Eivor och Eva-Lisa var två hjärtegoda, äldre svenska kvinnor som hjälpte Nadim Ghazale och hans familj att finna sig till rätta i Sverige efter flykten från Libanon, berättade Ghazale i programmet Sommar i Sveriges Radio (12/7).

För det var inte alltid så lätt i det nya, märkliga landet.

Nadim Ghazale skildrar i programmet hur han från barnsben till yrkeslivet som polis gång på gång möter rasism, främlingsfientlighet och misstänksamhet.

Hans berättelse är gefundenes fressen för svenska antirasister. De kan inte få nog av historier om hur inskränkt och rasistiskt Sverige är. Övertygade om sin egen fördomsfrihet vill de i denna fråga inget hellre än att få sina fördomar om svenskarnas – de övriga svenskarnas – rasism bekräftade.

Blonda, blåögda unga män som spöar svartskallar är sådant som får deras hjärtan att slå snabbare.

Men berättelser från nutid som speglar en omvänd ordning där svartskallar jagar blonda, blåögda pojkar och rånar dem på mobiltelefoner eller märkeskläder – och som final kanske pissar på dem – är de inte lika förtjusta i, det vänsterliberala etablissemang som ger Ghazales sommarprat stående ovationer.

Offren för förnedringsrån har enligt dem som gärna frossar i anekdoter om svensk rasism inte rätt till sina upplevelser. Om detta må ingen berätta.

Det berättas naturligtvis ändå, vilket gör de rättänkande upprörda. Att berätta om våld, emellanåt med till synes rasistiska motiv, som riktas mot etniska svenskar är att fiska i grumliga vatten, det är att gynna rasister och högerpopulister, det är helt enkelt inte “anständigt”.

Medan den blonde och blåögde våldsverkaren blir ett ovedersägligt bevis för svenskarnas – kollektivet svenskars – oförbätterliga rasism, ses unga invandrade våldsverkare i grund och botten som offer som slår underifrån, i rättmätig vrede över sakernas tillstånd och det förtryck de är utsatta för. Framförallt är de inte representativa för kollektivet invandrare. De är alla solitärer, individer, undantag.

Alla har rätt till sin upplevelse, heter det ofta. Och det ligger mycket i det. Detta är inte ett ifrågasättande av Ghazales beskrivning av det Sverige han mötte och möter. Rasismen fanns och finns.

Läs även: Alla svenska regioner misslyckas med integrationen

Men om det bara fanns färre rasister och fler som Eivor och Eva-Lisa, då skulle kanske integrationen gå som en dans, eller i alla fall flyta på mycket bättre.

“Det är uppenbart att om invandrare ska anpassa sig till vårt samhälle så måste de möta det. Vi kan inte sätta dem i reservat i utkanten av våra städer, vi måste visa dem Sverige såsom Sverige visades mig”, säger Nadim Ghazale mot slutet av programmet.

Men Sverige idag är på många sätt ett väldigt annorlunda land jämfört med för trettio år sedan.

När Ghazale som sjuåring kom till Sverige 1990 blev han en av sammanlagt 790 445 utrikes födda i landet. Det motsvarade 9,2 procent av befolkningen då, knappt en på tio.

Vid senaste årsskiftet uppgick antalet utrikesfödda till 2 046 731 personer. Det motsvarar var femte person, 19,7 procent.

Ghazale kunde så småningom flytta till ett område där det bodde nästan enbart infödda svenskar. Han gick i en skola med nästan enbart svenskfödda barn, spelade fotboll och handboll med barn till svenska föräldrar.

Barn som kommer till Sverige idag möter en helt annan verklighet.

Segregationen pekas på goda grunder ut som ett allvarligt problem. Samtidigt är det för många lösningen.

Invandrare i Sverige har inte satts i några reservat. De har, som invandrare överallt i alla tider, snarare sökt sig till sina landsmän, till dem som talar samma språk, delar samma kultur och värderingar.

På liknande sätt har infödda sökt sig till de sina.

Det är så mångkultur, den faktiskt existerande, inte den idealiserade, ofta fungerar.

Läs även: Barnen sätts på skolbussen när integrationen inte fungerar

För volymer har betydelse, som Tobias Billström (M) påpekade under sin tid som migrationsminister i alliansregeringen.

“Integrationen påverkas väldigt mycket av mängden människor som kommer till Sverige. […] Därför måste vi diskutera volymerna”, förklarade Billström.

Det måste vi inte alls, gubbe lille, löd svaret från bland annat Billströms eget parti.

“Problemen och utmaningarna som finns kring integrationen existerar hur stor eller liten volym man än tar emot”, sade dåvarande ordföranden i Moderata ungdomsförbundet, Erik Bengtzboe.

Det slutade med att statsminister Fredrik Reinfeldt (M) gav Billström en offentlig uppsträckning:

“Invandring berikar Sverige”, slog regeringschefen fast.

Kanske var detta en slutsats Reinfeldt drog efter att under sina otaliga flygresor ha beskådat Sveriges “oändliga fält och skogar”, och konstaterat att där ju fanns plats för hur många flyktingar som helst.

Detta var 2013. Det är påtagligt hur många i den offentliga debatten som inte rört sig en millimeter sedan dess.

1999, så långt tillbaka SCB:s namndatabas på nätet sträcker sig, fanns det 9 185 med tilltalsnamnet Eivor i Sverige. Förra året var de 10 067 till antalet. Medelåldern var 78 år. Det fanns 580 kvinnor som hette Eva-Lisa år 1999. Förra året hade de reducerats till 511 med en medelålder på 66 år.

Samtidigt har andelen utlandsfödda långt mer än fördubblats.

Det finns nog för få Eva-Lisor och Eivor för att räcka till för alla små Nadim som kommit till Sverige de senaste åren.

Läs även: Skogkär: Liberalerna är integrationspolitikens Florence Foster Jenkins