Kritiken mot klimat- och miljöminister Annika Strandhäll (S), efter att hon ännu en gång blivit ett fall för Kronofogden, klingade snabbt av. Förväntningarna på svenska statsråd att de ska betala sina räkningar och hålla sig till sanningen tycks inte vara särskilt högt ställda.

Och hur var det nu med den där efterlysta kvinnan från Nicaragua, utan uppehållstillstånd, som uppger att hon städat svart hemma hos statsminister Magdalena Andersson (S)?

“Ord står mot ord”, säger Andersson avfärdande.

Någon ljuger alltså. Men kommer allmänheten någonsin att få veta vem?

Mest ägnat att förvåna är ändå att anklagelserna mot civilminister Ida Karkiainen (S) för att i ungdomen ha umgåtts med nazister, och möjligen själv ha haft sympatier i den riktningen, inte innebar slutet för hennes politiska karriär. Oavsett sanningshalten i ryktena. Men även den stormen hade snart bedarrat.

Kulturminister Jeanette Gustafsdotters (S) värdegrundssvamlande genomklappning nyligen när hon intervjuades i Svenska Dagbladet av Stina Oscarson tycks inte ha fått henne att ifrågasätta sin egen lämplighet på posten. Att behärska det politiska fögderi man anförtrotts verkar inte vara nödvändigt. Partibok är en viktigare merit.

Det hävdas emellanåt att ministrar och politiker i Sverige kan göra vilka dumheter som helst ex oficio – i tjänsten – och komma undan med det, medan privata felsteg, som obetalda tv-licenser, att betala svart eller köpa Toblerone med regeringens kontokort, ofta får ödesdigra konsekvenser för karriären.

Numera tycks ingetdera spela någon större roll.

Likaså hävdas det inte sällan att det av dagens politiker krävs att de ska vara oförvitliga, med samveten renare än snö. Det är en klar överdrift, för att uttrycka sig försiktigt.

Ibland kan en minister – likt Anders Ygeman (S) efter Transportstyrelseskandalen 2017 – få ta igen sig på avbytarbänken ett tag, innan vederbörande på nytt kallas in under regeringsfanan.

Frågetecknen om vad som egentligen hänt hänger kvar i luften, outrätade, men den riktiga viljan till ansvarsutkrävande vill inte infinna sig. Det tar sig liksom aldrig. Ingen blir riktigt upprörd, i alla fall inte särskilt länge. Ingen blir riktigt förvånad.

Säger det något om tillståndet i den svenska demokratin, så är det i alla fall inget gott.

Läs även: Annika Strandhäll talar sannolikt

Än så länge tycks dock varken Strandhälls äventyr hos Kronofogden eller frågan om statsminister Anderssons mystiska städhjälp helt ha fallit i glömska.

När Strandhäll och statsrådskollegan Khashayar Farmanbar (S) på tisdagen presenterade regeringens planer för en utbyggnad av den havsbaserade vindkraften fick klimat- och miljöministern också frågor om hur hon hanterar sin privatekonomi.

Och Strandhäll upprepade sina vid det här laget väl inövade svar:

“Jag tycker givetvis att man ska betala sina räkningar i tid. Jag kan konstatera att den här gången så missade jag en räkning, det är någonting jag beklagar naturligtvis. Jag kommer att vara väldigt noggrann med att också stärka upp mina rutiner för att det här inte ska ske igen.”

Stärka upp sina rutiner – vad innebär det? Skaffa autogiro? Betala efter första påminnelsen? Betala när inkassokravet kommer?

Detta var tionde gången Strandhäll glömde att betala en räkning. Glömde och glömde tills kravet hamnade hos Kronofogden. Det kräver glömska i rätt många led.

Det tyder på ett visst mått av arrogans. Eller oförmåga att lära av sina misstag. Ingetdera egenskaper som klär ett statsråd.

Förra gången skyllde Strandhäll på att det var hennes make, senare avliden, som skött hennes privatekonomi. Den här gången hävdade hon först att räkningen redan var betald, i januari. Sedan visade det sig att den betalats först samma dag, efter att Dagens Nyheter ställt frågor om det nya ärendet hos Kronofogden. Strandhäll ursäktade sig då med att hon blandat ihop två räkningar till samma mottagare, varav den ena betalats i januari.

Trovärdigheten är begränsad.

Men statsministerns förtroende har hon fortfarande.

Läs även: Magdalena Andersson (S) predikar ett ansvar hon själv inte tar

Just nu pågår en förundersökning om Magdalena Anderssons städhjälp. Den gäller dels kvinnan som misstänks för att ha uppehållit sig i Sverige olagligt, dels den städfirma Andersson anlitat, och som misstänks för att ha utnyttjat illegal arbetskraft. Så kanske kommer sanningen att så småningom krypa fram i åtminstone det här fallet.

Saken har också tydliga och allvarliga politiska implikationer. Att bekämpa arbetslivskriminalitet – som utnyttjande av svart arbetskraft – är en för arbetarrörelsen prioriterad politisk fråga.

I sitt installationstal som nyvald ordförande för Socialdemokraterna anklagade Magdalena Andersson “högerpartierna” för att ha gett “frikort på arbetsmarknaden för exploatering och svartarbete”.

Sedan visade det sig att hon under lång tid anlitat en städfirma utan kollektivavtal och som misstänks för att använda svart, illegal arbetskraft. Det ser inte så snyggt ut oavsett om Andersson betalat vitt precis som hon hävdar.

I ännu en intervju, nu med Dagens ETC, upprepar städerskan vad hon tidigare sagt till Expressen respektive Arbetet; att hon faktiskt städat hemma hos Magdalena Andersson. Inte helt osannolikt med tanke på att det var där hon greps.

Nu uppger städerskan även att hon städat hemma hos andra högt uppsatta personer med nära band till regeringen och socialdemokratin. Inte heller det helt osannolikt med tanke på att val av städfirmor och andra företag som utför hushållsnära tjänster ofta görs utifrån rekommendationer från vänner och bekanta.

“Här står ju fortfarande ord mot ord om hon har städat hos mig eller inte”, säger Magdalena Andersson.

Förhoppningsvis inte så länge till.

Läs även: Magdalena Anderssons piga – en säkerhetsskandal