Viljan att göra gott är människans ädlaste egenskap. Men det den driver oss till är inte alltid lika ädelt. Detta eftersom vi har svårt att skilja på känslan av att göra gott och att faktiskt göra gott.

Läs även: Brinkemo: Snacket om rasism skapar uppgivna förlorare

Något som kan ge oss känslan att göra gott är antirasism. Detta är också ett kostnadseffektivt sätt att uppnå känslan. Eftersom det knappt finns någon verklig rasism så är det helt riskfritt att vara antirasist. Alla vet redan att rasism är fel, och ingen kommer därför att säga emot en.

Om man vill shoppa på sig ett klädsamt samhällsengagemang men inte är så kunnig är antirasismen därmed en bra plats att börja. Det krävs inte så mycket för att säga ”fuck rasism”. Man kan vara säker på att få stöd, inte minst eftersom det finns många andra ängsliga människor som gjort samma sak. Detta leder till en snöbollseffekt. Ju fler människor som bekänner sig till antirasismen, desto tryggare blir åsikten, och därmed ännu attraktivare.

Missförstå mig rätt. Jag påstår inte att det är fel att vara emot rasism. Det jag påstår är att folk ofta är emot rasism av fel skäl. Detta skäl är ängslighet. Att utropa sin antirasism är som att stolt kungöra att man inte bör sparka ihjäl hundvalpar, fritera spädbarn, eller ta den sista biten ur Aladdinasken. Alla vet det redan. Antirasismens grundtes är en självklarhet. Det är just denna självklarhet som gör att den riskfritt kan anammas av den som inte vågar ha en åsikt som är kontroversiell på riktigt. Det vill säga, vilken annan åsikt som helst.

Tyvärr finns det ett problem med detta fegspel – det blir tråkigt. Antirasismen blir som en uniform och individen försvinner i mängden. Detta är svårt att undvika, då själva meningen med att bli antirasist ju är att gömma sig i mängden. Men det kan det bli för mycket av det goda. Något måste göras för att dölja att man offrat sin individualitet. Som tur är har man nu morskat upp sig i och med att man funnit en trygg gruppidentitet.

Antirasistens nya mål blir tvåfaldigt: att synas, men samtidigt bevara gruppmedlemskapet. Tyvärr ligger dessa mål i strid med varandra, då det bästa sättet att synas är att vara annorlunda, men det bästa sättet att bevara gruppmedlemskapet är att vara som alla andra. Lösningen blir att skrika högre, att vara ännu mer antirasistisk än sina konkurrenter och trosfränder. På så vis behåller man stammens gunst, samtidigt som man syns. Man är fortsatt som alla andra – fast ännu mer.

Detta leder dock till konkurrens, eftersom alla vill vara mest antirasistisk. Det gäller att skrika högst. Men ju mer det skriks desto högre måste man skrika för att höras. Det är här de radikala antirasistiska tokigheterna kommer in i bilden. Idéer som att ”alla” är rasister, strukturell rasism, vithetsprivilegium, kulturell appropriering, mikroaggressioner och alla andra nya begrepp vi nu inte kan undvika att tvingas lära oss. Ibland går det till och med så långt som att antirasismen själv blir rasistisk, med idéer som ”toxisk vithet”.

Läs även: Dan Korn: Antirasismens rasistiska tankevärld

Få tror på sådant, ens bland dem som kallar sig antirasister. De flesta lockas av den grundläggande, triviala och självklara antirasistiska kärnan. Men när de väl är med i stammen dras de med av radikalerna. Åtminstone på så vis att de inte vågar kritisera radikalerna, med resultat att deras tystnad tolkas som stöd. Folk luras att tro att de inte kan vara mot rasism utan att vara radikala.

Den antirasistiska kärnan skulle kunna liknas vid en borg. Detta är den självklara sanningen att man inte bör vara elak mot folk bara för att de tillhör ”fel” ras. Men denna borg används sedan som bas för räder ut i det kringliggande landskapet, där vapnet är de mer radikala idéerna. Dessa räder är nödvändiga för att undvika anklagelser om feghet och tråkighet. Ju mer paranoida de idéer man kämpar för är desto bättre, eftersom det galna åtminstone inte är tråkigt. Det är också lätt att våga sig på sådant då man alltid har den trygga borgen att dra sig tillbaka till.

Problemet för den radikala och aggressiva antirasismens motståndarna blir på så vis att vi tvingas göra en fin distinktion. Vi måste ständigt förklara att det är de radikala antirasistiska rövarbaronernas plundrande vi motsätter oss, deras idéer om kvotering, strukturell rasism, tvångsomvändelse, krav på underkastelser, et cetera, men att vi samtidigt inte har något emot den antirasistiska kärnan. Det är till och med så att vi accepterar den grundläggande antirasismen och motsätter oss de radikala antirasisterna just eftersom vi tror på alla människors lika värde.

Men att förklara detta är svårt. Särskilt som radikalerna gör sitt bästa för att missförstå. Då de anser sig representera Den Enda Sanna Antirasismen så gör de ingen skillnad på kritik av dem och kritik av den grundläggande antirasismen. Ibland lyckas radikalerna till och med övertyga sina motståndare att någon sådan skillnad inte finns, så att dessa (exempelvis ett sverigedemokratiskt kommunalråd) i vrede skriver något som faktiskt är rasistiskt. Inget kunde göra radikalerna gladare.

Lösningen måste bli att förklara distinktionen mellan att vara antirasist och att vara radikal antirasist. Det ena är en självklarhet, det senare ofta vansinne. Vi – radikalernas motståndare – måste ständigt visa att man kan vara det förra utan att vara det senare. Fanatiker tycker om att skapa dilemman: du är med oss eller mot oss. Du är antingen radikal eller rasist.

Då många väljer radikalism före rasism om de tror att det är de enda alternativen, så ökar radikalernas makt och inflytande. Vi, deras motståndare, måste svara med att tålmodigt förklara att det finns ett tredje alternativ. Man kan vara emot rasism utan att vara radikal.

Läs även: Lidström: Segregation behöver inte betyda rasism