I en vecka teg statsradion om den israeliska rapporten om Hamas exempellösa sexuella våld den 7 oktober. Men med det rätta journalistiska handlaget kan allt vändas mot Israel – så även den här gången.
Förra tisdagen publicerade en oberoende israelisk medborgarkommission en rapport om det besinningslösa sexuella våld Hamas riktade mot offren den 7 oktober 2023 och mot gisslan under dess fångenskap: Våldtäkter och gruppvåldtäkter. Sexuell tortyr och stympning. Offer som mördades efter att ha våldtagits. Döda som skändades sexuellt. Sexuella övergrepp som skedde inför ögonen på offrens familjemedlemmar. Och allt utfört på ett kalkylerat och metodiskt sätt.
Rapporten bär titeln “Silenced No More” – inte tystade längre. Men helst hade etablissemangsmedia i Sverige sett att offren för Hamas bestialiska övergrepp den 7 oktober förblev tysta. Överlag har intresset varit svagt, på gränsen till obefintligt, för denna utförliga dokumentation av den blodigaste pogromen mot judar sedan andra världskriget.
Public service har tigit ihjäl rapporten. I SVT:s fortlöpande rapportering från Gaza och Mellanöstern finns inte en rad. I statsradion har det rått radiotystnad. Däremot har Ekot de senaste veckorna publicerat inslag om råttinvasion i Gaza, uppmärksammat en ökning av hudsjukdomar i den palestinska enklaven och – givetvis – att Israel återigen hindrat fartyg med Hamasaktivister från att nå Gaza.
En palestinsk pojke som blivit biten i handen av en råtta väger i statsradions ögon tyngre än en minutiös dokumentation och analys av Hamas användning av sexuellt våld som militärt vapen. Det är en nyhetsvärdering som talar sitt tydliga språk och det språket är allt annat än objektivt och sakligt.
Men på tisdagen, en vecka efter att rapporten släpptes, bröts till slut statsradions tystnad. Det skedde i programmet Radiokorrespondenterna Mellanöstern med Cecilia Uddén. Men den israeliska rapporten utgör inte programmets huvudnummer. Det gör istället en krönika av Nicholas Kristof i New York Times. Rubriken lyder i översättning: Den tystnad som möter våldtäkter på palestinier.
I krönikan målar Kristof upp en bild av Israel där sexuellt våld mot palestinier är överallt och ständigt närvarande, närmast institutionaliserat, inte minst i fängelserna. Israel anklagas till och med för att ha tränat hundar att våldta palestinska fångar på kommando.
“De fruktansvärda övergrepp som israeliska kvinnor utsattes för den 7 oktober drabbar palestinier dagligen”, skriver Kristof. Om hans påståenden om israeliska våldtäktshundar inte är räcker för att sticka hål på hans trovärdighet , bör en så grotesk och orimlig jämförelse göra det.
Läs även: Skogkär: Den israeliska våldtäktshunden
Kristofs artikel publicerades lägligt, dagen innan den israeliska rapporten. En slump? Knappast. New York Times visste när den israeliska kommissionens rapport skulle presenteras. Var avsikten med Kristofs artikel att dra uppmärksamheten från rapporten så fungerade det. Möjligen bättre än förväntat.
På liknande sätt kom Kristofs artikel väldigt lägligt för statsradion, som kunde nyttja den för att förminska allvaret i den israeliska rapporten.
“Det är förfärande vittnesmål om övergrepp mot palestinier”, understryker Cecilia Uddén. Hon går i god för Kristof och framhåller att han är både prisbelönt och en “samvetsgrann, djupt moralisk” men, möjligen, lite tråkig krönikör.
Den israeliska kommissionens rapport består av närmare 300 sidor och bygger på ett stort bildmaterial, över 10 000 fotografier och videoklipp som sammantagna motsvarar över 1 800 timmar, på 430 vittnesmål och intervjuer som samlats in från överlevare, människor som suttit som gisslan hos Hamas, familjemedlemmar och experter. Material som sammanställts på ett systematiskt och rigoröst sätt. Arbetet har tagit två år.
Mot detta ställer statsradion en opinionsartikel i New York Times som enligt skribenten Kristof bygger på samtal han haft med 14 palestinier. Av dessa citeras åtta i krönikan. Fyra framträder med namn.
Egentligen går rapporten och krönikan inte att jämföra, medger Uddén. Ändå är det programmets bärande idé. Dess vinkel. I ena vågskålen lägger Uddén och statsradion rapporten, i den andra Kristofs krönika och finner att det väger nästan jämnt – möjligen med viss övervikt för Kristof. Hans krönika är programmets utgångspunkt, den dominerar samtalet och ges störst utrymme. Samtidigt avfärdar Uddén rapporten som gammal skåpmat, det mesta känner hon igen sedan tidigare.
I public service kan vilka grova och illa underbyggda anklagelser som helst riktade mot Israel stå för sig själv. Kritik mot Hamas, även när den bygger på minutiös dokumentation, måste däremot vägas upp av en motsvarande kritik som går ut på att Israel inte är mycket bättre – snarare värre. På så sätt skapar statsradion avsiktligt en falsk symmetri. Så sker även när Uddén ska beskriva hur reaktioneerna på anklagelserna om sexuellt våld ser ut:
“Hamas tillbakavisar detta, lite på samma sätt som Israel tillbakavisar anklagelserna, och det är ju en del av självbilden, att vi gör inte sådant.”
Israel är förvisso inte utan fel och brister, men när statsradion underförstått likställer staten Israel med terrororganisationen Hamas, när SR förmedlar en bild av att de båda parterna i konflikten är lika goda kålsupare, av i stort sett samma skrot och korn, har gränsen mellan aktivism och journalistik för länge sedan passerats.
