Ja, detta är ännu en krönika om Lena Anderssons kontroversiella text från förra månaden. Debattören, vars heta tagning publicerades av borgerligt profilerade Svenska Dagbladet, blev på rekordtid närmast ett hatobjekt bland vissa vänsterorienterade opinionsbildare, och det tycks vara underförstått att alla blixtsnabbt måste bilda sig en åsikt om Anderssons pikanta åsikter. Således har jag, likt flera andra, beslutat att noga läsa denna text och gripits av dess bryska cynism. Till skillnad från flertalet debattinlägg rörande “Hungrar barnen är det föräldrarnas fel” (20/5), som oftast begränsar sig till hushållens ekonomiskt tuffa läge, kan man också granska krönikan utifrån ett bredare samhällsperspektiv och ställa sig frågan – vem har egentligen ansvaret för svenska barn?

Läs även: Lindén: Självklart har Lena Andersson starka poänger

Flera skolor runt om i Sverige larmar om att mer skolmat går åt på dagarna kring helgen. Detta är ett tydligt tecken på att många barn “bunkrar upp” inför helgen, då de får stå ut med den jämförelsevis magrare dieten som deras föräldrar har att erbjuda under lördagen och söndagen. Att unga i landet uppvisar tecken på relativ matbrist är naturligtvis uppseendeväckande, och det togs också upp i den senaste partiledardebatten i SVT (7/5), där den socialdemokratiska oppositionsledaren använde detta missförhållande som slagträ mot den sittande regeringen. En regering som suttit i totalt sju månader. Lena Andersson gör rätt i att underkänna den orimligt dystra lägesbilden – vars karaktär hon jämför med det filosofiska begreppet weltschmerz, en känsla av allmän uppgivenhet – som S målar upp och den politiska oppositionens kollektiva skuldbeläggning av en regering som knappt har hunnit tillträda.

Istället menar textförfattaren att Sveriges föräldrar i huvudsak bör få skulden. De anpassar inte hushållens diet efter de stigande matpriserna, och denna oförmåga har möjliggjorts av statligt sosseri som försatte deras avkomma i beroendeställning till skattesubventionerad skolbespisning, heter det.

Det är dock anmärkningsvärt att Lena Andersson anklagar övriga personer, utöver S-ledaren, som genuint oroas över läget rörande barns näringsintag för att måla upp ett irrationellt skräckscenario, när hennes egen verklighetsbeskrivning är tämligen osammanhängande. Tendensen att ändra tonläget om situationens allvar efter retoriskt behov går som en röd tråd genom hennes text, till exempel i frågan om det faktiskt råder hunger i landet. För att förminska den stagnerande ekonomins påverkan på hushållsekonomin meddelar Andersson att man egentligen inte behöver köpa dyra grönsaker som paprika eftersom allt ändå handlar om att släcka hungern – “nu är det hunger det talas om”, skriver hon.

Å andra sidan gör hon gällande att ordet “hunger” minsann har reell betydelse lite senare i texten, och att det med all säkerhet inte går att applicera på dagens situation. Varken “krig, missväxt, torka, eller felslagna skördar” har ju inträffat. Motivet bakom denna vinkling är tydlig: att tysta en eventuell debatt om vad som kan göras åt skolornas larm.

All forskning kring näring och hälsa visar att en mångfaldig diet är det nyttigaste. Lena Andersson skriver flera paragrafer om olika livsmedelsprodukters näringsinnehåll och trixar flitigt med kaloriintag, men kommer inte förbi faktumet att havre, som hon kallar för en superfood, inte går att äta i evinnerliga tider. Det antyds på fullaste allvar att havre kan ersätta inte bara alla sorters kött och fisk, utan också allehanda grönsaker, som hon innan ändå avvisar som för dyra.

Motiveringen? “Få människor äter sig mätta på grönsaker, i synnerhet inte barn.” Därtill blundar textförfattaren för vad för land Sverige skulle bli om en signifikant del av landets barn närmast enbart fick livnära sig på magert havre, och där barns diet blir en enda stor klassmarkör. Det inspirerar till riktig weltschmerz, det.

Läs även: Korn: Kritiken mot Lena Andersson mättar inga hungriga barn

Det är ett välkänt faktum att Europas befolkning befinner sig i en åldringsprocess. År 2022 var medianåldern i EU 44,4 år, vilket är att jämföra med 2012 års dito på 41,9 – en ökning med två och ett halvt år på ett decennium. Under samma tidsperiod ökade medianåldern i USA med knappt ett år, som i sig ligger flera år under den europeiska. Följderna av detta för vår ekonomi kan bli långtgående, speciellt för välfärden, som kräver friska, unga och arbetsamma skattebetalare för att finansiera de sociala förmånerna.

Samma fenomen spåddes av paret Myrdal i deras debattbok “Kris i befolkningsfrågan”, skriven år 1934. I boken lade de prisbelönta samhällsvetarna ut den svenska linjen beträffande nativitet och hållbar samhällsutveckling. Man slog fast redan då att en aktiv befolkningspolitik ska stimulera ökad fruktsamhet, framväxten av en välmående och arbetsför ung generation, och i slutändan leda till att en annalkande försörjningskris till följd av ogynnsam demografi, undviks. Förslag som skulle få denna framtidsvision till stånd var en rad välfärdsreformer, bland annat gratis och allmän skolbespisning. Tolv år senare blev det lag, i och med Befolkningskommissionens betänkande från 1938.

En annan sak denna inflytelserika politiska skrift stipulerar är att ansvaret för den yngre generationen bör delas mellan föräldrarna och samhället i stort. Barnens öde är i mångt och mycket hela nationens öde, och sedan länge har svenskarna känt en plikt att vårda landets framtid. När unga personer växer upp och får i uppgift att vårda samhället ligger det i allas intresse att det görs på ett bra sätt, och ett empiriskt beprövat sätt att säkerställa detta är genom att först ta väl hand om dem sedan barnsben.

Men detta historiskt djupt förankrade tankesätt urholkas i dagens Sverige. Trots att landet befinner sig i en demografisk situation som kusligt liknar den som Alva och Gunnar Myrdal bevittnade med oro för nästan hundra år sedan, finns det krafter som riskerar spä på den kommande försörjningskrisen ytterligare. Dessa krafter avsäger sig den svenska ansvarsfördelningen för barnen i samma veva.

På senare tid har vissa skolor infört “mjölkfria dagar” i matsalen, vilket många föräldrar har tolkat som att skolan avsäger sig skolans roll i formandet av en näringsmässigt frisk generation. När jag själv gick i grundskolan tog skolledningen det radikala beslutet att – i Margaret “The Milk Snatcher” Thatcher-liknande anda – helt stryka mjölken från matsedeln, något som både jag och mina föräldrar protesterade emot. Ett liknande beslut togs av den brittiska premiärministern år 1971, varvid småbarn i brittiska skolor inte längre kunde dricka gratis mjölk på morgnarna.

Just mjölken har länge varit en symbol för skolan som en plats som ger både kunskap och näring till våra unga. Nu när svenska skolor som IES i Bollmora tampas med en 30-liters ökning av elevernas dagliga mjölkkonsumtion på bara två månader, väcker det högst relevanta frågor om vad detta ska anses symbolisera.

Att i detta läge, som Lena Andersson, ägna sig åt ansvarsförskjutning på föräldrars bekostnad påskyndar den negativa utvecklingen. Om allt hänger på föräldrarna, de höjda matpriserna och inflationen till trots, har skolmaten ingen betydelse. Med samma logik gäller detsamma för andra sociala förmåner omnämnda i paret Myrdals bok, som exempelvis gratis sjukvård och en förmånlig bostadspolitik.

Kanske svenska föräldrar mycket väl borde lära sig ställa om bättre i svåra ekonomiska tider, men det ändrar inte faktumet att samhället har ett om än större ansvar att inte retirera när lågkonjunkturen slår till. Mer pengar bör öronmärkas till skolbespisning när hushållen ger vika. Samhällets aktiva bidrag till ungas väl och ve är av stor betydelse för barnens individuella livsutsikter, men också för hela samhällets ekonomiska och sociala välfärd.

Läs även: Gustavsson: Om Lena Andersson och varför barn går hungriga