När Stefan Löfven (S) i höst avgår som partiordförande och statsminister slipper han stångas med trilskande miljöpartistiska statsråd. Men varken han eller någon annan kommer undan konsekvenserna av deras skadliga politiska inflytande.
Tiden som trägen arbetare, en av de trägnare, i den socialdemokratiska vingården närmar sig slutet för partiordföranden Stefan Löfven.
En av många utmaningar Löfven blir fri från om några månader är att hantera Miljöpartiet.
Löfven var den som tog miljöpartisterna i båten för två riksdagsval sedan, men hans efterträdare får det tvivelaktiga nöjet att ro dem i land.
Det är ingen avundsvärd uppgift.
Miljöpartiet tycks just nu ha siktet inställt på att snabbavveckla både kärnkraften och cementindustrin i Sverige.
Efter att Mark- och miljööverdomstolen tidigare i sommar sagt nej till fortsatt tillstånd för Cementas kalkbrytning i Slite på Gotland finns risk för akut cementkris i Sverige redan i höst. Och cementkris leder till betongkris som leder till byggkris.
Något krismedvetande tycks dock inte ha infunnit sig hos språkröret Märta Stenevi.
Finns det inte cement till betong får de väl bygga i exempelvis trä, verkar vara Stenevis inställning.
Intervjuad i Dagens industri i torsdags beklagar sig språkröret över byggbranschens sårbarhet och bristande framförhållning.
”Klarar inte branschen att ställa om snabbt, måste vi gå fram med tvingande lagstiftning”, varnar Stenevi.
Om något liknande även gäller den av MP älskade men minst sagt betongberoende vindkraftsindustrin är oklart.
I Markbygden utanför Piteå växer just nu Europas största landbaserade vindkraftspark fram. Fullt utbyggd år 2025 ska den innehålla 700–800 vindkraftverk.
Och de byggs inte i trä.
För att vindkraftverken ska stå stadigt krävs fundament som innehåller 65 ton stål och 1 500 ton betong. Per vindsnurra.
Läs även: Tillfällig ändring i miljöbalken för Cementa – får åtta månaders frist
Och så var det kärnkraften. Innan augusti månad är slut måste regeringen fatta beslut om att utöka det så kallade mellanlagret för använt och radioaktivt avfall, Clab, i Oskarshamn.
“När det blir fullt innebär det att vi inte kan ta emot mer använt bränsle, vilket i sin tur innebär att kärnkraftverken måste stoppas”, säger Johan Dasht, vd för branschägda Svensk Kärnbränslehantering (SKB).
Följden kan bli att reaktorer får stängas med början 2024. Kärnkraften svarar i dagsläget för ungefär 30 procent av den svenska elproduktionen.
I somras kom det andra språkröret, miljö- och klimatminister Per Bolund (MP), plötsligt på att beslutet om utbyggnad av Clab skulle separeras från det långsiktiga beslutet om det svenska slutförvaret för använt kärnbränsle.
Om avsikten med detta var att kasta in grus i tillståndsmaskineriet är bäst att låta vara osagt, men den framförhållning MP förväntar sig av andra – som byggindustrin – tycks inte gälla dem själva.
Det samma kan sägas om en rad områden.
Var fanns politikernas framförhållning inför flyktingkrisen 2015?
Var fanns framförhållningen inför coronapandemin?
Var fanns framförhållningen när gängkriminaliteten växte fram i Sverige? Den dök inte upp som en blixt från klar himmel, utom möjligen för regeringen, som enligt Stefan Löfven inte “såg det komma”.
“Vi tänker vara en samarbetsregering för hela Sverige”, försäkrade Löfven i sin första regeringsförklaring den 3 oktober 2014.
Talet om samarbetsregering skulle så småningom tystna i likhet med försäkringarna om att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020.
När Löfven under ett besök i Malmö hösten 2019 lät tungan löpa och sade att Sveriges flyktingmottagande skulle behöva halveras konstaterade Per Bolund kort och torrt att det där “är Socialdemokraternas politik, inte regeringens”.
Alice Bah Kuhnke, tidigare kulturminister, numera Europaparlamentariker för MP, kallade det “retorik från den yttersta högern”.
Att det är MP som i praktiken har veto när det gäller migrationspolitiken visade sig också i samband med förhandlingarna om ny migrationspolitik förra sommaren. Förhoppningarna om en bred, blocköverskridande uppgörelse sprack sedan MP hotat med att lämna regeringen. Eftersom makten alltid går före ideologin för dagens socialdemokrater kunde det bara sluta på ett sätt.
Att det inte sällan är svansen – MP – som viftar på hunden – S – framgick också nyligen när Löfven och Annie Lööf (C) uppgav att regeringen träffat en uppgörelse med Centern om uppluckat strandskydd och ägarnas rätt att bestämma över sin skog.
“Det har vi sagt nej till”, meddelade Märta Stenevi.
Den striden är ännu inte avgjord.
Det är inte synd om Löfvens efterträdare. Det är synd om Sverige och dess invånare som tvingas leva med följderna av Miljöpartiets politiska inflytande.
