Sverige är världens fjärde bästa land enligt World Happiness Report noterar Erik Helmerson i DN (22/3). Och i flera amerikanska mätningar ligger vi trea. Ändå surar vi konstaterar han:

Vi bor i ett av världens bästa länder! En större sak, vågar jag säga, än allt som toppat DN:s förstasida de senaste tio åren. Så varför så dystra, så arga?

Läs även: Nordling: Nyliberalismen gjorde Sverige rikare

I samma nummer av DN finns en dyster notis. Fler än någonsin tycker att utvecklingen i Sverige går åt fel håll visar den senaste undersökningen från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Tre av fyra svenskar anser att utvecklingen i Sverige går åt fel håll. Det är det högsta antalet sedan 2012. Både den egna privatekonomin har försämrats sedan 2022 och landets ekonomi – där 90 procent anser att den gått ned.

Erik Helmerson är något på spåren men paradoxen är svår att fånga: landet ses som väldigt framgångsrikt av omvärlden, men inte av medborgarna. Vem har rätt? Kanske båda, det vill säga vi svenskar är missnöjda samtidigt som de som ser oss utifrån uppfattar oss som lyckosamma.

Helmerson menar att vi drivs av en utopi om hur Sverige skulle kunna vara, till exempel i klimatpolitiken, och därför ser vi oss som misslyckade. Detta är nog vänstersidans missnöje. Högersidan gnäller för att Ulf Kristerssons regering går för långsamt fram i takt med att allt elände grävs fram som de rödgröna dolt sedan 2014 (och dessförinnan Alliansen).

Men 75 procent missnöjda är knappast endast sura SD:are och ilskna socialister. Kan talet om alla problem leda till oförtjänt missnöje, alltså att vi gnäller i onödan? Helmerson ser ljust på läget och att problem är vår mentala inställning, höger som vänster:

Får vi då inte kritisera sådant som kriminalitet och klimatpåverkan? Jo, självklart har vi både rätt att klaga och skyldighet att försöka förbättra oss – men proportioner. Proportioner! Generellt skulle vi må bra, och vårt samhälle bli ännu bättre, om vi uppfostrades mer till tacksamhet och mindre till gnäll.

Läs även: Berggren: Journalistskråets ansvar för Sveriges förfall

Jag håller med, men samtidigt är paradoxen att vara bäst utifrån och samtidigt sämst inifrån intressant. Vårt land har beskrivits av många utländska betraktare sedan den amerikanska essäisten Susan Sontag rapporterade hem till Kalifornien 1969 om de ohippa svenskarna i Stockholms filmkretsar, se min genomgång av över 30 böcker till och med 2014.

Där finns hyllningar och utskällningar av alla slag.

Jag gjorde själv fyra försök att flytta utomlands; 1982 till Danmark, 1989 till Schweiz, 1993 till USA och 2020 till Indien. Nu funderar jag på Portugal. Men jag vet att alla dessa länder lider av samma brist, de är inte Sverige.

Vi som bestämt oss för att bo kvar här, till vilka jag nog måste räkna mig, är levande motsägelser. Vi borde vara nöjda men är inte det. Vi vill leva i paradiset men har hamnat i Fucking Åmål.

Erik Helmerson sneglar mot Finland:

Det har skämtats om att finnarna har ett kynne som gör dem oerhört deprimerade varje gång de läser om hur lyckliga de är, sådana nyheter frontalkrockar med deras självbild. Kanske är det svenska problemet detta: vi har blivit så fartblinda av tidigare framsteg att när takten slagits av en aning tror vi att vi backar.

Blir vi också deprimerade av att läsa om hur framgångsrika vi är? Jag blir stolt, i smyg.

Läs även: Hjort: Folket anser att det går utför med Sverige