För ett tag sedan såg jag en kort nyhetsnotis blixtra förbi: ”Tranås kommun sänker skatten trots sämre tider.” Till min eviga skam visste jag inte ens var Tranås låg, men själva formuleringen visar på något mycket farligt – ett antagande. Antaganden, även kallade fördomar, orsakar mycket ont. I det här fallet var antagandet att skattesänkningar inte hör hemma i sämre tider.

Läs även: Egyptson: Paradigmskifte i rapporteringen om islamism

Skatter är inte gratis. De betalas av folket, samma folk som i slutändan ska gynnas av det offentligas skatteanvändning. Stat och kommun tar alltså från de den ska hjälpa. Frågan blir då om staten är bättre på att använda pengarna till folkets bästa än folket självt.

Staten ska vara ett verktyg för folkets bästa, men alltför ofta behandlas folket som ett verktyg för statens bästa. Staten tar resurser från folket och använder det åt annat. Detta ”annat” är konsumtion –en blandning av sådant vi behöver, sådant som är användbart, och sådant vi helt enkelt vill ha. Precis som för privatpersoner så är sådant staten vill ha inte alltid bra. Statens aktiviteter varierar från det nödvändiga, till det nyttiga, till det meningslösa, till det skadliga, till det katastrofala, och allt däremellan.

Men det är folket som skapar resurser, inte staten. Staten bara skördar, omfördelar och konsumerar. Om vi vill ha mer resurser nästa år så är det klokt att låta resurserna vara kvar hos de som använder dem till att skapa mer resurser – alltså folket självt. Det bör Tranås komma ihåg om de hårda tiderna ska passera.

Men det finns även andra skäl till att låta pengarna vara kvar hos folket. Till saken hör även att det mesta av vad det folket gör bidrar till samhället, direkt eller indirekt, och detta inte bara genom skattsedeln. Det finns ett olyckligt antagande i vår politiska föreställningsvärld, även bland folk på högerkanten, att folk skapar resurser, och staten sedan använder dem till nyttigheter.

Detta stämmer inte. För folk skapar resurser just genom att vara nyttiga. Det är därför vi köper de varor och tjänster som andra människor producerar. Om dessa var värdelösa så skulle ingen frivilligt betala för dem.

Vi är nyttiga för varandra på olika sätt beroende på vår position i ekonomin: Företagare är nyttiga för sina anställda genom att anställa dem, anställda är nyttiga för företagarna genom att arbeta för dem, köpare är nyttiga för säljare genom att köpa från dem, och säljare är nyttiga för köpare genom att sälja till dem.

Dessa insatser för samhället är långt viktigare än vad som betalas i skatt. Faktum är att skatter hindrar folk från att hjälpa varandra på det här sättet, då de minskar folkets resurser.

Detta nätverk av personer som hjälper varandra är vad ekonomin är, och det leder till välstånd. För att stärka en ekonomi så vill vi att folk ska vara till större nytta och hjälp för varandra. Vi vill att de ska arbeta, starta företag, köpa och sälja, anställa. Och om vi vill att folk ska göra något så finns det en enkel metod: betala dem.

Läs även: Berggren: Lär av El Salvador istället för att misstänkliggöra

Men skatter är själva motsatsen till betalning – de tar snarare än ger. Skatter är bötesstraff. Men till skillnad från andra straff så bestraffar skatterna att folk sköter sig och tillverkar sådant andra vill ha. Det är bara de skötsamma som har något att beskatta – slarvers har inga pengar.

I de flesta fall är politiker väl medvetna om att skatter är bestraffningar. Detta förklarar varför de beskattar sådant de ogillar: tänk alkohol, tobak, bensin, plastpåsar, trängsel, socker, eller koldioxid. Detta glöms när det kommer till skatter på arbete och företagsvinster – statens största inkomstkällor. Skattesänkningar ser till att de skötsamma bestraffas lite mindre hårt.

Det vanligaste argumentet mot att flytta pengar från staten till folket är att detta skulle flytta pengar från rika till fattiga. Här antas att staten använder sina resurser till de fattigas fördel, vilket är en sanning med modifikation. Bara en bråkdel av statens utgifter går till de fattiga. Som tur är så har vi för få fattiga för att göra det värt att köpa deras röster.

Större delen av bidragen går istället till den röststarka medelklassen. Dessa gillar dessutom att höra att deras skattepengar går till de fattiga. Om de faktiskt gör det är mindre intressant. Det vore mer korrekt att säga att skattesänkningar flyttar resurser från de som inte arbetar till de som arbetar. Om vi vill uppmuntra arbete så är det bara bra.

Skattesänkningar må vara kostnader för staten, men inte för folket eller landet som helhet. Snarare är de investeringar.

Läs även: Gustavsson: LO medger att Teslas anställda inte vill strejka