolarnas hjälp; våra mänskliga rättigheter och jämställdhetslagar vändes emot oss. De hotade att döda en parlamentsledamot; han [Mike Freer] har bestämt, fullt förståeligt, för att lämna det offentliga livet. Lord Austin, en respekterad politiker, uttalade sig mot terrorism och islamism; han stängdes av från det jobb han älskade. De tog kontroll över ett extraval i en fattig stad i norra England. Vi ser deras påverkar på vårt rättsväsende, vår advokatkår och våra universitet. Och sedan gav de sig på parlamentet. En dag när [Labours partiordförande] Keir Starmer borde ha visat karaktärsstyrka, bugade sig han för folkhopen, missbrukade sin ställning och undergrävde parlamentets integritet.

Vi får liknande bilder från andra västeuropeiska länder, liksom från USA, Kanada och Australien. Barbariet väcker rädsla hos vissa och äkta beundran hos andra. Upprörda över proletariatets vunna rösträtt förbättrade levnadsstandard fann det marxistiska avantgardet ett nytt proletariat i form av de mest barbariska, djupt patriarkala och fanatiskt religiösa rörelserna. Ju mer dessa rörelser hatar demokratin, desto mer gläder de de unga, uttråkade och arga.

Läs även: Göranson: En mångkultur som hotar nationalstaten

Den israeliske publicisten Benjamin Kerstein skriver om växande form av barbarisk progressivism. I en artikel som publicerades i december förra året påminner Kerstein om att Sigmund Freud redan i exil i London och strax före sin död, skrev att ”Vi lever i mycket ovanliga tider. Vi är förvånade över att finna att framsteg haret ingått en allians med barbariet”. Han hade naturligtvis kraften i nazismen och kommunismen och deras förmåga att påverka sinnen i åtanke. Liksom sagda ideologiers användning av de modernaste vetenskapliga landvinningarna, samtidigt som de godkände de mest skrämmande och brutala formerna av våld och sadism för sina mål.

Om Freud, skriver Kertstein att han:

Drog slutsatsen att eftersom civilisationens framsteg krävde ökande undertryckande av de mest grundläggande mänskliga drifterna, blev människor mer och mer förtryckta och olyckliga ju mer de utvecklades och ju mer civiliserade de blev. Så småningom kan detta förtryck inte upprätthållas, och den vilda energin som ackumulerats under århundraden av sublimering exploderar i periodiska utbrott av fruktansvärt våld och förstörelse. Med andra ord, framsteg leder obönhörligen till barbari.

Jag är långtifrån någon entusiast för Freud, men barbariets attraktion är tankeväckande. En progressiv, civiliserad och hövisk småborgare söker narkotisk upphetsning i revolutionsromantiken. Den israeliska publicisten reflekterar över fenomenet med feminister som marscherar arm i arm med människor för vilka patriarkatet är heligt, med homosexuella som marscherar tillsammans med dem som uppmanar till mord på homosexuella (och begår dessa mord närhelst de har möjlighet), med ateister som demonstrerar till stöd för folkmordsteokratier, med påstådda försvarare av människorätt som omfamnar anhängare av tyranni och terrorism.

Finns det någon rimlig förklaring här?

Kerstein fortsätter:

Medan dagens progressivism upprätthåller en fasad av den övre medelklassens rättfärdighet, döljer den knappt en kvasi-totalitär mentalitet som inte har några betänkligheter mot att undertrycka allt oliktänkande. Samtidigt har många progressiva ägnat sig åt våld och allierat sig med krafter som inte bara är brutala själva, utan kategoriskt förkastar de värderingar och seder som progressiva själva håller heliga. Många progressiva har gått så långt att de anammat ideologier som de påstår sig vara passionerade motståndare till, som rashierarki och antisemitism.

Är dessa för barbariet svärmiska i majoritet? Nej, men de är utmärkta på att terrorisera majoriteten och att mer och mer effektivt ta över media, gå in i statliga institutioner och ta sig till toppen av det politiska etablissemanget. Vissa gör kanske lite uppror, men inte för mycket, för varför ska man ta risker?

Suella Braverman återigen skriver i slutet av sin artikel:

Att blunda för fanatiker har lett oss till den här fruktansvärda situationen: Det måste ta slut.

Det här är en kris. Och kampen måste börja nu, det är bråttom, om vi ska bevara de friheter vi värnar om och de privilegier som detta land ger oss alla. Om vi nu ska ha någon chans att rädda vårt land från pöbeln.

Ibland känner jag att den här kampen redan är förlorad och jag är inte säker på att jag vill veta hur dagen efter kommer att se ut.

Läs även: Gästkrönika: Vänsterns vindlande väg till terrorromantiken