Skogkär: Arga Andersson surar

Valrörelsen är inne i elfte timmen. Det mesta går på autopilot. Allt är redan sagt. Åtskilliga gånger. För många tycks det mest minnesvärda från torsdagens partiledardebatt i TV4 därför ha varit att Jimmie Åkesson (SD) frågade Magdalena Andersson (S) varför hon var så sur:

“Det är så många kurvor som pekar i rätt riktning nu: reallönerna ökar, matpriserna går ner, tillväxten tilltar och arbetslösheten är på väg ner. Och du bara fortsätter att vara sur”, sade Åkesson och gav väl därmed en viktig del av svaret på sin retoriska fråga. Det går bra för Sverige och det stämmer inte med den bild Socialdemokraterna och den övriga oppositionen vill förmedla till väljarna av en regering som misslyckats med i princip allt. Det kan få vilken socialdemokrat som helst på dåligt humör.

Men så får man inte säga. I alla fall inte till en kvinna. Det är sexistiskt. Mansgrisigt. Gå och tvätta munnen med tvål.

“Det är väldigt vanligt att män säger så om kvinnor som är bestämda och sedan säger de att man borde le lite mer”, sade Andersson i en kommentar till Aftonbladet.

Kristdemokraternas Ebba Busch var snabbt ute och tog Anderssons parti, till synes förorättad å S-ledarens vägnar:

“Jag har väldigt svårt för när man påpekar, för framförallt kvinnliga makthavare, deras humör.”

Miljöpartiets språkrör Amanda Lind verkade mest upprörd av alla – om det nu är tillåtet att beskriva en kvinna som upprörd. Mer upprörd än Andersson. Åkessons kommentar var enligt Lind “helt ovärdig” och en “härskarteknik”. Det anstår inte en svensk partiledare att slänga ur sig något sådant, fastslog Lind.

“Jag tycker att jämställdheten borde kommit lite längre än så 2026”, sade Andersson också.

Onekligen. Den borde ha kommit så pass långt att en kvinnlig makthavare kan klara att bli kallad både sur och arg utan att hon och hennes medsystrar omedelbart drar kvinnokortet. Om kvinnliga politiker inte vill bli särbehandlade för att de är kvinnor så bör de heller inte gömma sig bakom det faktum att de är just kvinnor när det passar. Det är inte det “starka ledarskap” Andersson säger sig stå för. Denna harmsna “så skulle ingen någonsin säga om en manlig partiledare”-anklagelse känns vid det här laget passé. Den har passerat sitt bästföredatum. Tappat sin fräschör.

Ulf Kristersson (M) har mer än en gång beskrivits som arg och irriterad. Socialdemokraterna har döpt honom till “Sveriges otrevligaste statsminister”. Även den griniga gubben är en könsstereotyp.

Och tänk så hånad på alla tänkbara sätt en av Anderssons företrädare på ordförandeposten, Håkan Juholt, blev under sin rekordkorta tid som partiledare. Trots att han är man.

Så hur ska Anderssons humör och känsloläge då kunna beskrivas på ett rättvisande sätt utan att känsliga själar av båda könen börjar treva efter luktsaltet – särskilt när hon så tydligt visar att hon är både sur och arg? Bör det heta att hennes ledarstil är bestämd, rak och krävande? Att hon pekar med hela handen? Så som de som känner Andersson ofta beskriver henne – i misstänkt förskönande omskrivningar.

Läs även: Skogkär: Anderssons fräckaste bluff

Det har mer än en gång de senaste veckorna, under alla utfrågningar, dueller och debatter, framgått tämligen tydligt att Andersson är sliten och inte riktigt i balans.

Den som såg henne storma fram mot det väntande journalistuppbådet före statsministerduellen mot Ulf Kristersson i SVT i onsdags skulle skriva under på att hon i detta ögonblick var sur. Eller arg. Eller rent ut sagt förbannad. Blixtrande ögon. Munnen ett sammanbitet, rakt streck. Och det var som sagt före debatten.

I fredagens slutdebatt i SVT var det dags igen. Och precis som i onsdags var det frågan om att avskaffa mängdrabbaten för brott som fick S-ledaren att tända till. Andersson kände sig förbigången när hon inte fick fullfölja ett svar till Simona Mohamsson (L). Då brast det för Andersson, som protesterade vilt:
“Ursäkt! Ursäkta! Nej men vänta! Stopp, stopp! Hon kan inte få avbryta mig så att jag inte kan få tala till punkt. Någon jävla ordning får det vara! Ursäkta!.”

Det är inte märkligt att Andersson känner sig pressad – och har svårt att dölja det. Det som i valrörelsens inledning såg ut som en given rödgrön valseger framstår nu som allt annat än given.

De rödgröna har haft ett klart övertag i opinionen under i stort sett hela den gångna mandatperioden. Men de senaste veckorna har försprånget mot Tidöpartierna stadigt krympt. Enligt Indikator Opinion skilde det på fredagen bara 3,2 procentenheter mellan blocken. Enligt Ipsos endast 0,3 procentenheter. Dessutom kan Socialdemokraterna, oavsett vilken sida som blir störst, komma att göra sitt sämsta riksdagsval någonsin. Då blir det tack och hej, Andersson.

När Magdalena Andersson nu, när valdagen närmar sig, inte längre kan hålla sig på drottninglikt avstånd över och utanför det dagliga, politiska handgemänget; när hon tvingas in i debatten och svara på besvärliga frågor, tycks hon inte imponera lika mycket på väljarna. I den senaste mätningen av väljarförtroende från SVT/Verian tappar Andersson 8 procentenheter. Efter att länge ha toppat alla förtroendemätningar får hon nu se sig passerad av både Ebba Busch och Ulf Kristersson. Om det beror på att Andersson framstår som sur, arg eller bara icke trovärdig, är bäst att låta vara osagt.

Men det räcker inte att vinna söndagens val. Det är bara början på Anderssons prövningar. Sedan ska hon försöka bilda regering med partier som Socialdemokraterna i åtminstone ett fall – Vänsterpartiet – helst inte vill ha med att göra, och ett parti – Centerpartiet – som definitivt inte tänker sätta sig i samma regering som Vänsterpartiet.

Vem i Anderssons kläder hade inte varit trött, sur och sliten? Något annat vore närmast övermänskligt.

Läs även: Skogkär: Punschpatriot Andersson