Alla vet att det inte är klokt att skjuta budbäraren. Ändå fortsätter vi. Skälet är vanligtvis att vi inte inser att budbäraren är just en budbärare. Vi förväxlar information om ett problem med problemet i sig. Ett både evigt och aktuellt exempel på detta är priser.

Läs även: Törnvall: Karl Hedin och bananrepubliken Sverige

Ingen tycker om prisökningar, även känt som inflation. Inte ens säljarna gör det, då även säljare är köpare av allt förutom just de varor de säljer. I vilket fall är säljarna så mycket färre än köparna att deras åsikter knappt räknas. Höga priser har få försvarare, men jag är en av dem.

Priser är budbärare. Det de signalerar är de två klassiska storheterna ”tillgång” och ”efterfrågan.” Hur mycket finns det av en viss vara? Och hur starkt önskar vi oss den? Priserna ökar så länge folk är villiga, förmögna och tvingade att betala mer. Hur mycket folk vill ha något visar sig när det råder brist, och vi får tävla med varandra om knappa resurser. Höga priser signalerar att vi anser oss lida brist och att vi försöker bjuda över varandra.

Men vi tycker inte om höga siffror på prislappen. Vi vill ha ned dem. Och staten har faktiskt förmågan att sänka priser, bland annat genom att förbjuda försäljning över ett visst pris. Detta är den statliga versionen av att som kund ta fram en penna och ändra på prislappen i butiken. Problemet är att tillgången inte ökar bara för att man ändrar siffrorna på prislappen.

Om staten befaller att priset på ost ska sänkas med 50 procent får vi inte mer ost bara för det. När vi själva står i affären så förstår vi det. Men av någon anledning är det svårare att se när det gäller nationalekonomin. Priser signalerar brist, men denna brist upphävs inte bara för att vi artificiellt sänker priserna. Det är som att fuska med termometern för att få bättre väder.

Ibland blir vårt motstånd mot höga priser rent komiskt. I decennier har det talats om behovet att spara på energi för att minska koldioxidutsläppen. Politiker har ofta avsiktligt framtvingat sådana höjda priser och besparingar, mest berömt genom bensinskatten. Och visst fungerar det – högre priser leder till minskad användning. Men nu när energipriserna skjuter i höjden på grund av gröna energisatsningar och höga internationella energipriser så är det plötsligt ett problem. Man ska vara försiktig med önskningar, då de kan gå i uppfyllelse.

Båda blocken har förespråkat olika former av prisstöd för energi. Vanligtvis genom att en del av notan skickas till skattebetalarna. Men att skattebetalarna betalar gör ju inget billigare. Kostnaden flyttas bara från dem som använder energin till dem som betalar skatt. Det blir alltså bara billigare från användarnas perspektiv. Men tyvärr bryr sig folk mest om den egna plånboken. Om man bara betalar, säg, hälften av någonting så är det frestande att dubbla sin konsumtion. Detta leder till att mer energi används, och därmed att energibristen ökar. Energibristen leder sedan till fortsatt höga priser.

Läs även: Gustavson: Hets mot folkgrupp måste även gälla kristna

Men varför försöker vi då ständigt fuska med priserna? Ett viktigt motiv är att dölja olika misslyckanden. Som att vår energiförsörjning är misskött. Kärnkraftverk har stängts ner och ersatts med ineffektiv grön energi. Ukrainakriget har fått mycket av skulden, men det är bara en tillfällig chock – grunden till problemet är energisystemets allmänna svaghet. Denna svaghet måste döljas. Eller kanske mer precist, det måste döljas vem som är ansvarig. Och för att dölja det måste vi skjuta budbäraren, det vill säga de höga priserna.

I slutändan får vi vad vi betalar för. (Det enda undantaget är om någon annan betalar åt oss.) Den som betalar mer får mer. På så vis är höga priser självupphävande. När priserna ökar så ökar våra medmänniskors motivation att förse oss med vad det nu gäller. Detta leder vanligtvis till att vi faktiskt får mer av det, och att våra behov täcks. Men när vi fått vad vi vill ha så minskar efterfrågan. Minskad efterfrågan leder i sin tur till lägre priser. Det bästa botemedlet mot höga priser är höga priser. Det är både en signal om vad vi vill ha, och en belöning för dem som förser oss med det.

Låt oss inte missta information om brist för bristen själv. Priser är information, och för att fatta rätt beslut behöver vi just information. Genom att skjuta budbärarpriserna så försätter vi oss i en ännu sämre situation. Plötsligt lider vi inte bara av brist på vad det nu gäller, utan också av brist på information. Hål i plånboken är illa nog utan hål i huvudet.

Läs även: Brinkemo: Mansöverskott, fallna fäder och våld