Nyttan av utbildning och inte minst av högre studier vågar få ifrågasätta. Varje givet år läser omkring 400 000 på landets universitet och högskolor. Nästan en tredjedel av befolkningen tillbringar numera uppemot en femtedel av sitt liv i skolbänken. Med tanke på den förestående arbetskraftsbrist många varnar för finns det anledning att fråga sig om inte många av dessa studenter hade behövts bättre på arbetsmarknaden – och även tjänat på det personligen.
Det har länge, i åtskilliga decennier, larmats om en kommande brist på arbetskraft. En åldrande befolkning innebär att allt färre i arbetsför ålder måste försörja ett växande antal som av olika skäl inte är självförsörjande. Det är i längden ohållbart.
En av de lösningar som politikerna tillgripit är att steg för steg höja pensionsåldern. Det är dags att rikta blicken mot en annan del av demografin: de unga vuxna.
I förra veckan anlände antagningsbeskeden för höstterminens utbildningar på landets universitet och högskolor. Höstterminen förra året var det totalt 400 500 studenter som studerade där. Är det en rimlig nivå att 400 000, mestadels unga mellan 20-25, varje givet år ägnar sig åt högre studier? Hade inte många av dessa behövts bättre i yrkeslivet?
Av dem som föddes i början av 1950-talet hade 12 procent av kvinnorna och 12 procent av männen en högre utbildning vid 40 års ålder. För årskullen födda 1985 var motsvarande andel 39 procent för kvinnorna och 21 procent för männen, totalt 29 procent. På drygt 30 år mer än tredubblades antalet kvinnor med högre utbildning medan andelen högutbildade män nästan fördubblades.
Under 1990-talet drev den socialdemokratiska regeringen genom en successiv utbyggnad av den svenska högskolan. Från höstterminen 1990 till höstterminen 2003 fördubblades antalet studenter vid svenska universitet och högskolor, 173 000 blev 340 000. Sedan dess har antalet studenter ökat ytterligare. Volymökningen förklaras delvis av att vissa högskoleutbildningar förlängts, från under tre år till tre år eller längre. Sjuksköterska, förskollärare och fritidspedagog är några exempel.
“Genom att bygga ut högskolan över hela landet ges ett kraftfullt stöd för regional utveckling. Det ger framtidshopp, det stimulerar näringslivet och det skapar nya jobb”, sade dåvarande statsministern Göran Persson (S) i sin regeringsförklaring 1996.
Det var också under Perssons tid som statsminister, år 2000, som 50-procentsmålet sattes upp, det vill säga det sannolikt helt ouppnåeliga målet att hälften av varje årskull ska ha börjat högre utbildning vid 25 års ålder.
Om två år, 2028, blir den obligatoriska grundskolan tioårig. På det följer en treårig gymnasieutbildning som i praktiken kan ses som obligatorisk. Därefter ytterligare minst tre år på universitet och högskola för den som väljer högre studier. Den studenten kommer att ha tillbringat nästan en femtedel av livet i skolbänken. Visst är en välutbildad befolkning viktig, men är det rimligt att närmare en tredjedel eller mer av sagda befolkning ska ägna så mycket tid åt studier? Är det nödvändigt? Är det samhällsekonomiskt försvarbart? Särskilt som det i åtskilliga fall kan finnas anledning att ifrågasätta både hur mycket dessa studenter lär sig och nyttan av vad de faktiskt lär sig. I år landar statens anslag till högre utbildning på drygt 56 miljarder kronor. Då ingår inte kostnaderna för studiestöd.
Ett faktum som varit och är mer eller mindre tabu att närma sig, är att alla inte har vad som krävs för högre studier. Många saknar intresse, andra den intellektuella kapaciteten. Den klockformade normalfördelningskurvan är lika ofrånkomlig som döden. Eller skatter. En högskola för 30, 40 eller rent av fantasifulla 50 procent av varje årskull måste därför fungera helt annorlunda än om det bara är drygt tio procent av varje årskull som går till högre utbildning. Framförallt måste kraven sänkas. Det har redan skett. Och den utvecklingen har inte bara den högre utbildningen genomgått, utan all utbildning. Från grundskolan och uppåt.
Läs även: Skogkär: Varannan asylinvandrare kommer aldrig i arbete
En akademisk examen garanterar varken arbete eller god inkomst. Och i vilken mån en del av dessa utbildningar ens ger användbara kunskaper kan som sagt diskuteras.
Av rapporten Är din utbildning lönsam? från fackförbundet Saco framgår att av 35 vanliga högskoleutbildningar är det 11 som inte lönar sig i ett livscykelperspektiv jämfört med enbart gymnasieutbildning. Det innebär att den som genomgår någon av dessa utbildningar aldrig tjänar in vad utbildningen kostar i form av studielån och utebliven inkomst under studieåren. Detta gäller till exempel förskollärarutbildning, receptarieutbildning, tandhygienistutbildning och biblioteks- och informationsvetenskaplig utbildning.
Akademisk utbildning har länge betraktats som en garanti för jobb. Så är det inte längre. Även om arbetslösheten är tydligt lägre bland dem som har en treårig eftergymnasial utbildning, är det i dag omkring 100 000 akademiker som går arbetslösa. Lägg till detta att många mindre kvalificerade, mer rutinartade arbetsuppgifter som i dag anses kräva flerårig högskoleutbildning, kommer att försvinna och tas över av AI.
Många yrken har akademiserats. Teorietiska kunskaper har trängt undan praktiska färdigheter. Detta har ofta motiverats med att yrket förtjänar högre status. Men det är ökad kvalitet på de tjänster som levereras som borde vara målet. Det är dags att låta en del yrken gå den motsatta vägen och avakademiseras. Kortare utbildningar med tydlig praktisk inriktning, som leder till kunskaper och förmågor det finns ett klart och faktiskt behov av bör prioriteras framför teoretiskt kunnande utan tydlig praktisk tillämpning.
Den ungdom som vill minimera risken för framtida arbetslöshet för egen del bör satsa på klassiska hantverkaryrken som elektriker, rörmokare och snickare. Att slå i en spik, putsa en tegelvägg eller böja ett rör är färdigheter som alltid kommer att behövas och som AI aldrig kan lära sig.
Läs även: Skogkär: Ett perverst pensionssystem
